Ylva Johansson: ”Vi kommer klara flyktingströmmen”

Regeringens gemensamma mission är det stora flyktingmottagandet, hur landet ska klara integrationen av de hundratusentals som för­lorat hem och levebröd och sökt sig till tryggheten i Sverige. För någon månad sedan presenterade Ylva Johansson sitt senaste bidrag. De nyanlända som är inskrivna på Arbetsförmedlingen ska få samma villkor som övriga arbetssökande.

– Utmaningen är en av de största som landet stått inför, men vi kommer att klara den. Vi har ett gott läge på arbetsmarknaden. Och många svenskar och arbets­givare vill gärna hjälpa de nyanlända in i samhället, säger Ylva Johansson till Lag & Avtal.

Allt är inte elände i flyktingfrågan. Bland framgångarna finns situationen för kvinnorna. I stort sett alla nyanlända kvinnor står till arbetsmarknadens för­fogande. Samma dag de får uppehållstillstånd skrivs de in på Arbetsförmedlingen. Detta skiljer Sverige starkt från övriga länder i Europa, där många av de invandrade kvinnorna inte söker jobb.

Jämställdhet är viktigt för regeringen. Ylva Johanssons har sedan unga år haft tunga politiska uppdrag. Hon har inte känt av det motstånd som många kvinnor med karriärplaner upplever i det mansdominerade arbetslivet, men visst har hon då och då mött manliga härskartekniker.

– När jag var 24-årig riksdagsledamot brukade jag svara att man antingen blir klappad på huvudet eller på rumpan. Sådana attityder är nog inget unikt för politiken.

Ylva Johansson är ministern som tog ett rejält kliv åt höger i början av sin karriär. När Berlinmuren föll och hela östblocket rämnade satt hon i riksdagen för Vänsterpartiet, som då hade tillägget kommunisterna. Den unga riksdagsledamoten, Ylva med rosetter i håret, såg hur hennes dåvarande parti inte hängde med i svängarna när chansen att bygga ett öppet och mer demokratiskt Europa fanns inom räckhåll.

Den händelsen och ett par andra ledde till att hon fick nog. Hon ställde inte upp till omval.

– Jag tyckte också att partiet uppträdde populistiskt och inte tog ansvar. Vi hade dessutom kämpat för att Vänsterpartiet kommunisterna skulle byta namn. Namnet byttes, men partiet var lika kommunistiskt som tidigare, berättar Ylva Johansson.

1980-talet känns avlägset. Inte många kopplar längre ihop Ylva Johansson med vänstern. Numera räknas hon till socialdemokratins tyngsta namn. Hon kommer med säkerhet finnas med i partiledarspekulationerna den dag Stefan Löfven kliver av.

Och hon har gott självförtroende.

– Jag har hittills fått igenom alla förslag jag lagt till riksdagen, säger hon och parerar i en enda mening Lag & Avtals reporters ifrågasättande av förslaget om ett nationellt centrum för arbetsmiljön.

För tio år sedan avvecklade alliansregeringen Arbetslivsinstitutet, som var ett nav för arbetsmiljöforskningen och kunskaperna i ämnet. Det var en prestigefråga för de borgerliga ministrarna att riva denna symbol för socialdemokratisk arbetslivspolitik.

Inte kommer det borgerliga blocket rösta för ett liknande centrum, även om det är mycket mer begränsat, är reporterns hypotes.

– Vad jag förstår finns ett väldigt starkt stöd från parterna för ett sådant centrum. Min bild är att allianspartierna har kloka företrädare som lyssnar på dem. Något annat skulle vara förvånande.

Ylva Johansson är uppvuxen i Botkyrka, en kranskommun till Stockholm. Här formades hon i ett typiskt miljonprogramsområde.

– Ingen av mina kamrater hade gångavstånd till en släkting. Vi var alla inflyttade. Vi kom antingen från någon annan del av Sverige eller från utlandet. Många var finnar, sedan växte gruppen med chilenare och inte minst turkar. Där bodde en mix av människor och det har präglat mig.

Var det i Botkyrka du blev politisk medveten?

– Som barn var jag väldigt upptagen av frågor om fattigdom och rättvisa, och trodde att det fungerade som en naturlag. Men i tidiga tonåren insåg jag att det inte var så. Varje människas förutsättningar och möjligheter, fördelningen av rikedomar, allt skapas av människor. Då måste villkoren kunna ändras av människor. Det ledde mig in i politiken.

Hon engagerade sig i Röda Korsets ungdomsförbund och var elevrådsordförande innan partipolitiken lockade henne.

– Jag är en ”doer”. Om jag ser något som behöver förändras vill jag göra det.

Kanske var det den egenskapen som Ingvar Carlsson såg när han skulle bilda regeringen 1994. Ylva Johansson hade efter en tids partilöshet blivit socialdemokrat. Hon hade tidigare gjort bra ifrån sig i riksdagen.

Hon vill naturligtvis inte svara på frågan om varför han valde henne.

– Men det var oerhört modigt av honom att forma världens första regering med hälften kvinnor, hälften män. Han vågade ta in mig fast mina tvillingar bara var fyra månader gamla. Och Margot Wallström med en ettårig son fick delvis ha sitt departement i Karlstad.

De politiska uppdragen har präglat Ylva Johanssons vuxna liv. Ändå ser hon tillbaka på sitt yrke – mattelärare – med entusiasm. Hon valde yrket för att hon ville förändra skolan. En bra lärare är guld för eleverna, konstaterar ministern.

Ylva Johansson såg hur elever som inte var duktiga på matematik kände sig mindre smarta än andra. Hon ville skapa glädje och lust för siffrorna på samma sätt som språklärare skapar läsglädje när eleven lyckas tyda bokstävernas hemligheter.

– Det var mitt kall.

Hon arbetade några år i skolan under ett par perioder i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Men när hon tvingades lämna regeringen 1998 på grund av sin kärlek till finansminister Erik Åsbrink gick hon inte tillbaka till klassrummen.

– Att gå från skolminister till lärare skulle ha varit svårt. Jag hade ju just mött skolchefer och lärare i en roll. Hur snabbt kunde jag gå in i en annan roll? Det behövde nog gå lite tid.

Kärleken till Erik har hållit trots en tids separation. De är fortfarande ihop och gifta, men särbor i två lägen­heter. Och Ylva Johansson kan knappast längre gå tillbaka till sitt gamla yrke sedan lärarlegitimationen införts. En resttenta i programmering är kvar sedan 1980-talets lärarstudier. Hon har därför ingen examen.

– Det är korrekt att jag inte har en färdig examen, men jag är utbildad lärare. Det är faktiskt korrekt.