Sverige enda landet i Norden utan skyldighet att registrera arbetstid

EU och arbetsrätt är som ler och långhalm nuförtiden. Så har det emellertid inte alltid varit. Vissa bedömare menar att talet om EU-rättens betydelse är överdrivet och att svensk rätt i grunden inte förändrats. Möjligen önskar någon att så inte var fallet, men vi tror att få som idag verkar i det arbetsrättsliga fältet på allvar gör gällande att EU-rätten inte fundamentalt påverkat regleringen av den svenska arbetsmarknaden.

Med pompa och ståt antogs under det svenska ordförandeskapet 2017 den sociala pelaren med sina 20 principer. Lika eftertraktad som pelaren en gång var, är direktiven den gett upphov till oönskade. Alla dessa direktiv ska genomföras i medlemsstaternas rättsordningar – också i den svenska. Det senaste tillskottet i direktivskörden är det i oktober 2024 antagna plattformsarbetardirektivet 2024/2831. Nationellt genomförande av direktiv förutsätter en statlig utredning (SOU) i vilken det tas ställning till vilka ändringar som krävs för att uppnå målen med de nya EU-reglerna.

Men det är inte bara genom direktiv som EU påverkar den svenska arbetsrätten. EU-domstolen är den yttersta uttolkaren av EU-rätten och den instans som slutligen har att hantera de många oklarheter som finns i reglerna. EU-rätten är ju ofta resultatet av en sammanjämkning av många motstående intressen. EU-domstolen meddelar ibland domar som leder till kraftfulla konvulsioner – paradexemplet är den så kallade Lavaldomen. Denna resulterade i en statlig utredning och en proposition som föreslog lagändringar för att anpassa svensk rätt till de krav som följde av domen. EU-lagstiftaren har följt upp Laval-domen med många direktiv om regleringen av utstationering, som har kommit att bli ett rättsområde som är minst lika svårgenomtränglig som en halvuppväxt granplantering.

I maj 2019 dömde EU-domstolen i målet C-55/18 CCOO. Eftersom domen kom från Stora avdelningen finns all anledning att lyssna noga på dess budskap. Lavaldomen i all ära, men den handlade om en begränsad grupp arbetstagare, som inte ens efter de senaste årens ökningar når upp till ens en procent av arbetskraften. C-55/18 CCOO däremot, berör samtliga arbetstagare, inklusive de utstationerade. Det EU domstolen gjorde var att med stöd av EU-stadgan och dess skydd för reglerad arbetstid, dygns- och veckovila konstruera en skyldighet utöver de som finns i 2003 års arbetstidsdirektiv 2003/88. EU-domstolen menar (punkt 60) att det ”ankommer […] på medlemsstaterna att ålägga arbetsgivarna en skyldighet att inrätta ett objektivt, tillförlitligt och tillgängligt system som gör det möjligt att registrera den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare”.

2005 års Lavaldom kom också från Stora avdelningen, och fem år senare fanns en ny reglering på plats där den gamla svenska lex Britannia ersattes med lex Laval. Det är nu cirka fem år sedan EU-domstolen dömde i målet C-55/18 CCOO. Arbetstidslagen (1982:673) föreskriver en skyldighet att föra anteckningar om jourtid, mertid och övertid. Det finns även en föreskrift (AFS 1982:17/AFS 2023:2) som förtydligar kraven gällande anteckningarna, men det gäller alltjämt endast jourtid, mertid och övertid. I svensk rätt föreskrivs således inte någon skyldighet för arbetsgivare att registrera den dagliga arbetstiden och än mindre att inrätta ett objektivt, tillförlitligt och tillgängligt system för sådan registrering.

Av kommissionens rapport om genomförandet av arbetstidsdirektivet 2003/88 framgår att arbetsgivare i de flesta medlemsstater är skyldiga att övervaka och registrera arbetstid, men också att Sverige, i sällskap av Belgien, Cypern, Malta och Danmark saknar sådana system. Sedan rapporten offentliggjordes i mars 2023 har Danmark lämnat denna grupp av fem, och antagit någon form av skyldighet för arbetsgivare att registrera arbetstid.

