Olauson: Inte välbetänkt att kräva ändringar av grundläggande förutsättningar för den svenska modellen 

I samband med IF Metalls krav på kollektivavtal med Teslas svenska dotterbolag har det rest krav på begränsningar av rätten att vidta fackliga stridsåtgärder i allmänhet och fackliga sympatiåtgärder i synnerhet. Dessa krav tycks grunda sig på bristande kunskaper om hur den svenska modellen på arbetsmarknaden fungerar.

Cirka 82 procent av de anställda i privata företag omfattas av kollektivavtal. Nästan alla företag är medlemmar i en arbetsgivarorganisation och därigenom bundna av riksavtalet i branschen. Men det förekommer att utlandsägda företag – såsom Teslas svenska dotterbolag - inte blir medlemmar i en arbetsgivarorganisation. Fackförbunden försöker då genom hängavtal förmå även dem att följa det riksavtal som gäller för branschen.

Nästan alla länder har system för att skydda löntagarna. Det sker genom lagstiftning som reglerar allmänna anställningsvillkor och lägsta tillåtna lön eller genom allmängiltigförklaring av kollektivavtalen. Det är inte frivilligt att tillämpa skyddsreglerna. Arbetsgivarna blir tvingade att följa de av parlamentet fastställda reglerna.

I Sverige har vi ingen sådan lagstiftning och staten bestämmer inte heller att kollektivavtalen ska gälla för alla företag. Samhället har överlåtit till arbetsmarknadens parter att gemensamt skapa skyddet för löntagarna. Men ska vår modell ge motsvarande skydd så kan det inte vara frivilligt för arbetsgivarna här heller. Enskilda anställningsavtal utan skydd av kollektivavtal kan när som helst ändras. Det kan inte ske när det finns ett kollektivavtal. De kollektivavtalade försäkringarna gäller dessutom även om arbetsgivaren av något skäl inte betalar premien. Om Sverige ska kunna införa EU-regleringar genom kollektivavtal måste vi dessutom kunna hävda att nästan alla löntagare omfattas av sådana avtal. Det är inte möjligt om det blir helt frivilligt att sluta kollektivavtal.

I 1938 års Saltsjöbadsavtal framgår det tydligt att sympatiåtgärder är tillåtna. Då var det arbetsgivarsidan som krävde det. Då var det normalt med företagsavtal och arbetsgivarna använde sympatilockout för att förhindra att något företag tvingades att betala mer än övriga i branschen. Numera är det facken som använder sig av sympatiåtgärder för att förmå företag att följa de normala villkoren i branschen. Verkligheten har alltså förändrats men syftet är det samma dvs att tvinga fram samma minimiregler i alla företag i en bransch.

Dagens sympatiåtgärder till stöd för hängavtal innebär att löntagare i andra företag inte utför arbete för det företag som vägrar sluta kollektivavtal. Sådana stridsåtgärder begränsar naturligtvis handlingsfriheten för deras arbetsgivare trots att de för egen del har slutit kollektivavtal. Det har hittills accepterats dels för att det är en viktig del av den svenska modellen dels för att företaget tar en medveten risk när man gör affärer med företag utan kollektivavtal.

Rätten att vidta sympatiåtgärder är då och då föremål för kritik. Och om löntagarna använder rätten att vidta sympatiåtgärder ofta och i stor omfattning så minskar det otvivelaktigt värdet för arbetsgivarsidan av att sluta kollektivavtal. Men numera använder facket möjligheten till sympatiåtgärder mycket sällan och främst för att se till att alla företag i en bransch följer samma villkor.

Rätten att vidta sympatiåtgärder har funnits som en del av den svenska modellen i drygt 100 år. Parterna har ända sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 och senast i avtal 2018 hanterat dessa i frågor. Att samhället har avstått från regleringar har varit en framgång. Det har under de senaste 25 åren inneburit höjda reallöner och den fredligaste arbetsmarknaden bland demokratiska stater i hela världen.

Mot denna bakgrund framstår kraven på regering och riksdag att ändra de grundläggande förutsättningar för den svenska modellen inte som särskilt välbetänkta. Särskilt inte när kraven motiveras med att ett utlandsägt dotterbolag måste skyddas från att ta seden dit de kommer.