DEBATT
Företagarna: Det är hög tid att begränsa sympatiåtgärderna
Är det då rätt att sympatiåtgärderna ska slå mot andra företag? Ska verkligen sympatiåtgärder kunna vidtas utan någons som helst eftertanke på hur det drabbar i nästa led, frågar sig Lise-Lotte Argulander på Företagarna. Hon efterlyser begränsningar i reglerna för sympatiåtgärder.
Annons
Erland Olauson skriver i en debattartikel att företag ska ”ta sedan dit de kommer”. Frågan jag då ställer mig är om det bara gäller när det passar fackförbunden? Varför följer inte svenska fackliga organisationer sin eget så högt värderade modell?
Vad jag vet finns det nämligen flera fackliga organisationer som inte undertecknat vare sig Saltsjöbadsavtalet, det tidigare huvudavtalet mellan SAF och LO eller det senaste huvudavtalet som bland annat innehåller villkor för omställning med mera. Helt i sin ordning har dessa förbund tyckt att avtalen inte är bra nog och därför frivilligt valt bort dem.
Möjligheten att frivilligt sluta, eller inte sluta, avtal ska gälla alla, och det borde fackföreningsrörelsen vara lika måna om som alla andra. Vägen framåt är i stället att parterna lyckas med uppgiften att göra kollektivavtalen så attraktiva att företagen aktivt väljer att skriva under – utan tvång.
Tvång är en väldigt dålig genväg till samarbete, och leder snarare till svåröverbyggda motsättningar över tid. Frågorna om proportionalitet och begränsningar av stridsåtgärdsrätten har diskuterats i snart 20 år. Sympatiåtgärder slår hårt mot företag som redan har kollektivavtal. I en lågkonjunktur som vi nu befinner oss i ligger ansvaret på de som tar till åtgärderna extra tungt.
För att illustrera hur sympatiåtgärder kan jag berätta historien om den lilla bilverkstaden som har fått ett avtal att serva och laga ett visst bilmärke. I den verkstaden arbetar 10 personer inklusive ägaren. Företaget har valt att ha kollektivavtal och allt är frid och fröjd med affärerna. Eller det var frid ända tills de blev utsatta för sympatiåtgärder, och plötsligt inte får serva eller laga ett visst bilmärke.
Ett bilmärke säger du kanske? Det finns ju många fler. Ofta är det inte så enkelt. I det här fallet är det så att nästan 70 procent av företagets uppdrag är kopplade till det märket och effekten blir därmed omedelbar och stor. För deras 8 mekaniker (inklusive en lackerare och en bilelektriker) tar ”jobben” snart slut.
Eländet för företaget tar inte slut där. En liten taxifirma med två bilar har sin ena bil på service i verkstaden av just det märket som de inte får laga. Taxiägaren är förtvivlad, hälften av hans inkomster har försvunnit eftersom bilen inte blir lagad. Av hans två chaufförer har bara den ena arbete. Den lilla bilverkstaden börjar också bli desperat när lönen måste utbetalas men inga jobb kommer in som kan betala räkningar och fasta kostnader.
Vem är det som har rätt att säga att just dessa företag ska drabbas? Taxiföretaget måste redan efter någon vecka inleda uppsägningar på grund av arbetsbrist. Den lilla verkstaden måste också göra något och eventuellt behöver de säga upp några anställda också eftersom de inte har jobb åt alla. Inget av dessa företag är inblandade i primärkonflikten mellan det stora bilmärket och fackets krav på kollektivavtal.
Är det då rätt att sympatiåtgärderna ska slå mot andra företag? Ska verkligen sympatiåtgärder kunna vidtas utan någons som helst eftertanke på hur det drabbar i nästa led, Företagarna tycker inte det. Företagarna anser tvärt emot vad debattören anför att det är hög tid att ändra i medbestämmandelagen och anpassa, proportionalisera och begränsa sympatiåtgärderna.