Vi har i Sverige haft lagreglerad arbetstid i mer än hundra år. Också många kollektivavtal innehåller reglering av arbetstid. Tid är pengar, och för många är registrering av arbetstid säkert självreglerande – det finns ju starka incitament att hålla koll på hur mycket man jobbar, eftersom övertid ger extra kosing vid månadens slut. I Sverige har många arbetstagare bytt bort rätt till övertidsersättning mot en extra semestervecka. Dessa åtnjuter så kallad förtroendearbetstid där det centrala är att arbetsuppgifterna blir utförda, och inte när eller för den delen hur lång tid detta tar.

Har det då gjorts något i Sverige sedan maj 2019 för att kräva av arbetsgivare att införa ett objektivt, tillförlitligt och tillgängligt system som gör det möjligt att registrera den dagliga arbetstiden?

Arbetsmiljöverket har utfärdat en ny regelstruktur som börjar gälla 1 januari 2025. Den nya strukturen innebär att cirka 60 föreskrifter blir cirka 20 – även om de blir färre till antalet, så blir de längre i omfattning. I AFS 2023:2 om grundläggande skyldigheter för dig som arbetsgivare finner vi nu reglerna i 1982 års AFS, men alltjämt föreskrivs ingen allmän skyldighet att objektivt och tillförlitligt registrera arbetstid. Då som nu gäller detta endast jourtid, övertid och mertid. Arbetsmiljöverket har således inte utfärdat någon sådan skyldighet. Detta framstår som överraskande eftersom verket ju enligt arbetstidsförordningen (1982:901) får meddela de föreskrifter som behövs om verkställighet av arbetstidslagen (1982:673), som ju genomför EU:s arbetstidsregler i svensk rätt.

Såvitt vi känner till har det inte från regeringens sida vidtagits några särskilda åtgärder med anledning av CCOO-domen. Det finns ingen statlig utredning eller likande som arbetar fram antingen de förslag som krävs för att svensk rätt ska bli förenlig med CCOO-domen, eller som slår fast och motiverar att några nationella åtgärder inte krävs för att uppfylla EU-rättens krav.

Sverige tillhör nu den kvartett med Belgien, Malta och Cypern som saknar system för registrering av arbetstid. De senaste årens dygnsvilodebacle – alltså det överträdelseärende EU-kommissionen inlett, och som resulterat i nya kollektivavtalsbestämmelser – visar att det finns anledning att säkerställa att svensk rätt harmonierar med EU-rätten i fråga om arbetstid.

 ”[E]tt objektivt, tillförlitligt och tillgängligt system som gör det möjligt att registrera den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare” – tankarna går till stämpelklockan… Några minns kanske hur det var att stå och hänga kring arbetsplatsen i väntan på att få stämpla in eller ut, och säkerligen är det få av dem som saknar den tiden. Troligen finns moderna alternativ till stämpelklockan, och registrering betyder ju per automatik inte mindre flexibilitet.

För oss är det svårt att acceptera att Sverige inte vidtagit några åtgärder överhuvudtaget med anledning av EU-domstolens CCOO-dom. Registrering av arbetstid berör ju alla arbetstagare – inte minst de som arbetar i det segment av arbetsmarknaden där gränserna mellan arbete och fritid framstår som suddiga, till exempel vid distans- och hemarbete. Arbetsrätten däremot är glasklar – tid är antingen arbetstid eller fritid, och därför är registrering av tiden viktig. Det finns ett allmänt behov av att undanröja oklarheter kring hur svensk rätt förhåller sig till EU:s arbetstidsreglering och att klargöra vad som egentligen är gällande rätt ifråga om registrering av arbetstid i Sverige. Eftersom EU kräver ett tydligt nationellt genomförande av unionens arbetstidsregler bör nog den svenska lagstiftaren lyssna till den väckarklocka som CCOO-domen är.