Vårdpersonal borde få följa sitt samvete

När KD tordes stå för sin abortfientliga inställning var argumentet synd och Guds bud. I dag motiverar många religiösa sin ambivalenta hållning med omsorg om modern eller om samhället i stort. De använder då paradoxalt nog utilitaristiska argument, fast den filosofiska hållningen närmast betraktas som Satan själv för kristna. Det vill säga aborter gör samhället kallt, hårt och sämre. Det är förstås tvärtom. Olagliga aborter och oönskade graviditeter innebär ångest, rädsla, stigmatisering och fara för kvinnans liv, det vill säga ett sämre samhälle.

Men jag är inte säker på att jag kan instämma i argumenten mot samvetsklausul. Aborträtten är inte hotad i Sverige. Den har alltför starkt politiskt och folkligt stöd, lyckligtvis, för att under­mineras av att vårdpersonal får undantag när det gäller vissa arbetsuppgifter.

Abort handlar för många om något exceptionellt – liv och död. Och vi brukar ha stor förståelse för människor som har samvetsbetänkligheter när det kommer till dessa frågor. Många ansåg exempelvis att de som totalvägrade lumpen, av religiösa eller politiska skäl, borde få frisedel – inte fängelse – när vi hade allmän värnplikt. Jag anser att många feminister själva uppträder som religiösa fundamentalister när det gäller avbrutna graviditeter. Det vill säga, det finns ett antal dogmer du måste ansluta dig till för att kallas feminist och en av dem är att abort inte får betraktas som att beröva ett liv själva livet. Motivet handlar bland annat om att inte skuldbelägga kvinnor, men doktrinen strider mot något alla vet, det är ju därför många mår dåligt efter en abort. Jag förstår inte varför man inte kan tugga i sig denna komplikation som feminist och samtidigt anse att vi ändå löst problemet med oönskade graviditeter på bästa vis: kvinnan får bestämma själv.

Jag misstänker att när många argumenterar mot klausulen så handlar det egentligen om olust inför att vi offentligt sanktionerar, något självklart, men som vi vant oss vid att betrakta som religiös extremism – att abort handlar om liv och död. Det gör att jag också anser att vårdpersonal, i framtiden, ska få rätt att säga nej till att assistera vid dödshjälp.

Då blir det också lätt att avvisa argumentet om det sluttande planet. Ska människor inom förvaltning, service, vård, omsorg, utbildning med mera utifrån sina religiösa kulturella föreställningar också kunna vägra att ha något att göra med exempelvis kvinnor mörkhyade, transpersoner och homosexuella? Nej, för det handlar inte ytterst om liv och död och jag tror inte att det bara är religiösa människor som kommer att använda sig av en samvetsklausul inom vården.

Men varför inte vända på perspektivet med det personliga samvetet, samhällets värderingar och det sluttande planet? Tänk om alla får rätt till specificerade samvetsklausuler, rätt att neka till allt som strider mot samhällets värdegrund på jobbet. Tanken svindlar inför ett oöverblickbart kaos, men kanske skulle det innebära en total motsats till ett sluttande plan. Ett rejält jäkla etiskt moraliskt jättelyft!