Avtalsrörelsen
Torbjörn Hagelin: ”Tystnad är också en taktik”
MOT VÄGGEN. Byggnads avtalssekreterare Torbjörn Hagelin kommer inspringande i receptionen på Byggnads med telefonen i högsta hugg. Han har precis varit hos motparten Sveriges Byggindustrier. Nu väntar han på att de ska ringa upp. Han ber om att få skjuta upp intervjun.
När vi ses två dagar senare har avtalssekreteraren lugnat ner sig.
– Jag och vår jurist hade just kommit tillbaka från BI. Ofta handlar det sådana där gånger om att vi lämnat yrkanden och behöver göra klarlägganden. Eller så vill vi ha mer kött på benen i någon fråga som BI tagit upp.
– Vi vill göra en rapport om vad industriavtalet gett oss, om vi fått max av reallöneökningar och märket. Vi vill veta vilka som vunnit på samarbetet, om det är tjänstemannasidan eller LO-kollektivet. LO-samordningen har alltid varit högst prioriterad för oss, men det finns en gräns för vad vi kan ställa upp på.
– Nej, vi ska göra den inom 6F. Men det gäller att personerna vi involverar inte bara är från den ena sidan och att den blir faktabaserad.
– I våra yrkanden finns andra värden än bara pengar. En jätteviktig fråga är hur våra medlemmar ska orka jobba ett helt arbetsliv och hur vi ska trygga återväxten, arbetsmiljön och öka andelen kvinnor, som vi har kongressbeslut på.
– Nej, vi brukar inte ha våra diskussioner om det. Det kan ha att göra med våra lönesystem. Däremot är värdefrågorna stora hos oss. Till exempel lönedumpningen från utländska företag. Pensionsavsättningen och arbetsmiljön.
– Jo. Vi har stött på arbetsplatser med hundra underentreprenörer. Många av de utländska byggnadsarbetarna är utsatta för modern slavhandel. De får bara en tredjedel av en svensk byggnadsarbetares lön. Vi har yrkat på att alla som finns på en arbetsplats ska stå på HEA-listan (huvudentreprenörsansvaret) och vi vill veta varje underentreprenörs åtagande.
– Nu får vi först se vad som kommer ut av detta. Men visst har vi kommit en bit på väg. Egentligen bör lagen ändras på EU-nivå.
– Mycket tålamod krävs eftersom vi lägger ner ganska många timmar på att älta fram och tillbaka. Man måste orka lyssna och kunna bita ifrån emellanåt och visa någon form av reaktion.
– Det viktiga är att kunna skilja på sak och person. Att vi blir förbannade på varandra hör till. Det har hänt att jag rest mig upp och gått därifrån. Det kan vara en taktik för att något ska hända. Tystnad är också en taktik. Den är bra. Jag ska inte säga vem, men vi har en motpart som inte klarar av tystnad. De vet mina svagheter också.
– Men det har blivit en attitydförändring. När jag gick ut i produktionen på 1970-talet var det alltid almanackor med lättklädda kvinnor på. Det har försvunnit totalt. Man pratar på ett helt annat sätt i dag. Problemet på mindre arbetsplatser är att kunna erbjuda separata omklädningsrum, men det är ju ingen omöjlighet.
– Lite gjorde vi det för att slå igenom i medierna. Tänk att vi ska behöva göra någonting sådant för att få uppmärksamhet för vårt jämställdhetsprojekt som vi haft i snart tre år, där vi bland annat har haft olika seminarier runt om i landet.
– Vi har tidigare tagit hjälp av stiftelsen Expo. Nu har vi tagit fram en låda med olika färgkort i för att jobba med attityder. Man kan ge rött kort till någon som snackar på ett vis som inte är okej. Lådan används i syfte att få i gång diskussioner om hur vi förhåller oss till varandra. I grunden handlar främlingsfientlighet om rädsla. Det man är rädd för är sin försörjning. Nu är vi oroliga för att terrorhändelsen i Stockholm ska spä på det där.
– Ja, men det är en maktfråga som alltid har funnits mellan oss.
– Nej. Om vi ska se det utifrån, att vi är en skadedrabbad bransch, så är det ute på tidlönearbetsplatser det sker dödsolyckor. På en ackordsarbetsplats är man beroende av att det finns struktur och ordning för att kunna vara så produktiv som möjligt.