special sidbytare
Sviker eller Berikar?
Partssystemet bygger på intressekonflikt, ideologiska skillnader och tuffa förhandlingar. Eller? Lag & Avtal har pratat med arbetsrättarna som skaffat sig erfarenheter på båda sidorna av förhandlingsbordet. De har en annan bild.
Publicerad
Senast uppdaterad
Annons
Den svenska modellen bygger på att det finns starka parter på båda sidorna om förhandlingsbordet som efter bästa förmåga företräder sina medlemmars intressen. Ibland uppstår tvist. Det är lätt att stirra sig blind på motsättningarna och maktkampen.
Men det är lika sant att parterna vårdar långsiktiga relationer. En del skulle säga att man har mer gemensamt än vad som skiljer. Den enes problem är bägges att avhjälpa. Ömsesidig förståelse är den viktigaste ingrediensen för att förhandlingen ska lösa upp tvistigheterna som ständigt uppstår.
Många av dem som bemannar arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna arbetar lojalt ett helt yrkesliv på sin sida av partssystemet. Men det finns också de som ”byter sida”. Förr var det sällsynt, men nu tycks det bli vanligare.
"Man hittar lättare lösningarna som gynnar båda parter"
Per Sjödin är chef på Naturvetarnas förhandlingsavdelning sedan december förra året. Närmast kommer han från rollen som förhandlingschef i Sundbybergs stad. Yrkesbanan började med olika roller i flera fackförbund. I tjänsten som central förhandlingsombudsman på ST kontaktades han av ett rekryteringsföretag som företrädde arbetsgivarorganisationen KFS som numera är en del av Sobona.
– Jag hade förhandlat och träffat olika arbetsgivarrepresentanter och var nyfiken på hur verkligheten såg ut på den andra sidan av förhandlingsbordet. Det vore spännande att få det perspektivet, tänkte jag, och att det skulle göra mig till en bättre förhandlare.
Bytet av jobb uppfattades inte som dramatiskt av någon, som han minns det. KFS och ST har inga avtalsrelationer eller förhandlingar, så det var inget rakt sidbyte.
– Jag har aldrig gått direkt från den ena sidan av förhandlingsbordet till den andra.
Per Sjödin kan tänka sig att det finns större utmaningar med ett sådant byte.
– Det kanske kan uppfattas som hotfullt om man har dagsaktuella kunskaper om vad som är tänkbart att sälja eller köpa i förhandlingar. Men det innebär inte att man inte kan göra ett sådant byte.
Generellt sett har Per Sjödin aldrig fått några negativa kommentarer när han bytt sida, mera en respekt och en nyfikenhet.
– På arbetsgivarsidan satte man värde på kunskaperna jag hade med mig. På den fackliga sidan har jag upplevt en större förståelse, att jag vet hur det är att vara facklig också.
Just detta att man som sidbytare enklare kan sätta sig in i motpartens situation är något Per Sjödin har haft stor nytta av. Att den andra sidan inte har goda intentioner är annars ett av de vanligaste missförstånden om förhandlingsmotparten. Men onda avsikter är i själva verket inget som förekommer i förhandlingarna parterna emellan, anser Per Sjödin.
– Nej. Perspektiven kan förstås skilja om vad som är bra lösningar. Men båda sidor har goda intentioner. Parternas relationer är långsiktiga, det måste man alltid tänka på. Det går inte att luras, för det kommer att bita en i svansen.
Efter KFS har Per Sjödin också varit förhandlingsansvarig på tågoperatören MTR samt förhandlingschef på Botkyrka kommun samt i Sundbybergs stad. I de här rollerna har Per Sjödin haft åtskilliga förhandlingar med företrädare för de lokala facken. Då har erfarenheterna från att själv ha arbetat i en arbetstagarorganisation hjälpt honom mycket, tycker han.
– Man hamnar ofta i förhandlingar med ombudsmän eller förhandlare från förbunden.
Gamla kolleger har också förekommit men det har aldrig känts obekvämt, säger han.
– Nej, så länge man bara har haft en yrkesmässig relation tidigare så har det enbart varit en fördel, för man vet att det är en person som man kan lita på. Men om man skulle ha umgåtts privat skulle det inte vara lämpligt.
När han nu har tagit steget tillbaka till arbetstagarsidan är det främst för att rollen som avdelningschef och förhandlingschef på arbetstagarsidan är ny för honom och därför lockande. På Naturvetarnas kansli är han chef för en hel avdelning med förhandlare och rådgivare.
