Unionens storsatsning på rekrytering gav resultat

Sedan tio år tillbaka ligger den fackliga organisationsgraden bland tjänste­män högre än bland arbetarna. Speciellt framgångsrikt har tjänstemannaförbundet Unionen varit, som i dag är Sveriges största fackförbund. Det hela började 2010. Samtidigt som den allmänna bilden att facket var i kris, tog förbundsstyrelsen beslutet att Unionen skulle gå från 500 000 till 600 000 medlemmar inom fyra år. Det blev startskottet för ett stort utvecklingsarbete.

– Med den höga målsättningen kunde vi inte fortsätta som tidigare. Vi var tvungna att vrida och vända på alla stenar för att se hur vi kunde få nya medlemmar, säger Fredrik Nilsson, chef för organiseringsenheten på Unionen.

Unionen gjorde en översyn av allt från aktiviteter till medlemserbjudanden, och satsade på reklam på ett sätt som inget annat förbund gjort tidigare. Dessutom drogs det i gång ett stort digitalt arbete, på webben och i sociala medier. Men det konstaterades också att den absolut viktigaste åtgärden var att ställa frågan: Vill du bli medlem?

– Flera av våra studier har visat att den främsta anledningen till att folk inte är med i facket är att de inte fått frågan, eller inte kan se varför de ska bli det. Alla anställda och förtroendevalda ställer därför frågan när vi träffar potentiellt nya medlemmar, säger Fredrik Nilsson.

Arbetet gav resultat, speciellt mellan 2011 och 2014, då förbundet ökade med 20 000–30 000 medlemmar per år. Men vad var det som lockade? Enligt Arbetsmarknadsekonomiska rådets rapport Hur fungerar kollektivavtalen? är det främst inkomstförsäkring och möjligheterna till stöd vid individuella löneförhandlingar som får tjänstemän att gå med i facket. Det har även märkts på Unionens marknadsföring.

– Vi har vi tryckt mycket på inkomstförsäkring, för vi vet att folk söker ekonomisk trygghet, och nu kör vi en kampanj om att du ska ha rätt lön, säger Fredrik Nilsson.

Rapporten talar även om att minskningen i facklig organisationsgrad till stor del beror på en värderingsförskjutning från mer kollektivistiska till individualistiska ideal. Det är en bild som Fredrik Nilsson känner igen. Trenden har funnits under flera år, vilket bland annat märks på att medlemmarna är mer fokuserade på att få ut något för egen del än vad de var förr.

– Här är inkomstförsäkringen återigen ett bra exempel, den handlar om nytta för individen, säger Fredrik Nilsson.

Men faktum kvarstår att den fackliga organisationsgraden minskar, både i Sverige och globalt. Och Unionens medlemsökning har avstannat. År 2017 ökade förbundet med cirka 5 000 medlemmar, varav cirka 1 100 var yrkesverksamma. Det finns också de som väljer att lämna. En del byter yrke och hamnar i andra förbund, eller går i pension. Men hälften har gjort det av andra anledningar, främst för att de inte ser värdet av medlemskapet, enligt Unionens egna undersökningar.

– Min teori är att högkonjunkturen gjort att intresset för inkomstförsäkringar och fackligt medlemskap minskat, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet.

Han menar att facken måste bli bättre på att kommunicera nyttan med medlemskapet.

– Det kanske man inte behövt göra så mycket när man satsat på inkomstförsäkringar, säger Anders Kjellberg.

Fredrik Nilsson, däremot, menar att det beror på att förbundet haft större fokus på att driva frågan om flexpension i kollektivavtalen senaste året än på medlemsvärvning.

– Frågan har mött stort motstånd från sina håll och har tagit mycket energi från oss som organisation, säger han.

Men han håller med om vikten av kommunikation, att visa vilken nytta facken gör för individen. För att överleva menar han också att facken måste vara flexibla och snabbt kunna anpassa sig till en föränderlig värld, där arbetet kanske inte längre är en fysisk plats och gränsen mellan arbetsliv och fritid suddas ut.

– Vi måste berätta om vitsen med facken och hur vi funkar i den här nya kontexten. Att vår ambition är att även framtidens arbetsliv ska omfattas av schyssta villkor, säger han.