Timbro-jurister: Dags att avskaffa Arbetsdomstolen

Utvecklingen i flera europeiska länder och det allt större genomslaget för medborgerliga fri- och rättigheter i svensk rätt har riktat ljuset mot hur det verkligen är fatt med rättsstatens kanske mest grundläggande kännetecken i Sverige – en effektiv och rättvis rättsskipning. På arbetsrättens område, där en korporativ ordning råder, finns ett stort behov av att stärka självständigheten i rättsskipningen.

Arbetsdomstolen är något av en udda fågel i svenskt domstolsväsende. Till skillnad från allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar, där tvister löses av oberoende domare och i vissa fall också nämndemän, är en majoritet av domarna i Arbetsdomstolen i regel så kallade intresseledamöter. De nomineras av olika parter på arbetsmarknaden, till exempel av Svenskt Näringsliv, SKR, LO och statliga Arbetsgivarverket, och har rätt att döma i de tvister som angår de egna organisationerna.

Till skillnad från ordinarie domare i svenska domstolar, som i princip är oavsättliga, har dessa ledamöter mandatperioder om tre år och kan verka parallellt i sina organisationer vid sidan om rättsskipningen. Ordningen är svår att förena med tanken på oberoende domstolar, och det finns framför allt tre skäl till att Arbetsdomstolen i sin nuvarande funktion bör avskaffas.

För det första är den korporativa samhällsidén starkt förlegad. Från att ha varit gemensam strävan för både konservativa och socialdemokrater, är korporativismen i dag i princip övergiven som politiskt ideal och ersatt av den liberala rättsstaten. I takt med att andra korporativa strukturer har avskaffats för att bereda väg för modernare strukturer, har också AD:s speciella sammansättning kommit att diskuteras.

Frågan om varför en viss del av rättsskipningen ska fortsätta på den korporativa vägen har dock egentligen aldrig besvarats. Domstolen lever kvar från en annan tid, och det är något oklart varför vissa organisationer ska ges rättsliga privilegier inom ramen för en rättsstatlig ordning.

För det andra finns skäl att ifrågasätta om dagens ordning är förenlig rätten till rättvis rättegång i Europakonventionens artikel 6. Den springande punkten är här om intresseledamöterna uppfyller kraven på oavhängighet och opartiskhet som följer av artikeln, alltså om sammansättningen innebär en opartisk rättsskipning, tillräckligt oberoende från yttre intressen.

I två skilda mål i Europadomstolen respektive kommissionen har AD:s sammansättning varit föremål för prövning. Båda gångerna ansågs den uppfylla kravet på oavhängighet och opartiskhet, eftersom intressena i det enskilda fallet ansågs balanserade. Man bör dock vara försiktig med att dra alltför klara slutsatser av de två målen.

I målet Kellerman var domstolen oenig, och två av kammarens domare menade att sammansättningen stred mot artikel 6. Under andra omständigheter, exempelvis om målet i AD berört frågor där intresseledamöterna haft ett tydligare gemensamt intresse, kunde utgången mycket väl ha blivit en annan.

När Bostadsdomstolen, som tidigare prövade tvister på hyresmarknaden och som hade en mycket liknande sammansättning som AD har i dag, togs upp i Europadomstolen i det så kallade Langborgermålet ansågs sammansättningen strida mot kraven i artikel 6, eftersom intresseledamöterna i målet varit partiska när de prövade rättigheter som tillkom en oorganiserad hyresgäst. Bostadsdomstolen avskaffades efter detta med motiveringen att prövningen av vissa mål stred mot konventionen.

Även Thomas Bull, dåvarande professor i konstitutionell rätt och i dag justitieråd i HFD, uttryckte efter Kellerman-domen tvivel kring huruvida Arbetsdomstolens sammansättning är förenlig med konventionen eller inte. Frågan som prövades i målet gällde huvudsakligen den negativa föreningsfriheten enligt artikel 11 i Europakonventionen, och Bull menade att utgången hade kunnat bli en annan om omständigheterna varit annorlunda.

Också Europadomstolens senare praxis väcker frågor kring om intresseledamöternas nära band till organisationer är förenligt med konventionens krav på oavhängighet. I målet Luka från 2009 fälldes Rumänien för brott mot artikel 6 med hänvisning till att intresseledamöternas självständighet i praktiken varit för svag. Europadomstolen konstaterade i målet att system med intresseledamöter i rättsskipningen inte nödvändigtvis strider mot artikel 6, men förutsätter att deras självständighet i dömandet är tillgodosedd.

I det rumänska systemet som prövades hade intresseledamöterna inte varit oavsättliga eller erhållit något särskilt skydd mot att deras uppdrag förkortades. De var också oförhindrade att, parallellt med de dömande uppgifterna, utföra arbete för de organisationer på vilkas förslag de hade förordnats till ledamöter. Under sådana förhållanden kunde det objektivt sett finnas tvivel om deras oavhängighet och opartiskhet, och domstolens sammansättning stred mot Europakonventionen.

Omständigheterna i målet är snarlika de som gäller i Sverige framför allt vad gäller möjligheten till parallell verksamhet inom intresseorganisationen, men även delvis vad gäller sårbarheten för påtryckningar från nominerande organisationer.

För det tredje kan framhållas de problem som uppstår med att nå en god praxisbildning med två högsta instanser i närliggande frågor. Redan i dag utreds frågan om hur HD och HFD kan behöva kunna sammanträda i särskild sammansättning för att undvika motstridig praxis på rättsområden som gränsar mot båda domstolarnas ansvarsområden (Förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende, Dir. 2020:11). Detta i syfte att stärka förutsägbarheten och minska behovet av dubbla prejudikat.

Detsamma gäller i hög grad AD och HD, där frågor om avtalsrättsliga principer, EU-rätt, beviskrav och andra processuella frågor berör båda instanserna men i vissa fall besvarats olika. Ett inordnande i den allmänna domstolsorganisationen skulle motverka problemen och stärka prejudikatbildningen.

Systemet med korporativa domstolar där politiskt närstående organisationer skipar rätt är svårt att förena med rättsstatliga ideal om likhet inför lagen och rätten till rättvis rättegång i Europakonventionens artikel 6. Systemet är föråldrat och man bör ställa sig frågan vilken funktion det egentligen fyller.

Arbetsdomstolen skulle utan större problem kunna inordnas som särskild domstol inom ramen för de allmänna domstolarna, såsom exempelvis Patent- och marknadsöverdomstolen, med möjlighet att släppa upp prejudicerade mål till HD. Expertkunskap kan inhämtas på samma sätt som i Patent- och marknadsöverdomstolens förfaranden, genom expertyttranden och sakkunniga. En sådan ordning, med juristdomare och sakkunniga, uppfyller såväl Europakonventionens krav på opartiska och oavhängiga domare som de på en effektiv rättskipning.