Överlappande regler öppnar för konflikt

Ett jämnt surr fyller den enorma hallen. Stora paket, platta paket, ­avlånga paket. Ett efter ett åker de in på löpande band högt upp i hallen. Varje paket har en egen station, ­beroende på vartåt i landet dess väg fortsätter. Vid rätt station vippar lamel­len, som paketet ligger på, upp och skjutsar det ner för en rutschkana. Där tar paket­sorteraren Cristovao De Macksi Mayasi emot det.

100 000 paket slussas varje dygn genom finska postens logistikcentral som ligger granne med Helsingfors-Vanda flygplats i Finland. Här jobbar 500 av de 700 paketsorterare vars arbets­villkor i höstas orsakade en ­rejäl storm i Finland.

Stormen drog in när det statsägda bolaget meddelade att det tänkte byta till ett annat kollektivavtal för paketsorterarnas del, när det gamla av­talet löpte ut. För paketsorterarna hade det betytt 30 till 50 procents lägre löner, enligt Post- och logistik­unionen PAU som företräder post­anställda. Avtalsshopping, rasade facket, och drog fram stridsvapnet. Till slut strejkade runt 10 000 post­anställda i november.

– Stämningen var jättedålig. Det var otroligt sorgligt, säger Cristovao De Macksi Mayasi som jobbat i åtta år på logistikcentralen. Också han strejkade och deltog i demonstrationer mot sämre lön och arbetsvillkor.

De postanställda fick stöd av flera andra fackförbund, bland annat inom transport, sjöfart och luftfart. Plötsligt höll 700 paketsorterares ­löner och arbetsvillkor på att lamslå landet. Posten drog till sist tillbaka sina planer, och de anställdas löner ­eller villkor ändrades inte nämnvärt.

Stormen kring det statsägda bo­laget fällde till sist två ministrar: ägarstyrningsminister Sirpa Paatero (S) och statsminister Antti Rinne (S), som också varit fackföreningsledare.

Den här gången lyckades alltså fackförbunden stoppa det som de kallar avtalsshopping, det vill säga att arbetsgivaren byter till ett förmån­ligare kollektivavtal – en möjlighet som uppstår när det finns konkurrerande avtal.

Men fenomenet fick för första gången stor uppmärksamhet i samhällsdebatten. Plötsligt var avtalsshopping på så gott som varje fin­ländares läppar, trots att liknande kollektiv­avtalsbyten gjorts flertalet gånger i Finland under de senaste åren.

* * *

Det är en av de få soliga decemberdagarna i Helsingfors när Lag & Avtal är på plats för att ta reda på vad som gör att det är vanligare med avtalskonkurrens i Finland än i Sverige. Det är snart jul, och höstens storm har danat.

– Om vi inte hade fått stöd från ­andra fackförbund skulle vi nog ­strejka fortfarande, säger Heidi Nieminen eftertänksamt. Hon är ord­förande för finska postfacket Post- och logistikunionen PAU.

Heidi Nieminen är nöjd, men aktar sig för att dra en lättnadens suck. Det finns ingenting som hindrar bolaget från att försöka igen när det nytecknade avtalet löper ut.

Att posten ville byta kollektiv­avtal kom inte som någon överraskning för fackförbundet. Hon berättar att bolaget redan 2011 ”viftade med ett annat”, billigare kollektivavtal för postutdelning. Avtalsparter var ett annat fackförbund och en annan arbets­givar­organisation. I omgångar breddades avtalets tillämpningsområde tills det till slut också omfattade paketsortering. Det resulterade i att det fanns två konkurrerande kollektivavtal för samma arbete.

– Det är underligt, men av någon anledning ingår fackförbund sämre kollektivavtal för arbetsuppgifter som redan omfattas av kollektivavtal med bättre villkor.

Heidi Nieminen säger att postfacket flertalet gånger har försökt få gehör för att fackförbunden ska sluta med det här, utan att lyckas.

Hon sitter tyst en stund.

– Visst, det är arbetsgivaren som byter kollektivavtal. Men det är fackförbunden som gör det möjligt med kollektivavtal som överlappar var­andra.

