profilen
"Jag tror vi körde två dygn ograverat utan sömn för att fixa det"
Gröna arbetsgivares Örjan Lenárd går i pension efter ett yrkesliv av förhandlande. Han räknar Bemanningsavtalet med LO som den främsta framgången i karriären.
Publicerad
Uppdaterad
Annons
Sommar råder över Storgatan i Stockholm. Männen är varma i
sina kostymer. Då och då rullar ljudet in av jubelskrik från studenternas lastbilsflak.
Gröna arbetsgivares avgående förhandlingschef Örjan Lenárd har också något soligt över sig i kortärmad skjorta. Formellt upphör hans anställning 1 juli, men kvarvarande semesterdagar gör att sista arbetsdagen infaller strax innan midsommar. Nu stundar pension och inför det hyser han två känslor, säger han.
− Den ena och starkaste är att ”oh, vad skönt det ska bli att gå på semester”. Den andra är ”gud vad tråkigt det är att inte hålla på med några framåtsyftande frågor”. Jag ska ta det lugnt till att börja med. Men jag har jättemånga planer.
Svärföräldrarna kommer ursprungligen från Ungern. Därför har han och hustrun ett hus där nere, invid den stora Balatonsjön.
− Vi styr direkt ner dit. Där har renoverats och byggts om och finns kvar att göra. Så jag kommer inte att ligga i någon hängmatta.
Omkring huset finns odlingar av vin, aprikos och fikon. Han talar om att koka aprikosmarmelad. Det verkar inte omöjligt, kontoret känns avstädat. Efterträdaren heter Anna Vargö och hon och Örjan Lenárd har gått parallellt en tid.
− I den här verksamhetenen är kontinuitet A och O. Det finns inga historieböcker, bara arkiv. Jag har försökt strukturera upp och märka med lappar.
Avtalsskrivningarna måste sättas in i den rätta kontexten. Det gäller att ha kläm på partsavsikterna bakom.
− Vi har paragrafer i Skogsavtalet om arbetstagarbegreppet som är från 1960. De kom till i skuggan av ATP-folkomröstningen så man kunde veta vilka man skulle betala för och inte.
Bland annat kan man läsa att ”skogskörare som utför körningsarbete med häst” räknas som arbetstagare.
Ett potentiellt hot mot kontinuiteten skulle kunna vara att Kommunal nu kliver av som part i en mängd avtal med Gröna arbetsgivare och lämnar plats åt andra LO-förbund. Livs blir motpart i Lantbruksavtalet och Trädgårdsodlingsavtalet. Djursjukvård tar Seko hand om. Fastighetsanställdas tar över avtalet Golfbanor. Djurparker omfördelas till Hotell- och restaurangfacket. Kommunal blir bara kvar i ett avtal, det för Trädgårdsanläggning.
Men Örjan Lenárd vill inte göra den här förändringen till ett dramatiskt problem utan väljer att se möjligheterna. Intresset för de gröna näringarna har ett uppsving. Att då få nya fackliga avtalsparter kan faktiskt vara en förbättring.
− Men det blir förstås fler fackförbund att förhålla sig till.
Det var slumpen som förde in denna Gävleson på arbetsrättens område. Under juridikstudierna i Uppsala hade han haft ett extraknäck som näringslivets högskolekontakt, då hade man med SAF att göra. Efter en start på Stockholms handelskammare hörde organisationen av sig igen.
Han började i januari 1990 som jurist på Sveriges Handelsarbetsgivare, HAO. På den tiden fanns handel, tjänster, ideell sektor, medieföretag och det som blev privata vårdföretag i verksamheten. Här fanns även flygbranschen.
− Det var en otrolig bredd. Det var utvecklande att jobba. Inom flyget lärde man sig det mesta om konflikter. Det var i kölvattnet av avregleringarna. Nybildade bolag kunde inte leva på SAS-avtalet så det tecknades en massa bolagsavtal. Det blev skitplottrigt.
