Avtalsrörelsen
Veteranen: En förhandlare skulle vara hård, tuff och omedgörlig
När den största avtalsrörelsen någonsin nu drar i gång sitter många nya ansikten runt förhandlingsborden. De nya förhandlingscheferna har fler tekniska hjälpmedel än någonsin och betydligt färre nattmanglingar.<br/>– Men det går inte att surfa sig förbi det personliga mötet, säger Per Widolf, 42, ny förhandlingschef på Industriarbetsgivarna.
Höstregnet duggar över det orangeröda tegelhuset på Storgatan 5 i Stockholm, där Teknikföretagen och motparten suttit och förhandlat kollektivavtal sedan 1960. På den tiden hette Teknikföretagen Verkstadsföreningen. Anders Sandgren, som blir 77 i år, var chefsjurist på Verkstadsföreningen från början av 1970-talet fram till år 2000. Där inne i huset har han suttit otaliga nätter ända in på småtimmarna och förhandlat för arbetsgivarnas räkning.
– Nattmanglingar var väldigt vanliga. Till någon del berodde det på att storföretagsledarna åkte upp till Stockholm och inte hade tid att sitta där flera dagar. Sedan fanns det också ett psykologiskt skäl. Om vi satt länge på natten visste medlemmarna att vi hade gjort vårt bästa. Därtill var det tekniskt jobbigare att skriva ut avtalen. När jag började var det klippa och klistra som gällde.
Nu växer protokollen fram under förhandlingarna, de sista dagarna brukar det bara vara meningar och enstaka ord som det petas i.
– De tekniska medlen underlättar ju nu, säger Industriarbetsgivarnas Per Widolf, 42.
Den tekniska utvecklingen ger fler fördelar i det dagliga arbetet. Sms och e-post gör att ingen längre behöver ringa motparten på hemtelefonen efter kontorstid, även om arbetet fortfarande är lika krävande.
Å andra sidan kan ett visat dåligt omdöme snabbare få spridning via de nya medierna. Twitter och de sociala medierna kräver nästan att parterna berättar om vad som händer i realtid.
– Det är som att det förväntas att vi ska ha en kamera på huvudet, säger Svensk Handels förhandlingschef Mattias Dahl, 44.
Teknikarbetsgivarnas nuvarande förhandlingschef Anders Weihe, 54, står ofta med en penna i handen i förhandlingsrummet på Storgatan 5 på Östermalm. Han tycker om att rita på tavlan medan han resonerar med motparten. Då har det, till hans bestörtning, hänt att någon plockat upp kameran och plåtat av det han ritat.
– Teknikarbetsgivarna har faktiskt varit tvungna att ta upp med motparten att de inte accepterar att det fotas under förhandlingarna. Det handlar inte om hemlighetsmakeri utan om förtrolighet, framhäver han.
Per Widolf tror att de yngre är bättre på att se sambandet mellan kommunikation utåt och själva arbetet.
– Men ingen teknik kan ersätta det personliga mötet; att lyssna på motparten och se varandra i ögonen. Det är nog snarare person än generation som avgör hur förhandlingarna går, säger han.
På Anders Sandgrens tid ordnades det först en gemensam sittning av ceremoniell art med en ekonomisk föredragning före huvudförhandlingarna. Då satt motpartens ekonomer med och kommenterade. De egentliga förhandlingarna skedde mellan de små delegationerna, uppbackade av hela styrelsen som fanns precis i närheten, där alla de ledande företagscheferna ingick. Det var den stora förhandlingsdelegationen.
– Storföretagscheferna kunde då jämföra med förhållandena på sina exportmarknader. Det var en väldig styrka för oss. Det blir en helt annan förankring att tala med levande människor och inte bara skriva någonting i ett mejl, säger Anders Sandgren.
Han var med vid tillkomsten av industriavtalet som skrevs 1997. Det sätter än i dag dagordningen i avtalsförhandlingarna med det så kallade ”märket”.
– Industriavtalet hade jag förmånen att få vara med och skriva, säger han.
I ett gammalt nummer av Lag & Avtal från 1999 beskrivs Anders Sandgren som en hård förhandlare av Göte Larsson, en av IF Metalls forna avtalssekreterare; ”Först med kniven mot strupen blir Anders Sandgren förhandlingsbar”, menade han.