– Jag tycker att det är spännande och utvecklande. Naturvetarna har nytta av de kunskaper jag samlat på mig, dels från andra fackförbund, dels från nästan tio år på arbetsgivarsidan.
Per Sjödin är av åsikten att sidbyten bejakas mer i dag än förr.
– På det lokala planet kan duktiga fackliga företrädare gå över till HR eller chefsledet. På det centrala planet finns ett litet flöde från arbetstagarsidan till arbetsgivarsidan, men inte så mycket åt andra hållet.
Orsakerna till att flödet i andra riktningen inte är lika stort har inga enkla svar. Men historiskt har det nog varit lite bättre villkor och högre status att jobba för arbetsgivarsidan, tror Per Sjödin.
– Det borde inte vara så med tanke på att båda sidor behövs i partsförhållandet. Att omhänderta arbetstagarnas intressen borde ha lika hög status.
Möjligen är arbetsgivarsidan också mer öppen för att rekrytera från facken och mera aktiv i sitt värvande därifrån. Per Sjödin har också lagt märke till att sidbytena är vanligare från Sacoförbunden än från LO-förbunden, och han tror att TCO ligger mitt emellan.
– Det kan vara så att i verksamheterna står Sacos medlemsgrupper närmare arbetsgivaren. Många har specialistroller eller chefsroller. Avståndet är mindre än på LO-sidan.
En del av de anställda hos arbetsmarknadens parter drivs av ett kall att
företräda den ena sidan, eller en viss
yrkesgrupp, och undviker därför sidbyten. Det kan förekomma på båda sidor
men själv har Per Sjödin svårt att helt
förstå den inställningen, säger han.
– För vill man till exempel bidra till att stärka den svenska konkurrenskraften så behövs två starka parter som förmår att tillsammans hitta konstruktiva kreativa lösningar.
På frågan om partssystemet skulle må bra av fler sidbyten svarar Per Sjödin genast ja.
– Jag är helt övertygad om det. Det berikar. Man hittar lättare de här bra lösningarna som gynnar båda parter.
Själv har Per Sjödin aldrig känt något kall av mer ideologisk karaktär.
– Min drivkraft som förhandlingschef är att skapa goda förutsättningar
för dem jag företräder. I varje jobb
som jag haft har jag lärt mig oerhört
mycket, kunskapsmässigt men även
som chef och ledare. Det är det som är
så roligt med det här jobbet, jag utmanas och lär nytt varje dag av dem jag
arbetar med.
Annons
"Då blir man en bättre problemlösare"
Edel Karlsson Håål började för två år sedan som lönebildningsexpert på Svenskt Näringsliv efter en lång karriär inom flera fackförbund.
– Mitt uppdrag är att utveckla tillämpningen av kollektivavtalens möjligheter att jobba individnära och företagsnära.
Det var en rekryteringfirma som hörde av sig till Edel Karlsson Håål och hon blev genast intresserad.
– Jag hade jobbat med offentlig sektor, först med kommunal sektor och vården. Senare, när jag gick till Jusek, blev staten mitt område. Det jag inte hade jobbat nästan alls med var privat sektor och jag hade inte heller varit på arbetsgivarsidan. Jag tyckte att det kunde vara kul att få se liksom 360 grader av arbetsmarknadens sektorer.
Edel Karlsson Håål har alltid haft ett starkt verksamhetsperspektiv, säger hon. Syftet med arbetet är att försöka förbättra förutsättningarna för medarbetarna. Det spelade också roll för hennes beslut att byta sida.
– Jag hade en föreställning om att det skulle vara lättare att utveckla lönebildningen om man var på arbetsgivarsidan.
Erfarenheterna som hon har med sig från åren inom den fackliga rörelsen gör att hon har tillgång till många olika perspektiv.
– Då blir man en bättre problemlösare, tycker jag. Alltså, när man förstår vad som är viktigt för de olika aktörerna och varför det är viktigt, då kan man också hitta win-win-lösningarna. En bra förhandlare är en person som kan göra perspektivförflyttningar. Om man är väldigt upptagen med de egna behoven, då är man inte lika bra på att bidra till lösningar.
Parterna har den gamla motsättningsbaserade kulturen med sig från historien, enligt Edel Karlsson Håål. Men den intresserar henne inte särskilt mycket längre.
– Det här handlar bara om att vi ska hitta bra lösningar för allihop så att verksamheterna fungerar bättre.
Det låter så naturligt när hon säger det. Ändå var reaktionerna ganska blandade när hon valde att lämna arbetstagarsidan för Svenskt Näringsliv.
– En del tyckte att det var bra att jag gick dit med den erfarenhet och kunskap jag har. Sedan fanns de andra som hade mera av ett maktperspektiv. De ansåg att man inte bör byta på det sättet.