Under Örjan Lenárds yrkesbana har arbetsgivarnas organisering gått från strategin med den solida kartellbildningen till idén om lokal lönebildning. HAO knoppade av allt utom handeln. Almega samlade tjänstedelarna medan industridelarna bildade egna organisationer. Flyget gick till Transportföretagen. Med tiden gick HAO upp i det som idag är Svensk Handel. Örjan Lenárd följde med till den del som skulle bli Almega.
− Det var en planerad omorganisering och jag var i allra högsta grad aktiv i den. Det kom en jädra massa nya branscher. Det var callcenter och det var skrivbyråer. De sistnämnda var grunden till bemanningsbranschen.
Det första avtalet med ”bemanningsinslag” tecknades av HTF för skrivbyråer, trots att privat arbetsförmedling var förbjudet. Örjan Lenárd anser att det var ett prov på fackligt mod.
− Ofta fnyser fackliga företrädare åt nya branscher. Men HTF hade varit på studieresa i USA och förstått att skrivbyråerna höll på att växa. De resonerade som så att vi har medlemmar där och vårt uppdrag är att företräda medlemmarna. Enkel logik.
Sedan började uthyrd personal förekomma även inom några arbetaryrken, först lagerarbetare.
− Det där var kinkigt för skulle du lossa på Spendrups så var det Livs, var du på Ikea så gällde Handels… Det blev ett halvt dussin avtal bara för en lagerarbetare.
Därmed träffades ett avtal för terminalarbetare mellan Almega och Transport. Men bemanningsbranschen fortsatte att växa och trängde fram otroligt snabbt på arbetsmarknaden.
− Det blev tjafs inom LO:s 18 förbund. Till slut kom man till insikten att det här måste regleras.
Örjan Lenárd var Almegas förhandlingsledare i arbetet. På andra sidan bordet satt Hans Karlsson, då LO:s avtalssekreterare, sedermera arbetslivsminister.
− Hans Karlsson var ganska stark och mycket bra att ha att göra med: en pragmatiskt lagd man.
Det fanns flera svåra knäckfrågor. Bemanningsbranschen gick in horisontellt i LO:s organisation som i högre grad än arbetsgivarsidan är ordnad i stuprör.
− Den skar rätt igenom. Vem fan ska vara avtalspart? Man kan inte ha 18 MBL-förhandlingar och utse förtroendemän från 18 olika förbund. Men på Norra bantorget är organisationsplanen heligare än grundlagen. Det var vi tvungna att lösa.
Den andra brännande frågan var lönedumpning.
− Det gällde att få LO-gänget att känna sig trygga med att affärsidén inte är att dumpa lönerna. Det gällde att hitta något som administrativt skulle kunna gå att leva med.
Förhandlarna vände och vred på problemet och fann till slut en modell, det som numera kallas GFL, genomsnittligt förtjänstläge för jämförbar grupp. Men mot slutet av förhandlingarna uppstod dramatik. Efter en LO-intern maktstrid valde Hans Karlsson oväntat att inte kandidera till en fortsättning som avtalssekreterare.
− Han skulle lämna helt plötsligt så då fick vi jobba mot klockan. Jag tror vi körde två dygn ograverat utan sömn för att fixa det.
Bemanningsavtalet tecknades i början av september år 2000. EU:s bemanningsdirektiv har tagit starkt intryck av den svenska avtalslösningen.
− Vi var nerlusade efteråt av studiebesök från utlandet som ville ha redogörelser om hur vi hade tänkt. Och det var hyfsat bra tänkt kan man väl säga, eftersom avtalet fortfarande existerar och det har varit förvånansvärt få tvister på det.
Framförhandlandet av Bemanningsavtalet är det mest spektakulära som Örjan Lenárd varit med om i sin karriär, tycker han.
− Jag var övertygad om att det inte skulle hålla. Konstruktionen är för krånglig. Bemanningsföretaget ska lita på kundens uppgifter om genomsnittligt förtjänstläge. Och vad är jämförbar grupp? Är det alla på en bilverkstad, exempelvis, eller är de välbetalda AC-teknikerna en grupp för sig?
