Wennemo: Ovanligt svårt år för avtalsrörelsen

Hög inflation är inget nytt. Tvärtom kan man hävda att en inflationschock bidrog till att bygga den svenska modellen med samordnade centrala förhandlingar, säger Irene Wennemo.

– På 1950-talet ledde Koreaboomen till en inflation som ett år var 17 procent. Ingen ville tillbaka till världskrigets ransoneringar, så LO och SAF samlade sig och tog ansvar för ett avtal som knäckte inflationen.

De samordnade förhandlingarna inleddes 1956 och modellen höll i nästan 20 år av växande välstånd och reallöneökningar.

– Men den svenska modellen klarade inte 1970-talets inflationschock. Då var situationen mer komplicerad, bland annat sedan offentliganställda och fler tjänstemän fått förhandlings- och strejkrätt.

När samordningen sprack blev följden att förbunden jagade kompensation i en fåfäng jakt på inflationen. Företagens konkurrenskraft urholkades, regeringen tvingades till flera devalveringar och löntagarna fick stå ut med reallönesänkningar, trots höjda nominella löner. ”Luft i lönekuvertet” blev ett begrepp.

Med Industriavtalet 1997 stabiliserades lönebildningen då parterna enades om att den konkurrensutsatta sektorn ska ”sätta märket” där de olika avtalens kostnader bör landa. Sedan dess har svenska löntagare fått reallöneökningar kring 2 procent alla år utom 2011. Förhandlingarna har underlättats av en inflation på relativt låg och stabil nivå. Så blir det inte i höst:

– Nej, det blir en utmaning att hitta en nivå som parterna kan känna sig nöjda med, tror Irene Wennemo.

Många osäkra faktorer bortom parternas kontroll borde peka mot ett kortare avtal, men medlingschefen invänder:

– Det är inte självklart att osäkerhet driver fram korta avtal. För arbetsgivarsidan har det ett värde att veta kostnadsutvecklingen på sikt.

Konfliktrisken vill hon inte alls bedöma.

– Nej, det är omöjligt att sia om på allvar. Svenskt Näringsliv har stärkt sin samordning och är duktiga på att hålla ihop, tjänstemännen också. Mycket hänger på om LO gör det. Vi får veta på representantskapet den 25 oktober. Processen kring omställningsavtalet var utmanande och ett svårt beslut för LO, men nu är det taget och klubbat i riksdagen. Även om inte alla förbund är med får vi tro att frågan är avgjord.

I all osäkerheten ser Irene Wennemo ändå några faktorer som underlättar avtalsrörelsen.

– Det är en fördel att den offentliga sidan, utom staten, förhandlar först ett år senare. Det nya huvudavtalet kan också ha underlättat lönerörelsen, där hanteras några frågor som annars kunde ha stökat till det, även om viktiga frågor som pensionsavsättningar ligger utanför.

Hon ser också en stor fördel i att vi inte har det europeiska systemet med lagstadgade minimilöner.

– Då hade lönen blivit en valfråga och alla velat ha kompensation. Nu höjs minimilönerna i Tyskland med över 20 procent. Det finns en stor risk att det smittar av sig på andra grupper. Jämfört med Tyskland, där energiförsörjningen är en jättefråga, inflationen är högre och ECB var sena med räntehöjningar, har Sverige hyggligt goda förutsättningar.

Den svenska modellen bygger på att staten håller fingrarna borta från avtalsrörelsen, men i år råkar den sammanfalla med ett valår.

– Politisk osäkerhet, till exempel om det tar lång tid att bilda regering, kan vara en försvårande faktor, säger Irene Wennemo och blir lite skarpare i tonen.

– Politiska utspel om kompensation skapar en inställning om att allt kan kompenseras, till exempel att sänka momsen för att motverka höjda matpriser. Det är en farlig väg!

Medlingsinstitutet är ingen vän av grupper som försöker ändra sina relativlöner genom att runda märket. Däremot kan de inte göra mycket åt att vissa grupper eller anställda i bristyrken kompenserar sig själva genom löneglidning.

– Generellt har vi ännu inte sett någon löneglidning. Undantaget är it-sektorn, där lönerna ökar eftersom det är sådan brist på kompetent it-folk. Det följer vi lite extra nu eftersom vi vet att löneglidning kan smitta.