Edel Karlsson Håål tror att de som är kritiska till hennes nya uppdragsgivare därmed också blir kritiska till henne.
– Men jag vet inte om jag tycker att det egentligen är så himla mycket att hänga upp sig på faktiskt. Det gjorde inte jag i alla fall.
Hon tror att sidbyten är vanligare än vi föreställer oss.
– Men de får kanske mer uppmärksamhet när det gäller en högre nivå på befattningen, en kanslichef eller förhandlingschef, exempelvis. Förhandlare som går från en organisation till en annan väcker inte lika mycket uppmärksamhet. Men det är relativt vanligt.
Rörligheten på arbetsmarknaden är större nu än förr. Arbetstagarna känner sig inte lika bundna till en arbetsgivare längre. Edel Karlsson Håål vill inte bidra till att dramatisera sidbyten mellan arbetstagar- och arbetsgivarsidorna. På många sätt kan det vara en mycket större förändring att gå från ett Sacoförbund till ett LO-förbund än att gå från ett fack till en arbetsgivarorganisation, menar hon.
"Nu vet jag vad jag vill arbeta med"
Huvudförhandlingar i Arbetsdomstolen ger mersmak. Det vet LOTCO Rättsskydds förbundsjurist Josephine Trinder. Första gången följde hon med dåvarande SKTF:s chefsjurist, mest för att se bredden i fackförbundets verksamhet.
– Jag var rådgivare och när jag kom tillbaka till kontoret sa jag till mina chefer att nu vet jag vad jag vill arbeta med.
Så har det också blivit. I den första tvisten hon förde i domstolen företrädde hon staten och Arbetsgivarverket.
– Efter tingsmeriteringen hade jag ett vikariat som arbetsrättsjurist på Arbetsgivarverket. Jag har aldrig varit främmande för att söka mig till arbetsgivarsidan. Det var viktigare för mig att organisationen jag jobbade för hade bra värderingar.
Därefter tog hon anställning på LO-TCO Rättsskydd.
– Jag ville få processerfarenhet. Och det visste jag att jag kunde få här på LO-TCO Rättsskydd. Sen jobbar de ju också med frågor som ligger mig varmt om hjärtat.
Därefter har hon gått fram och tillbaka mellan Arbetsgivarverket och LO-TCO Rättsskydd ytterligare två gånger.
– Arbetsrätten ser ut som arbetsrätten gör. Sedan får man ikläda sig olika perspektiv naturligtvis, beroende på vem man företräder.
På arbetstagarsidan krävs det att man delar de fackliga värderingarna. Josephine Trinder framhåller att det också är en fördel att man gör det när man ska jobba inom partsmodellen på arbetsgivarsidan. Huruvida hon har nytta av att ha sett på arbetsrätten från både arbetsgivar- och arbetstagarhåll har hon inte funderat så mycket på.
– Alla erfarenheter är bra erfarenheter i någon mån.
Josephine Trinder är tämligen ensam bland förbundsjuristerna på LO-TCO Rättsskydd om sina sidbyten. Men hon har aldrig stött på några negativa reaktioner.
– Nej, snarare tvärtom.
Arvid Sjögedahl är företagsrådgivare på Installatörsföretagens kontor i Linköping. Arbetet är brett och han har flera expertområden som elsäkerhet, Installationsavtalet, Teknikinstallationsavtalet VVS & Kyl, Tjänstemannaavtalet och arbetsrätt i vidare bemärkelse. Innan han tog steget över till arbetsgivarsidan arbetade Arvid Sjögedahl under sju års tid som ombudsman för Elektrikerförbundet.
Att han alls hamnade hos arbetsmarknadens parter beror på de förtroendeuppdrag han valdes till som elektriker ännu tidigare i karriären, berättar han.
– Jag blev skyddsombud, då var vi bara tio anställda på firman. Men inom två års tid hade vi vuxit till över 60 anställda och då bildade vi fackklubb. Jag blev mer och mer involverad och sökte till Elektrikerförbundets aspirantutbildning för att bli ombudsman. Det var 2011, sedan jobbade jag där fram till 2018.
Många går till förbundskansliet för att de som fackliga förtroendevalda har behövt fajtas med arbetsgivare och därför har ett engagemang, berättar Arvid Sjögedahl.
– Men så var det aldrig för mig, för vi kom väldigt bra överens jag och mina arbetsgivare. Vi jobbade i samförstånd. På vissa håll har jag sett de som är mer arbetsgivarfientliga.