– Jag kommer ihåg den där intervjun, det där var möjligen avsett som beröm. På den tiden var allmänbilden utåt av en förhandlare att han skulle vara hård, tuff och omedgörlig. Jag vet inte varför. I dag ter det sig otidsenligt när man i stället ska vara en mjukis. Det där är en generationsfråga.
Anders Sandgren beskriver hur förhandlingarna runt bordet gärna inleddes med lite duster där parterna skulle skrämma och känna på varandra.
Det gällde alltså att ha några kort dolda och ett ess i rockärmen som kunde överrumpla motparten.
SLA:s förhandlingschef och vice vd, Maria Möller, 36, sitter i huset bredvid Teknikarbetsgivarna på Storgatan. Där har hon sedan hon blev förhandlingschef infört så kallade rundabordssamtal där parterna i stället inleder resonerande tillsammans. En större delegation som även består av representanter från företagen och fackens förhandlingsdelegation är med i dem. Samtalen använder hon för att få mer öppna resonemang om principiella frågor eller när låsningar uppstår i förhandlingarna.
– Jag börjar inte med att konstatera att vi har helt olika världsuppfattning. Jag tror snarare på att försöka hitta en gemensam världskarta först. Utifrån den kan vi sedan se var vi skiljer oss åt och försöka lösa de områdena.
Madeleine Lindermann, 41, är ny förhandlingschef på fackförbundet Finansförbundet och inne på samma linje med öppna kort.
– Jag upplever att vi är mer lösningsinriktade nu och lägger korten på bordet, utan att vara fast i gamla lösningar och föråldrade synsätt.
– Vi tycker självklart fortfarande att det är viktigt att förstå vilken roll man har och vem man företräder, men prestigen är inte lika hög.
Hon nämner det partsgemensamma projektet Lika lön som ett exempel. Där är målet att få bort de osakliga löneskillnaderna inom banksektorn. Parterna går tillsammans igenom statistik och funderar på vilka åtgärder som behövs för att nå dit.
I vintras slöt Finansförbundet och BAO, Bankinstitutens arbetsgivarorganisation, sitt första tillsvidareavtal. De gamla tidshorisonterna för avtalen gäller inte längre. Det kräver att parterna hittar ett sätt att förhålla sig till det.
– I vanliga fall har vi centrala parter en ny omgång förhandlingar ungefär vart tredje år. Nu måste vi hitta andra sätt att arbeta på om avtalet inte fungerar som vi tänkt oss. Ska vi i så fall förhandla om hela avtalet eller hitta andra sätt att utveckla det?
Hon låter frågan hänga kvar i luften.
Svensk Handels Mattias Dahl menar att en del av korten fortfarande måste vara dolda. Både Mattias Dahl och Per Widolf menar att uppgiften är densamma som förr: att föra fram argument, förklara problemen för motparten och sätta sig in i den andres situation.
– Man ska nog inte överdriva skillnaderna mellan generationerna. De äldre har nog tvärtom lättare att köra med öppna kort. De har mer erfarenhet och rimligtvis lättare att lita på sin intuition, tror Per Widolf.
Medlemsföretagen i Industriarbetsgivarna har i dag större fokus på jämställdhetsfrågor som i högsta grad påverkar förhandlingarna, anser han.
Det är självklart att männen ska kunna gå på föräldraledighet och att man inte uppträder på ett visst sätt. Företagen inom basindustrin kämpar fortfarande hårt med att tvätta bort machostämpeln och allt fler kvinnliga chefer finns bland medlemmarna.
Mattias Dahl ser bara fördelar med att hälften av personerna även runt förhandlingsbordet numer är kvinnor.
– Det gör förhandlingsklimatet bättre, säger han.
Att nattmanglingarna undviks när det är möjligt beror på att de i grund och botten inte ger ett bättre resultat. Det handlar inte om att prioritera privatlivet före förhandlingarna, hävdar Per Widolf.
De flesta eftersträvar ändå att arbetet ska gå att kombinera med ett normalt privatliv, även om det krävs framförhållning och planering. Det är en förändring som genomsyrar hela samhället, inte bara förhandlingsvärlden, konstaterar Nicola Lewis, 45, biträdande förhandlingschef på Unionen.
