Johan Lif: ”Nyckeln är organisering”

Händerna var fulla av kassar med pantflaskor, och hans tre barn stimmade omkring honom på vägen till butiken hemma i Västerås. Men Johan Lif tog ändå telefonen när den ringde den där mellandagen 2014. Ett par minuter senare hade han tackat ja till att bli Svenska Journalistförbundets nya förhandlingschef.

– Jag sa ja på studs. För mig är det självklart att jag vill vara med och utveckla förbundets förhandlingsarbete, berättar han.

Johan Lif är alltså relativt ny som förhandlingschef. Bakom sig har han många år av lokalt fackligt arbete på VLT. Han bekantade sig med det centrala förhandlingsarbetet efter en rad tuffa förhandlingar under neddragningar på redaktionen under 2009, och att gå vidare blev naturligt. När han erbjöds jobbet som förhandlingschef hade han några år som regionalt skyddsombud och förhandlande ombudsman i ryggen.

Det andra året i rollen blev tufft, det är svårt att vara förälder och ha ett ansvarsfullt jobb. Johan Lif är pappa till tre barn som bor tillsammans med honom i Västerås varannan vecka, två pojkar och en flicka. Mellanpojken har autismspektrumsyndrom. När 2016 års avtal var förhandlat och klart brakade sonens skolgång ihop. Att få familjens tillvaro att fungera med skola och skolskjuts tog lång tid. Samtidigt var Johan Lif mitt i uppstartsarbetet inför 2017 års avtal.

– Min son var i praktiken sjukskriven från skolan under ett helt år. Jag kunde inte vabba, för det vore inte en bra lösning att rekrytera en förhandlingschef på halvtid. Det bästa för mig och min arbetsgivare var att hitta en lösning så att jobbet kunde fungera ändå.

Läs också:

Fokus då var på det viktiga: på sonen och på att få kollektivavtalet i hamn. Sedan terminsstarten i höstas fungerar det bättre. I dag har Johan Lif en mer normal varannan veckas pendlartillvaro: mycket jobb när han är ensam, mindre när han har barnen. Han tycker i backspegeln att han trots svårigheterna gjort en bra start, med försvarliga överenskommelser både 2016 och 2017.

Något han framför allt är stolt över är att SJF och Unionen lyckades få slut på konkurrensen på public service-området. Där finns ingen tydlig gränsdragning mellan Unionen och SJF, vilket avtal som gäller beror på vilket förbund den anställde är medlem i. Den som ville få möjlighet till en längre visstidsanställning kunde vara med i Unionen.

– Vi bröt det med en bra dialog och samsyn kring att två förbund inte ska konkurrera med olika avtalsvillkor. Vi har täppt till möjligheterna till avtalsshopping.

Läs också:

Årets stora fråga var flexpensionen, också det en källa till glädje för Johan Lif. Den infördes med årets avtal, och arbetsgivaren måste i enlighet med det avsätta 0,2 procent av löneutrymmet första året. Under kommande förhandlingar ska premien successivt ökas till minst 2 procent när systemet är fullt utbyggd.

Idag står det rymliga kontoret på våning fem i Journalisternas Hus i Stockholm för det mesta tomt. Han tycker om att möta medlemmarna och tar tillfället att göra det i just pensionsfrågan när det nu finns behov: journalister är som regel inte så tilltalade av att fundera över pensionen och okunskapen är stor.

För medlemmarna står i övrigt frågan om arbetstid, lön och anställningstrygghet högst på listan, det senare är den eviga utmaningen: det finns ett överutbud av arbetskraft, vilket skapar ett strukturellt tryck på branschen. Det drabbar egenföretagare och anställda på olika sätt, men vad som händer på det ena om­rådet påverkar också det andra.

Johan Lif håller båda bollarna i luften. På så vis är han en i raden av många förhandlingschefer som bidragit till att hålla Svenska Journalistförbundet i framkant i arbetsmarknadens utveckling: de otrygga uppdrags­tagare som i dag kommer i allt fler yrkesgrupper har varit vardagsmat inom journalistiken länge. Därför har det fackliga arbetet också utvecklats för att omfatta dem. Svenska Journalistförbundet har haft ett frilansavtal sedan 1975, och frilansklubben - föregångaren till frilansdistriktet - bildades 1969.

Den svåra striden under senare år har gällt så kallade fulavtal, där enskilda stora förlag som Bonnier, Allers och Egmont kräver att frilansar ger upp upphovsrätten till sitt arbete för att alls få fortsatta uppdrag. Påverkansarbete, förhandlingar med de av bolagen som är intresserade och enskilda förhandlingar för medlemmar har varit sättet att försöka hantera det.

– Tidskriftsföretagen har en stark drivkraft att standardisera avtalsvillkor och ta kontroll över så mycket material som möjligt. Det sätter delvis den enskilde före­tagarens affärsmöjligheter ur spel, konstaterar Johan Lif.

– Det handlar om vilken syn motparten har på kollektiva avtal för icke-anställda. Vi är glada att vi har ett frilansavtal med Almega och vi tror att Mediaföretagen är betjänta av ordning och reda i vilka leverantörsvillkor man har.

Han hoppas att övriga fackförbund kommer att utveckla liknande funktioner som den han själv har, och satsa mer på att organisera dem som har så kallade atypiska anställningar. Arbetsmarknaden förändras snabbt, och fackförbunden förlorar mark. Johan Lif pekar på egenanställningsföretag inom plattformsbaserade tjänster, som fungerar som bulvaner i faktureringen.

– Ju mer sånt, desto större utmaningar mot den traditionella svenska modellen med kollektivavtal och ansvarsutkrävande i arbetsmiljöfrågor. Nyckeln är organisering. Jag kan sitta här som förhandlingschef och dra upp en massa strategier, men om det inte finns tryck under­ifrån så händer inget.