På Installatörsföretagen efterträdde han en person som han hade haft mycket förhandlingar med.
– När hon skulle sluta för att börja på Almega, frågade hon om jag ville börja här. Hon trodde att jag skulle passa.
Det som lockade Arvid Sjögedahl var att den nya tjänsten skulle bli innehållsligt bredare än den han hade på Elektrikerförbundet.
– Jag jobbade enbart med Installationsavtalet för elektriker. Men hos Installatörsföretagen skulle jag få jobba med Tjänstemannaavtalet och Teknikinstallationsavtalet för rörmokare och annat. Det skulle bli mycket bredare och mer varierat. Det tyckte jag verkade spännande.
Nyheten om bytet av jobb fick lite blandade reaktioner. Arvid Sjögedahls närmaste arbetskamrater var huvudsakligen positiva.
– Men när andra kolleger och medlemmar runt om i landet fick veta, vart det lite sura miner. Det fanns en del som inte förstod hur man kunde. Jobbet är mer av ett ideologiskt ställningstagande för vissa.
Jag hade ju aldrig riktigt sett det så. Bytet av arbetsgivare innebar ett kliv tvärs över förhandlingsbordet. Arvid Sjögedahl började möta sina före detta kolleger på Elektrikerförbundet i förhandlingar. Men det är inget problem, tycker han. Tvärtom.
– Det är en stor fördel att man känner varandra. Man diskuterar sakfrågor som ska lösas och har ett stort förtroende för varandra.
Han har nytta av sina tidigare yrkeserfarenheter, både som elektriker och som facklig ombudsman.
– Det kan vara förståelsen för hantverkares situationer, erfarenheten av att ha varit anställd på ett arbetaravtal, en förståelse för deras synsätt.
Partssystemet skulle tjäna på att fler bytte sida ibland, tror Arvid Sjögedahl.
– Ja, det tror jag. Det blir en annan
förståelse. Man skulle önska att fler
var öppna för att byta sida.
"Jag var nyfiken på den andra sidan av partssystemet"
Installatörsföretagen har också anställt Malin Birgerson som förhandlare. Dessförinnan arbetade hon 20 år inom facket, dels på dåvarande Teaterförbundet, dels på Unionen. Det var hon som skickade en ansökan när Installatörsföretagen annonserade om en ledig tjänst. Anledningarna var flera, berättar hon.
– Jag kände mig lite rastlös och tyckte att jag inte kom så mycket längre där just då. Jag hade varit på Unionen i elva år, i samma tjänst i åtta år och längtade efter nya utmaningar.
Som gruppchef hade hon fått upp ögonen för arbetsgivarperspektivet.
– Utifrån det var jag nyfiken på den andra sidan av partssystemet.
Nu har hon arbetat i två år som förhandlare på arbetsgivarsidan. Malin Birgerson tycker att hon har jättestor glädje av sina fackliga erfarenheter.
– Det är så bra att ha en grundläggande förståelse för den andra sidan, hur man som facklig företrädare måste ta hänsyn till och företräda sina medlemmar. För den som kommer direkt in i arbetsgivarsfären tror jag att det kan vara mycket svårare att förstå, men jag har det i ryggmärgen.
Malin Birgersons bild är att sidbytena blivit allt vanligare. Men folk går från arbetstagarsidan till arbetsgivarsidan, betydligt mer sällan i andra riktningen.
– Det är två sidor av samma mynt så det borde egentligen inte vara svårare att gå åt andra hållet. Men på arbetstagarsidan är man möjligen mer ideologisk, något som kanske bygger in spärrar.
– Det vore intressant om det byttes lite mer åt båda håll. Jag är inte den enda som gått till arbetsgivarsidan från Unionen, det händer lite nu och då. Men jag känner ingen som gått åt andra hållet. Det skulle nog gynna systemet om man kunde öppna upp lite mer i tanken för ett byte åt andra hållet.
För Malin Birgerson var det viktigt att den arbetsgivarorganisation hon skulle jobba för på riktigt tycker att den svenska modellen är viktig, säger hon.
– Installatörsföretagen är väldigt måna om partsförhållandena, måna om kollektivavtalen och vill verkligen upprätthålla den svenska modellen. De flesta arbetsgivarorganisationer vill väl det, men i lite olika omfattning.
Hennes gamla kolleger reagerade huvudsakligen med förståelse när hon bytte jobb.
– Någon enstaka ifrågasatte om jag verkligen skulle gå till andra sidan, men det var väldigt sällsynt. För att ta udden av kritiken skojade jag någon gång om att jag skulle gå över till ”den onda sidan”.