Det var inte bara LO-förbunden som våndades under de svåra knäckfrågorna. På arbetsgivarsidan knorrades det om att ”vi kan ju inte ha LO som motpart”. Örjan Lenárd fick förklara att det var samtliga LO-förbund, inte LO, som var den tänkta motparten. I andra sammanhang ifrågasattes han för att förhandlingarna tog sådan tid.
− Man kan ofta ha det svårare i de egna leden än i mötet med motparten. Hans Karlsson och jag träffades på tu man hand och då diskuterade vi ”det här är mina problem, vilka är dina?” Han insåg att vi måste lösa det här. Det insåg jag också.
När Gröna arbetsgivares VD Lena-Liisa Tengblad ringde 2016 och erbjöd tjänsten som biträdande förhandlingschef och ansvarig för skogssektionen kändes det lockande, säger Örjan Lenárd.
− Jag hade jobbat så länge med nya branscher och företeelser. Det här är gamla hederliga basnäringar. Dessutom var det skönt med en mindre organisation med kortare beslutsvägar jämfört med det stora och spretiga Almega.
Säsongsbetonat arbete och arbetsplatser som ligger långt från tätorterna, där flertalet bor, gör att de gröna näringarna ofta brottas med bemanningsproblem. Man är i hög grad beroende av utländsk arbetskraft.
Därmed är det en stor andel arbetstagare som inte är med i facket. Deras röster når inte de avtalsbärande facken. Gröna arbetsgivare skulle gärna få in mer skrivningar i avtalen som gör det möjligt för gästande säsongsanställda att jobba mer intensivt för att sedan kunna åka hem.
− Om du kommer från Polen till exempel så struntar du i midsommarhelgen men vill åka hem till diverse helgonhelger. Eller så är det värmebölja men midnattssol. Då kanske en del vill jobba på natten när det är svalare. Facket nås inte av de här rösterna.
Branschanpassningar är en förutsättning för att den svenska modellen ska må bra, resonerar Örjan Lenárd. Pandemi och inflation har tvingat fram ett väldigt fokus på kronor och ören de senaste avtalsrörelserna.
− Parterna har varit duktiga och tagit gemensamt ansvar. Men det har funnits alltför lite utrymme för diskussioner om förändringar i allmänna anställningsvillkor. På sikt måste det finnas en uppsida med att ha kollektivavtal. Den svenska modellen överlever inte om det ständigt ska vara ”one size fits all”.
Han tycker att Unionen är lite på väg mot ett avtal som täcker allt för alla. Även Kommunal har en tendens att tro att allt som funkar med SKR också funkar i ett jordbruk.
− Då är man på väg att sälla sig till den svenska modellens dödgrävare.
Industrinormeringen har blivit något många tar för givet. Det är snart inga yrkesaktiva kvar som kommer ihåg hur det var att avtalsförhandla i en höginflationsekonomi, funderar Örjan Lenárd.
− När jag började gällde PUG:ar, LUG:ar och FUG:ar, pris-, löne- och förtjänstutvecklingsgarantier och omförhandlingsklausuler byggda på statistik. Gick inflationen upp si eller så mycket skulle det trilla ut mer på lönerna. Det där var en alldeles förskräcklig modell som inte hade ett dugg att göra med produktivitet. Dit vill vi inte tillbaka.
Det har varit ett privilegium att få inblick i många olika branscher, tycker han. En slutsats är att många tror att de är ensamma om en viss typ av problem. Men det stämmer sällan.
− Därför är det klokt att korsbefrukta HR-nätverk och liknande. Egentligen är det inte så mycket som skiljer.
En annan sak han vill skicka med till efterträdare är att våga prova.
− Om det skiter sig kan man alltid gå tillbaka.
En tredje sak är att det är lätt hänt att man sitter och tänker att de tycker fel på andra sidan, säger Örjan Lenárd.
− Det kan man förstås tycka, men försök leva dig in i motpartens förutsättningar och undvik att trampa där det gör mest ont på dem. Trampa någon annanstans.
