Hon räddades av sin nya chef

<p>Vi möts på ett fik i centrala Stockholm. Alma Trstenjak vill vara öppen, har inget emot att bli fotograferad eller att berätta om sitt alkoholmissbruk. Men det har inte alltid varit så. </p> <p>- Jag umgicks med festprissarna både privat och på jobbet, stress på jobbet var en bidragande orsak till att mitt alkolholintag ökade. Jag förlorade kontrollen över mitt drickande och började dra mig undan.</p> <p>December 2008 sökte hon sig till Beroendecentrum. För att få behandling, tolvstegsprogrammet och självhjälpsgrupp, måste hon vara sjukskriven i åtta veckor. Då blev hon tvungen att tala om hur det stod till för sin chef. </p> <p>- Jag möttes av stöd, inga förebråelser, inga sneda blickar, säger hon.</p> <p>På Beroendecentrum sattes hon omgående på Antabus.</p> <p>- Det var en bidragande orsak till mitt återfall tio månader senare, menar hon.</p> <p>Antabusen gjorde att hon inte kunde dricka - och att hon inte behövde ta itu med de underliggande problem som gjorde att hon drack. </p> <p>Tre veckor efter avslutad tiomånaders Antabuskur började hon dricka igen, på kvällarna. </p> <p>- Återigen drog jag mig undan, men gradvis så att det inte märktes och jag fortsatte att sköta mitt jobb.</p> <p>På vardagskvällarna drack hon ett par starköl och en liter rosévin, på helgen tre boxar. Det krävdes mer och mer alkohol för att nå det efterlängtade ruset. Men starksprit undvek hon. Hon drack mer än någonsin samtidigt som hon ältade hur hon skulle kunna sluta.</p> <p>- Jag hade fått ny chef. Jag klarade inte av att tala om för henne att jag är alkoholist och framför allt inte att jag hade börjat dricka igen. Jag tänkte att det inte längre fanns någon hjälp för mig, jag trodde inte arbetsgivaren ville hjälpa mig en gång till.</p> <p>På försommaren 2010 hade Alma Trstenjak missbrukat alkohol i sju månader efter återfallet och gått upp 20 kilo. Då var det ett gäng, inklusive den nya chefen, som stod och pratade om att gå ut tillsammans efter jobbet. Någon frågade om inte Alma också skulle hänga med. Nej, det skulle hon inte. </p> <p>- Min chef frågade varför. Jag ville inte säga något inför alla de andra, men mejlade till henne efteråt. Jag skrev att om hon ville veta kunde vi ta ett snack. En minut senare var hon hos mig.</p> <p>Alma Trstenjak fick sedan höra att en kollega hade anat hur det var och sagt något om det till chefen.</p> <p>- För mig var det ett mirakel. Att jag hade en kollega som sett. Att chefen var redo, hon hade fått information från Alna en tid innan. </p> <p>Så fort Alma Trstenjak hade berättat hur det stod till, ringde chefen till Alna och de gick dit några dagar senare för att träffa Alnas psykolog Luis Hellebuyck tillsammans. För att sluta dricka, ett villkor på Alna, fick hon återigen ta Antabus. Men nu var det tänkt som en krycka under en kortare tid. Via Alna fick hon kontakt med en KBT-psykolog som hon träffade en gång i veckan.</p> <p>- Hon hjälpte mig att se mina rädslor, att inse att stora-starka-jag faktiskt är sårbar och rädd för känslor, säger Alma Trstenjak.</p> <p>Efter tjugo sådana träffar och ett återkopplingssamtal hos Alna fick hon förslaget att gå tio gånger på ett återfallspreventionsprogram. </p> <p>- I tisdags var femte gången. Vi får lära oss allt om hur vi kan förebygga återfall, hur signalerna och triggers kan se ut, och att i stället försöka vara i nuet och hitta alternativ till alkoholen. Jag älskar fotopromenader, då är jag i nuet och upptäcker allt.</p> <p>På Almas jobb finns en alkoholpolicy som säger att ingen får dricka på arbetet och inte heller komma dit bakfull. Men en firmafest utan alkohol är otänkbart, menar hon. Ibland förekommer också alkohol i samband med allmöten, det gör att Alma Trstenjak inte kan delta. </p> <p>Alma Trstenjak är nu ganska öppen med sin alkoholism på jobbet, men hon känner inte att hon kan ta upp det när olika tillställningar planeras. När den här tidningen kommer ut tänker hon lägga ut den så att alla kan se.</p>