När det finns konkurrerande avtal för samma arbete, kan arbets­givaren bestämma vilket avtal denne vill ­använda genom att välja arbetsgivarorganisation. Det förutsätts ändå att företagets verksamhet motsvarar kollektivavtalets tillämpningsområde. Ett industriföretag kan alltså inte börja tillämpa handelns kollektivavtal bara genom att byta arbetsgivarorganisation.

Det beror på att Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC, finska motsvarigheten till svenska LO, inte har en intern organisationsplan som LO har. LO:s organisationsplan är bindande för LO-förbunden och det är kongressen som beslutar om den. Planen har tre syften: att fördela ansvaret för regleringen av arbetsmarknaden mellan förbunden, att hindra att förbunden konkurrerar med varandra om medlemmar och att hindra att en arbetsgivare försöker tillämpa ett annat avtal än det som organisationsplanen anger. I Finland finns alltså ingen överenskommelse som slår fast vilket fackförbund som före­träder vilka anställda, även om utgångspunkten är förbundsprincipen. Det finns inte heller ett internt system för att hantera och avgöra gränsdragningstvister.

Det betyder att de finska fackförbunden har friheten att förhandla fram avtal och dess tillämpnings­områden på egen hand – också om det innebär att avtal överlappar varandra.

– Det vore vettigt att fackförbunden inom FFC tillsammans skulle gå igenom ändringar i kollektivavtalens tillämpningsområden innan de görs, konstaterar postfackets Heidi Nieminen.

På fackcentralen FFC vet man inte hur stort problem det handlar om.

– Det här är en soppa som heter duga, säger avtalsexpert Ismo Kokko på FFC och fortsätter:

– Det ligger framför oss att gå igenom vilka kollektivavtal som är överlappande, men viljan har inte funnits hos fackförbunden. Nu kanske den börjar finnas, säger han.

Han medger att det ändå kan bli svårt att få bort överlappningarna i förhandlingarna med arbetsgivarna.

En bidragande orsak till konkurrerande kollektivavtal hänger ihop med det finska kollektivavtalssystemet.

Till skillnad från Sverige har Finland allmängiltiga kollektivavtal. Det innebär att kollektivavtalet täcker hela branschen, också oorganiserade arbetsgivare. Utöver dem finns också kollektivavtal som enbart binder arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna som tecknat avtalet. De kallas normalt bindande kollektiv­avtal i Finland. År 2001 ändrades ­lagen så att normalt bindande kollektivavtal som tecknats av riksomfattande parter fick företrädesrätt framom allmängiltiga kollektivavtal på områden som redan omfattades av ett allmängiltigt.

– Då trodde man inte att ändringen skulle leda till att det ingås nya kollektivavtal med sämre villkor än i det allmängiltiga, säger Ismo Kokko.

Om parterna har avtalat om ett brett tillämpningsområde eller varit oaktsamma i formuleringen, uppstår det lätt överlappningar, enligt honom.

Han vill inte tro att fackförbunden konkurrerar om medlemmar. Men:

– Förbunden vill ha så omfattande avtal som möjligt. Det är en garanti för en bättre framtid.

På fackcentralen FFC, finska LO, vet man inte hur stort problem det handlar om.

Vad posten anser är oklart. Bolagets kommunikationsavdelning meddelar Lag & Avtal per e-post att de inte längre ger intervjuer i den här frågan men att orsaken till kollektivavtals­bytet var att få större flexibilitet i verksamheten.

* * *

Tillbaka i logistikcentralen i Vanda, där lunchpausen strax ska börja.

– Syömään, hörs ett rop i den stora hallen.

Det jämna surret avtar. Alla håller lunchpaus samtidigt. Paketströmmen stannar upp och arbetstagarna styr kosan mot lunchrummet.

En ung kvinna berättar om ­mötet där arbetsgivaren meddelade om bytet av kollektivavtal. Hur de satt där och lyssnade på vad som komma skulle med tårarna svidande i ögonen.

– Jag räknade ut att för att klara mig ekonomiskt så skulle jag ha behövt ett jobb till utöver heltidsjobbet här, säger hon innan hon går iväg.

