Arbetsrätt
”Skivbolagen har blåst hela branschen”
PROFILEN. Musikerförbundets jurist Per Herrey kämpar mot skivbolag som tolkar lagen efter eget huvud och blåser artisterna. "Ibland känner jag mig som Don Quijote som slåss mot väderkvarnar. Hallå, vi går åt fel håll."
Annons
Skratten ekade i aulan när de juridikstuderande samlades för sin första dag på Göteborgs universitet. De hade just blivit lurade av en professor som i en fejkad föreläsning hade skrämt upp dem. Skulle de anteckna? Var det så här svårt att studera juridik?
Nu började han igen. Under uppropet och indelningen i grupper hördes schlagerstjärnan Per Herreys namn ropas upp. En av männen med gyllene skor. Skratten nådde vrålstyrka.
– Där satt jag och tänkte, åh nej. Men det var inte jag som behövde skämmas, utan det var alla andra, de som kom och bad om ursäkt. Senare skrattade jag och klasskamraterna gott åt episoden många gånger under studietiden.
Där och då började Per Herreys revansch.
Per, en av tre i brödratrion Herreys som haft enorma framgångar med segern i Eurovision Song Contest, hade inte ens gått ut gymnasiet. Det var en tagg i hjärtat, men på komvux tog han studenten 38 år gammal och gick sedan ut juristlinjen vid 42 års ålder.
Några år senare rekryterades han till Musikerförbundet, som fick en arbetsrättare med egna erfarenheter av både framgångar och branschens avigsidor.
Bert Karlssons kontrakt med de unga Herreybröderna var så dåligt att de efter segern i Melodifestivalen förstod att det måste omförhandlas.
– Min drivkraft har alltid varit ett slags rättspatos. När folk beter sig illa går jag i gång, säger Per Herrey när han tar emot på förbundets kansli.
Han ger en bild av musikbranschen där de stora bolagen härskar och tar för sig.
– På alla plan har de stora bolagen gjort sitt yttersta för att blåsa artister och musiker. Jag saknar den etiska ryggrad som borde finnas i ett avtalsförhållande.
Musikmarknaden har förändrats. Numera är inte försäljning av lp- och cd-skivor ryggraden i musikernas ekonomi. Streaming har tagit över och villkoren kraftigt försämrats för artisterna.
– Om musiken spelas på radio, tv eller i butiker sker en delning av inkomsterna, som innebär hälften var mellan bolag och de medverkande. Men när någon lyssnar till en spellista på Spotify kallar bolaget det för tillhandahållande på begäran och artisterna får bara 10 till 15 procent av intäkterna.
Per Herrey ifrågasätter om det var lagstiftarnas syfte när de gjorde skillnad på offentligt nyttjade, till exempel radiospelningar, och tillhandahållande på begäran, till exempel skivförsäljning.
– Jag hävdar att skivbolagen blåst hela branschen genom att göra egna tolkningar av lagen. När du kör en spellista väljer du inte en låt. Du trycker på knappen. Det är ungefär som att lyssna på radio.
Bolagen har inte bara tolkat lagen efter eget huvud och sänkt ersättningarna. De har också börjat räkna ersättningen på sin nettointäkt i stället för bruttointäkterna som gällde under skivförsäljningens storhetstid.
När streamingen började på internet la bolagen ut musiken utan att omförhandla artisternas kontrakt. Dessutom har ersättningen för musikvideorna sänkts.
Men binder inte bolagen ris åt egen rygg genom de låga ersättningarna?
– Jo, återväxten blir inte bra. Det som händer nu är väldigt kortsiktigt tänkt av bolagen.
Du målar upp en mörk bild?
– Ja, men musiker kommer alltid att finnas. Däremot är jag bekymrad för utvecklingen.
Per Herreys rättspatos fanns nog med honom redan vid den stora succén med vinnarlåten Diggiloo diggiley 1984. Just före framträdandet i den svenska finalen hotade Bert Karlsson de unga oerfarna artisterna med att han skulle stoppa deras medverkan om de inte skrev på kontraktet.
Men när pojkgruppen vunnit hela rasket insåg Per, som var äldst av bröderna med sina 25 år, att kontrakten inte var schysst.
– En halv miljon kronor senare i advokatkostnader var det omförhandlat.
När Per Herrey 15 år senare studerade till jurist tog han nästa fight med Bert Karlsson. Hans skivbolag hade inte gjort någon avräkning med bröderna Herreys på tolv år. De hade inte fått betalt för utgivningen av deras inspelningar på bland annat samlingsplattor.
Per Herrey gjorde ett smart drag. På Ljud- och bildarkivet finns ett exemplar av alla utgivningar. Därifrån skaffade han en komplett lista på allt som gällde Herreys.
– När jag jämförde den listan med Bert Karlssons avräkning såg jag att de inte matchade varandra. Då gjorde vi något som ingen i musikbranschen gjort tidigare. Vi hävde kontraktet.
Bert Karlsson var inträngd i ett hörn. Han kunde inte ge ut Herreys inspelningar längre. Nästa steg var att Herreys både fick betalt och kunde få loss inspelningarna från honom.
På musikerförbundet har Per Herrey inte backat för att ta strid. I den snabba förändring som musikbranschen genomgår har kollektivavtalen förlorat alltmer av sin normerande verkan när musikerna ska vara egna företagare och ta betalt via faktura.
– Arrangörerna utnyttjar detta till att gå under nivåerna i avtalen. Idol var ett typexempel på det.
Per Herrey syftar på den strid som förbundet tog inför Idol-finalen 2016. Musikerförbundet kom ingenstans i förhandlingarna med produktionsbolaget Fremantle Media. Då varslade förbundet om strejk. Ett utsålt Globen låg i potten.
– Idol-deltagarna hade allt i sin hand. Om de bara insett vilket läge de hade, men de föll på målsnöret. Å andra sidan måste man ha respekt för att de var så unga.
Deltagarna hade en veckolön på 875 kronor efter skatt, medan bolaget håvade in de stora vinsterna. Någon strejk blev aldrig av, utan förbundet fick enbart igenom små förbättringar av villkoren när de unga hellre ville sjunga final än strejka.
Per Herrey erkänner att engagemanget i de orättvisor som finns i nöjesvärlden ibland tenderar att bli personligt. Så var det i Idol-konflikten när förbundet kämpade mot de dåliga villkoren för de unga idolerna.
– Vid sådana tillfällen känns det extra skönt att ha stöd hos allmänheten. I vissa strider blir man inte populär i alla läger, men ett fack ska inte vara populärt hos alla, har jag förstått.
