Vem mer än min dotter skulle vilja bli lärare?

Min dotter utbildar sig till lärare. Yrkesvalet överraskar inte, eftersom både lärare och rektorer finns i släkten. Hon är också studerandemedlem i facket. Allt detta värmer i hjärtat på en gammal arbetsmarknadsreporter. 

Samtidigt blir jag lite orolig. 

Under de snart 40 år som jag bevakat arbetslivet har bristen på fackligt jädrans anamma inom lärarfacken förvånat mig. De har råkat ut för det ena bakslaget efter det andra i sina avtalsförhandlingar. Strejker och demonstrationer, protester och facklig kamp verkar ändå inte finnas i deras verktygslådor. 

Lönen är naturligtvis en stor facklig fråga och en besvikelse för många lärare. En gång i tiden tjänade en civilingenjör bara tre fjärdedelar av vad en gymnasielärare hade i lön. År 2007 var förhållandet det omvända.

Lärarna började sjunka neråt i reallöneligan redan 1968. Tio år senare körde både ingenjörer och ekonomer om gymnasielärarna. Övriga lärare tappade också mot dessa grupper. De hade visserligen alltid tjänat mindre än ingenjörer och ekonomer, men hade tidigare hållit jämna steg i löneutvecklingen med dem. 

När lärarna åter började få ökade reallöner steg lönerna mycket mer för ekonomer och ingenjörer.

Fortfarande ligger lärarlönerna långt efter andra akademiker med motsvarande utbildning, konstaterar Lärarförbundet. 

Under 50 år har detta pågått, men konfliktåtgärder, protester och demonstrationer har knappast avlöst varandra.

Inte bara lönen har sjunkit i förhållande till andra jämförbara grupper. Lärarnas arbetsmiljö och villkor har också urholkats.

Ett exempel är en språkklass med 35 elever på ett friskolegymnasium där en bekant till mig undervisade. Om varje elev ska få säga en mening var på det främmande språket går hela lektionen åt ...

Så har vi detta med elever som är mer intresserade av mobilen än undervisning, sitter med mössa och jacka på, och hävdar sig kränkta om läraren säger till dem. Och lärarförbunden har inte satt ner foten mot den lagstiftning som tillåter detta, trots att klassrummet är lärarens arbetsmiljö.

För 25 år  sedan fick lärarna årsarbetstid. Förändringen låser i stort sett läraren till skolan efter avslutad undervisning i klassrummen. Friheten att planera och sköta den delen av jobbet hemifrån har försvunnit utan en ordentlig kompensation till kollektivet. En gång i tiden hade de en sommarledighet som motsvarar elevernas sommarlov, men facket har förhandlat bort denna kompensation. Dags att slå hål på myten att lärarna skulle ha mer ledigt än andra yrkesgrupper, basunerar deras fack ut i stället för att ta strid för en mångårig, fin rättighet. Den hade behövts extra mycket nu mot bak-grund av de pressade arbetsförhållanden som lärarna har. 

Yrkesgruppen har genomgått ett stålbad när det gäller löner och villkor, men strejker, demonstrationer eller ilskna fackliga protester har vi inte sett röken av. Lärarnas löner, villkor och status bestäms mer av politikernas viljor i riksdag och kommuner än fackets förmåga att företräda sina medlemmar. Det är vad jag sett som arbetsmarknadsreporter i fyrtio år. Vem mer än min dotter kommer i framtiden att vilja bli lärare?