Den kvava besvikelsen hänger ännu kvar i logistikcentralen.

Tuomas Aarto är verkställande direktör för arbetsgivarorganisationen Palta, dit företag i den privata service­branschen hör, bland dem posten. Han är irriterad på termen avtalsshopping som han beskriver som både dålig och orättvis.

– Det som arbetsgivaren gör är helt lagligt. Det är arbetsgivarens organisationstillhörighet som avgör vilket kollektivavtal som tillämpas, konstaterar han.

När ett kollektivavtalsbyte kommer på fråga finns det enligt honom oftast två bakomliggande förklaringar: Den ena är att företagets affärsverksamhet har utvecklats och förändrats. Verksamheten kan ha smalnat av, ­eller breddats till flera branscher och bolaget omorganiseras. Då kan det vara naturligt att andra kollektivavtal blir aktuella.

Den andra förklaringen är att företagen anpassar sig till konkurrensen. Det är svårt att konkurrera med ett annat företag i samma bransch som tillämpar ett förmånligare avtal.

Därför förutspår han att kollektivavtalsbyten blir vanligare framöver.

– Kollektivavtalsbyte är en helt normal och saklig utveckling, säger han.

Han anser att fackförbunden motsätter sig den här utvecklingen, som han ser som oundviklig, och att företagens anpassning marknadsförs av fackförbunden som avtalsshopping.

Han förklarar att postens kollektivavtal härstammar från en tid då bolaget hade monopol.

– När bolaget nu ska konkurrera med företag som använder ett förmånligare avtal sett till lönekostnader, så klarar sig bolaget inte.

Han är noga med att påpeka att det främst är ökad flexibilitet i driften av verksamheten som är målet med byte av kollektivavtal – inte att skära i ­lönerna.

Han ser situationen som uppkom i postens fall som en gränsdragningstvist, eller revirstrid mellan facken om medlemmarna, där företagen får stå för notan.

– Det handlar om organisationspolitik. Ett fackförbund är rädd att förlora sina medlemmar till ett annat, säger han.

Om fackförbunden gick samman tror Tuomas Aarto att också förhandlingarna om ”svåra förändringar” skulle gå lättare.

På den fackliga sidan ser också postfackets ordförande Heidi Nieminen en fusion i horisonten. Men knappast för att ”svåra förändringar” ska bli lättare att förhandla fram. Snarare för mer styrka. Postfacket har planer på att gå samman med bland annat det finska transportfacket AKT, dit också hamnarbetarna hör. Deras orga­nisation var ett av förbunden som sympatistrejkade i höstas. Deras strejker undgår ingen och de slår hårt mot företag.

Både postfackets Heidi Nieminen och finska LO:s Ismo Kokko ser också andra lösningar. Delvis ett bättre samarbete mellan fackförbunden som hör till FFC. Men också lagändringar. Ismo Kokko påpekar att arbetslagstiftningen utgår från att skydda den svagare parten, alltså arbets­tagaren.

Samma princip skulle kunna gälla, enligt honom, när det finns två konkurrerande avtal.

– Det avtal som ger bättre villkor skulle gälla, säger han.

Heidi Nieminen skulle vilja få en lagändring som skulle kräva att arbets­givaren måste förhandla och komma överens med facket om byte av kollektivavtal, vilket inte krävs i dag. Både hon och Ismo Kokko på finska LO förutspår en kombination av bättre fackligt samarbete, men också lagändringar.

– När fackföreningsrörelsen själv har möjlighet att hindra avtalsshopping, varför vänta på lagändringar? frågar Heidi Nieminen.

* * *

I logistikcentralen i Vanda ­läser Cristovao De Macksi Mayasis kollega flinkt av streckkoden på det platta ­paketet, kanske en tunn bok. Han sticker in det i en lämplig springa i rullcontainern som snart är full. Kollegan är glad över att löner och villkor fortsättningsvis är desamma. Annars hade han nog sagt upp sig, konstaterar han. Han hade inte klarat sig på lönen.

– Vi får väl se vad posten hittar på härnäst. Jag tippar att det inte slutar här, säger han och skannar nästa ­paket.