– När 1940-talisterna var unga såg familjestrukturerna annorlunda ut. Då var det vanligt att en person var hemma och passade barnen och tog hand om hemmet medan den andra såg mer till försörjningen. I dag är det vanligare att ta lika ansvar för hem och försörjning.
När Nicola Lewis började med centrala förhandlingar 1996 var hon ensamstående tvåbarnsmamma och mycket styrd av sina tider. Men hon kan inte minnas ett enda tillfälle där någon var negativt inställd till att hon var tvungen att passa tiderna. Tvärtom. Om det var en central förhandling i Västerås var förståelsen stor för att hon skulle behöva åka hem till Stockholm klockan tre. Sedan dess har utvecklingen långsamt gått framåt.
– Det finns inget motstånd mot den här kulturella förändringen från den äldre generationen, som många kanske tror. Jag är även biträdande enhetschef för vår avtalsenhet och där tar de äldre, flera av dem män, ett stort ansvar för sina barnbarn. En del går ner till 80 procent och väljer att använda sin lediga tid till att hjälpa sina barn med livspusslet, som att hämta på förskolan en dag i veckan. Den nya kulturen påverkar livsval i alla generationer.
Nicola Lewis understryker samtidigt att det ligger i förhandlarrollens natur att vara flexibel med tiderna. Att avbryta i slutskedet för att hinna hämta på förskolan händer inte om det påverkar slutresultatet negativt.
– Vi behöver agera ansvarsfullt i vår roll. Däremot finns en uttalad vilja att inte verka för nattmanglingar. På 1990-talet upplevde jag att det var mer självklart med sådana.
Tillbaka till Anders Weihe i tegelhuset. Han kan varken se någon generationsväxling eller att det skulle vara någonting nytt med att dela lika på ansvaret för barnen.
– Däremot, när vi ska rekrytera nya förhandlare är det ett problem för mig att hitta tillräckligt kvalificerade män. Det hänger samman med den utveckling som kommer att accelerera, nämligen att skolan inte fungerar för killar.
SLA:s Maria Möller tror på mångfald runt bordet. Inte minst för att de äldre bär historien med sig, mycket sitter bara i väggarna och finns inte dokumenterat någonstans. De yngre förhandlarna tycker att de kan lära sig av de äldre när det gäller själva hantverket och kunna peta i de små detaljerna. Att manuellt kunna räkna ut hur stor semesterersättningen blir. I dag är det datorerna som gör sådant. För Elektrikernas Ronny Wenngren, 59, är det självklart att alltid göra en dubbelkoll för att försäkra sig om att huvudet och datorn får fram samma siffror.
– Ett kommafel kan vara väldigt allvarligt eftersom avtalen omfattar så enormt många människor.
Avtalsrörelseveteranen Anders Sandgren håller fullkomligt med. När han var aktiv i förhandlingarna slapp han ta hänsyn till saker som Facebook, Twitter, bloggar och olika datorprogram. Men han var bra på huvudräkning.
– Du måste själv kunna sitta och räkna på förslagen lite mer noga och spontant se vilken effekt de har. Du kan behöva göra en omedelbar reaktion på det motparten lägger fram och säga något som ”nej, detta är helt otänkbart”. Börjar du då i stället sitta och räkna på en dator förstör du möjligheten att markera på ett effektivt sätt.
Elektrikernas före detta förhandlingschef Ronny Wenngren ser hur mycket teknisk utrustning förhandlarna har med sig in i förhandlingsrummet nu för tiden. Hur de ständigt är uppkopplade mot arkiven. Nu går det snabbt att hitta ett gammalt protokoll från 1937.
– Det vi förr kallade att ta en rövare är svårare. Alltså inte att man ljuger, men att finta bort motparten är helt klart tuffare nu.
Maria Möller skrattar när hon hör det. Hon påpekar att oavsett generation är det transparens och ärlighet som gäller. Det är ju långsiktiga relationer det handlar om.
– Ingen vinner något på att sitta och lura varandra.
Låt 2016 års avtalsrörelse börja!