”Jag har alltid gått motströms”

För ungefär tre år sedan ville Mullsjö kommun att de anställda skulle skriva på ett avtal med följande mening: ”Tystnadsplikten gäller i allt du hört och sett, iakttagit eller läst oavsett om du är delaktig i den direkta verksamheten eller har perifera arbetsuppgifter.”

– Det här ett bra och talande exempel på när det går på tok för långt. Det finns inget stöd i lagen för att göra på det här sättet, säger yttrandefrihetsexpert Nils Funcke.

Det glänser till i hans ögon. Det är sådana här exempel han går i gång på, när han ser att kommuner och myndigheter tror sig stå över grundlagen. Meningen, som kommunen tog bort efter kritik, strider mot den grundlagsskyddade yttrandefriheten och meddelarfriheten, som ger offentligt anställda rätt att lämna uppgifter för publicering i media.

Efter snart fyra decennier har Nils Funcke blivit självlärd expert inom yttrandefrihet, meddelarfrihet och offentlighetsprincipen. Först genom att arbeta som reporter på Mariestads Tidning, senare i sin roll som sekreterare i en statlig utredning om yttrandefrihet och som vd för den ideella föreningen Utgivarna. Nu undervisar han bland annat i medierätt på Enheten för journalistik, medier och kommunikation på Stockholms universitet.

– Jag skulle förtvina om jag inte fick syssla med de här frågorna. Det finns inte på kartan att jag skulle sluta, säger han, väl medveten om att pensionsåldern inföll redan i somras.

På skrivbordet i hans lilla rum, inhyst i korridoren på JMK, ligger domar, böcker, statens offentliga utredningar och andra papper sorterade i prydliga buntar. På anslagstavlan hänger medaljen han fick när han blev vald till Årets lärare. Han är mitt uppe i revideringen av sin bok Att publicera från 2016, som reder ut hur yttrandefriheten och tryckfriheten tillämpas i praktiken. Vilket kräver kunskap och omdöme, som det står i bokens beskrivning.

Att ge det historiska perspektivet har blivit Nils Funckes livsuppgift på äldre dagar. Uppgiften tar honom 252 år tillbaka i tiden. Meddelarfriheten skyddas av tryckfrihetsförordningen, som är världens äldsta lag för allmän yttrandefrihet och tryckfrihet och antogs av Sveriges riksdag år 1766.

– Meddelarfriheten är tillsammans med offentlighetsprincipen en del av den konstitutionella kontrollmakten. Den får man inte begränsa för enskilda individer, säger Nils Funcke.

Offentligt anställdas rätt att lämna ut uppgifter till media finns för att verksamheter som drivs med skattemedel ska vara trovärdiga och också motverka korruption. Rätten gäller också privatanställda som jobbar i offentligt finansierad verksamhet, till exempel inom skola och vård. Ändå naggas yttrandefriheten och meddelarfriheten i kanterna, anser Nils Funcke. Det sker i det fördolda när kommunerna antar informationspolicydokument, som han sett åtskilliga av, eller kräver att anställda ska skriva på individuella tystnadsklausuler.

– Arbetsgivare ska ha en väldigt tolerant och vidsyn syn på yttrandefriheten och meddelarfriheten. Och framför allt ordentlig kunskap om vilka rättigheter dessa ger anställda. Okunskap och övernitiskhet är en livsfarlig kombination.

Allt fler kommunala verksamheter får statsbidrag på basis av till exempel antal elever vid en skola eller patienter vid en vårdcentral. Det har gjort att kommunala verksamheter blivit än mer måna om sitt varumärke och sin bild utåt. Det i sin tur, förklarar Nils Funcke, driver på utvecklingen att tala väl om den offentliga verksamheten, där anställda ses som ambassadörer.

– Den här konstruktionen får till följd att enskilda drar sig för att använda sin meddelarfrihet, säger han.

Nils Funcke har alltid stått upp för det han tror på. Det är sent 1970-tal på Katrinefors pappersbruk i Mariestad där han, då lite över 20 år gammal, jobbar som verkstadsarbetare. På bruket sprider sig små lappar som uppmanar de anställda att ställa sig bakom löne­kraven. Cheferna ser inte med blida ögon på lapparna. Han kallas till verkmästaren och får en avhyvling.

Men han medger ingenting, även om det var han som hade spridit lapparna. Han vill få de anställda att visa resning.

– Bruksandan gick att ta på. Många kände en osund lojalitet gentemot bruket.

Minnet roar honom. Kanske för att det var första men definitivt inte sista gången han skulle hamna i blåsväder.

– Jag har alltid gått motströms.

Han gör det för att besvärliga människor behövs.

– Man ska ta för sig och inte vara rädd för att säga ifrån. Hellre det, så man gillar spegelbilden på morgonen, även om den ser trött ut. Jag inympar i mina studenter att de ska säga ifrån första dagen om något inte är som det borde, säger han.

Senast det stormade till ordentligt var för ett par år sedan när han i yttrandefrihetens namn försvarade den högerextrema tidningen Nya Tiders rätt att delta i bokmässan i Göteborg.

– Många vände sig emot mig och sa att jag kramar nazister. Det är inte det jag gör, utan jag kramar regeringsformen och de grundläggande fri- och rättigheterna. Man måste stå upp för principerna även om det är obehagligt.

Trots att Nils Funcke alltid har uppmuntrat till öppenhet, tog det honom 14 år att spräcka den svåraste tystnaden av alla. I somras, när han fyllde 65 år, fick han frågan om han vill ställa upp på en jubilarintervju för nyhetsbyrån TT. Han funderade och bestämde sig för att ställa upp. Han tog ett djupt andetag, och beslutade samtidigt att berätta om sin son Samuel.

– Han tog sitt liv veckan innan han skulle fylla 18.

Nils Funckes ögon tåras.

– Jag ville berätta för att det kanske kan hjälpa någon annan.

I intervjun talade han första gången om det offentligt. Men öppenheten möttes av en vägg av tystnad, kanske för att självmord ännu omges av tabu.

– Jag har fått väldigt få reaktioner. Jag undrar om det inte fortfarande är skamfullt och svårt att tala om självmord, säger han eftertänksamt.

Han fortsatte jobba efter Samuels död. Jobbet, som han ser som sitt kall, fick en annan innebörd efter det.

– Jobbet blev min räddning. Jag har åtminstone några timmar varje dag kunnat gå in i jobbet och tänka bort det. Även om det finns där hela tiden.