Vi försäkras om att Sveriges beredskap är god

Trots min korta expertutbildning på sociala medier kunde jag tidigt förutse myndighetens fatala misslyckande. Myndigheten genom statsepidemiologen Anders Tegnell missbedömde ju varje steg av coronavirusets expansion. Hur är det ens möjligt?

Vid den tiden jag började läsa inlägg från all världens forskare och experter påstod Tegnell att viruset inte skulle spridas utanför Kina. Medan det snart stod klart för mig att endast snabba drastiska långtgående åtgärder på global nivå hade kunnat hejda pandemin. Min första insikt som självutnämnd expert var alltså att coronaviruset endast kan bekämpas genom att ligga steget före.

Men trots kunskap och erfarenhet hölls inflödeskanalerna för viruset öppna. Enligt Folkhälsomyndigheten skulle viruset på något mystiskt vis respektera landets gränser och sedan avstå från att färdas med inhemsk kollektivtrafik. När jag och många fler antog att Coronan redan hade lämnat startblocket och spridningen blivit allmän fick statsepidemiologen Tegnell ett "halleluja moment" inför myndighetens strategi med smittspårning istället för olika "lock downs". Han utropade peak- nådd och förutspådde sjunkande antal sjuka. I dagsläget försäkras vi om att Sveriges beredskap är god, trots vårdlarmen åratal innan Corona blev till något mer än en öl.

Om inte en djup kris skapar systemlojalitetens konsensus så kommer myndighetsinkompetensen förhoppningsvis utredas och debatteras. Jag har själv en trevande förklaring som varken är heltäckande eller djuplodande. Det handlar om en mentalitet jag först blev varse genom mina täta vårdkontakter.

En dag gick det upp för mig att de konstiga kommunikationsproblem som ofta präglade mina vårdbesök berodde på en krock mellan två motstridiga samtalssyften. Jag förstod att vårdpersonal alltid tolkade mina frågor för att få kunskap och fakta som tecken på att jag var ängslig och rädd. Så när jag bara sökte info, tog de automatiskt på sig uppgiften att försöka dämpa min oro.

Folkhälsomyndighetens misslyckade strategi tror jag beror på att det har uppstått en liknande konflikt mellan två helt oförenliga mål; lugn och fin mot frisk. Och myndigheten bestämde sig för att riskhantera vårt psykiska välmående inför hotet, inte främst från coronaviruset, utan de nödvändiga men auktoritära tvångsåtgärder som antogs väcka vår oro.

En prioritering som i grunden bygger på en pseudohumanistisk människosyn. Vi underskattades som en svag ängsligt orolig patientgrupp utan förmåga att hantera krisinformation men med rättigheten att höra att allt är okey.

Jag hoppas verkligen, som självutnämnd expert, att det är min tur att få helt fel. Men risken finns nu att vi snart får uppleva megahårda drakoniska åtgärder i jämförelse med de restriktioner som myndigheten valde bort för att vi skulle få känna oss väl till mods. För att bekämpa det värsta virushotet mot mänskligheten på hundra år satsade Folkhälsomyndigheten alltså på en human relationsstrategi; att stoppa den förmodade paniken framför den allmänna smittspridningen.