”De vill inte ändra på sina fördomar”

Farah kommer leende mot oss på Uppsala tågstation. En rosa slöja täcker hennes hår. Medan vi går mot bilen hon parkerat i närheten kommer vi överens om att åka till ett närliggande konditori. Där kan vi ostört prata vidare om den uppmärksammade handskakningsdomen där hon är huvudperson.

Några veckor har hunnit förflyta sedan den kom. I luften hänger sensommarvärmen kvar. Varje gång Farah Alhajeh svänger med ratten piper bilen. Genast ser hon det komiska i situationen och börjar skratta. Ett högt och hjärtligt skratt, som ständigt återkommer.

– När min mamma åker med tror hon alltid att jag glömt att ta på säkerhetsbältet.

När vi slagit oss ner vid ett av konditoriets bord berättar Farah att hon ärvt sin pappas mörka röst. I Arbetsdomstolen ekade den klar och tydlig mellan väggarna när hon beskrev händelseförloppet i den avbrutna rekryteringsprocessen hos tolkföretaget. Hur anställningsintervjun plötsligt avslutades när hon förklarat att hon hälsar genom att säga ”hej” och lägga ena handen på hjärtat – inte genom handskakning, med hänvisning till sin religion. För att undvika att någon ska känna sig diskriminerad hälsar Farah på män och kvinnor på samma sätt. Det framhöll hon i Arbetsdomstolen. Men chefen på tolkföretaget kände sig ändå kränkt. Något jobb hos företaget blev det inte.

Under förhandlingarna frågade Diskrimineringsombudsmannen, DO, som drev hennes mål, den kränkta chefen om det spelar någon roll vilken grund en person har för att avstå en handskakning. Om Farah hade tvingats ta i hand även om hon hade varit hindu. Eller haft bacillskräck. Varför skulle i så fall inte hennes obehag räknas på samma sätt?

Farah trodde aldrig att hon skulle få rätt i Arbetsdomstolen.

– När jag pratade med mitt ombud strax innan domen kom trodde hon att vi hade 30 procents chans att vinna. Jag satt i soffan i pyjamas och uppdaterade och uppdaterade AD:s hemsida. När domen kom upp blev jag så glad att jag grät i säkert 20 minuter.

Men arbetsgivarorganisationen Almega och flera politiker vill nu se över diskrimineringslagen efter domen. De vill undersöka möjligheterna att begränsa anställdas eller arbetssökandes rätt att åberopa religionsfriheten när de vägrar skaka hand, om en annan person blir kränkt.

Farah är osäker på hur noga politikerna läst domen.

– Om de gjort det vet de att jag hälsar på män och kvinnor på samma sätt när de befinner sig i samma rum. Därför kommer en man aldrig kunna komma till mig och säga att jag vägrar skaka hand med honom för att han är man. Jag gör ju precis likadant när jag hälsar på en kvinna.

Kvinna som vägrade skaka hand får rätt i AD 

Nyheten om den muslimska kvinnan som får 40 000 skadestånd för att hon blivit indirekt diskriminerad nådde långt utanför Sveriges gränser. Efter att Farah blivit intervjuad i Lag & Avtal och sedan medverkat i flera andra svenska medier hörde en lång rad utländska medier av sig. Chockad över all uppmärksamhet fick hon ta emot samtal från bland annat BBC, New York Times och Al-Jazeera.

– Tusentals privatpersoner har tagit kontakt via sociala medier. Bland dem som skriver privata meddelanden är det oftast snälla personer. Men det finns de som skriver jättekonstiga saker. Jag har faktiskt tagit bort min Facebook-app.

Att ta av sig slöjan för att slippa utsattheten har aldrig varit ett alternativ.

– Domen bevisar för mig att jag inte gör något fel. Jag tror ju på den här religionen. Jag tror på Gud och jag följer islam. Nu är jag bara orolig för att domen ska göra att arbetsgivare drar sig för att anställa muslimska kvinnor.

För Farah var det skönt att få sin röst hörd i domstolen. Hon kände att hon talade för hela gruppen muslimska kvinnor som av religiösa skäl inte vill hälsa på män med handskakning. Trots domen upplever hon sig ändå vara ohörd av många, som hon menar varken vill eller bemödar sig om att sätta sig in i hela händelsen bakom den.

– Det enda de läser är rubrikerna som går i stil med ”vägrade skaka hand – fick 40 000 kronor”. De läser inte hela grunden till domen, som är att jag inte fick fortsätta rekryteringsprocessen för att jag är muslim. Det är ju det som är själva diskrimineringen.

Farah gestikulerar med händerna när hon pratar. Kaffekoppen framför henne får stå orörd en lång stund.

Hon har alltid varit en tänkare som sökt svar på livets stora frågor. Det var det som ledde fram till att hon började läsa på mer om islam och till sist satte på sig slöjan. Att vara troende ger henne svaren hon söker och skänker en trygghet.

Slöjan har nu suttit på huvudet i fyra år. Men det har aldrig varit någon förväntan från hennes familj. Tvärtom. Alla syskonen gör helt olika i det avseendet. Farahs mamma satte på sig en slöja först vid 35 plus.

– Hon har två döttrar och har varit noga med att uppfostra oss till att bli jättestarka. Mamma har själv varit mycket självständig ända sedan hon var ett litet barn. Hon växte upp fattigt i Syrien och fick jobba hårt och ta hand om sina syskon tidigt. Av henne har jag lärt mig att inte låta någon trycka ner mig. Jag kan säga ifrån och stå upp för andra.

Sedan Farah satte på sig slöjan har det blivit tydligt för henne hur mycket känslor den väcker.

– Jag trodde att jag upplevde diskriminering innan, för att jag har utländskt utseende. Jag har förstått att jag då levde i lyx.

Farah berättar om hur personalen i en klädbutik sträckte på sig och tittade efter henne för att försäkra sig om att hon inte skulle sno något.

– Och nyligen satt jag på bussen med min son. När bussen bromsade in åkte en gammal dams rullator iväg. Jag tog tag i den och sa något. Då fick jag beröm för att jag var så bra på att prata svenska. Jag såg inte ut som en sådan som pratar bra svenska, sa tanten.

Farah fortsätter:

– Bara för att jag nu har slöja är jag plötsligt obildad och kan varken svenska eller engelska. Det händer jätteofta att jag möts med fördomar. Det är så tröttsamt, men vad ska jag göra? Jag kan inte prata med varenda rasist. De vill inte ändra på sina fördomar.

Anmärkning: Farahs efternamn har i efterhand avpublicerats. Detsamma gäller bilder på henne.