Nyheter
"Sverige är stridsåtgärdernas förlovade land"
Om stridsåtgärderna begränsas lär rimligen en allmängiltigförklaring av kollektivavtalen införas som kompensation, skriver professor emeritus Reinhold Fahlbeck i en analys av stridsåtgärdernas begränsningar och effekter i västvärlden.
Annons
ANALYS/STRIDSÅTGÄRDER
Ratio, Näringslivets forskningsstiftelse, höll den 5 december ett seminarium i anledning av hundraårsminnet av decemberkompromissen 1906. Denna kompromiss bildade som bekant utgångspunkt för den svenska arbetsmarknads-modellen. Till seminariet hade jag författat en rapport om stridsåtgärder i allmänhet och sympatiåtgärder i synnerhet. Rapporten behandlar även andra metoder än stridsåtgärder för att uppnå kollektivavtal eller kollektiv reglering av anställningsvillkor. Rapporten behandlar ett drygt tiotal europeiska länder samt därtill USA.
Undersökningen pekar otvetydigt på flera förhållanden.
1. Omfattningen av rätt att tillgripa stridsåtgärder skiljer sig radikalt åt mellan de studerade länderna.
2. Med undantag för USA är det gemensamt i det europeiska perspektivet att löner och andra anställningsvillkor fastställs kollektivt till viss utsträckning.
3. Metoderna att uppnå kollektivitet skiljer sig radikalt åt i de studerade europeiska länderna.
Varför stridsåtgärder?
Inget land betraktar stridsåtgärder med välvilja. Alla länder är angelägna att begränsa användningen av stridsåtgärder. I alla länder finns åsikten att det ligger något systemvidrigt i stridsåtgärder. Alla rättsstater i västerländsk mening godtar emellertid stridsåtgärder i någon mån. Rätt för arbetstagare att strejka har i vissa länder till och med upphöjts till en mänsklig rättighet. Många länder skyddar stridsåtgärder på arbetstagarsidan genom bestämmelser i sin grundlag, sin konstitution. Sverige är unikt genom att skydda även stridsåtgärder på arbetsgivarsidan i sin grundlag.
Spännvidden mellan de mest liberala länderna i meningen att juridiskt tillåta stridsåtgärder och de minst liberala är stor. Det är en himmelsvid skillnad mellan Sverige och till exempel USA. Sverige är stridsåtgärdernas förlovade land, USA motsatsen. Sverige, inte USA, är i detta hänseende det land som på arbetsmarknaden tillåter "allas krig mot alla". Sverige, inte USA, är i detta hänseende "Vilda Västern".
Regleringen av sympatiåtgärder skiljer sig radikalt åt. Den ena ytterligheten, totalförbud, representeras av de två studerade anglosaxiska länderna (Storbritannien och USA). Den andra ytterligheten, praktiskt taget fri tillgång till sympatiåtgärder, representeras likaledes av två länder, Finland och Sverige. Tyskland ligger nära totalförbudet medan Danmark och Norge befinner sig i närheten av den motsatta ytterligheten men med betydande preciseringar i begränsande riktning jämfört med sina två nordiska grannländer. Övriga studerande länder befinner sig däremellan.
Gemensamt i det europeiska perspektivet är att sympatiåtgärder har mycket begränsat spelutrymme. Undantagen utgörs av de nordiska länderna, särskilt Finland och Sverige. Sympatiåtgärder synes spela en större roll i Sverige än i Finland. Om en sådan skillnad finns kan den bero på att kollektivavtal i Finland kan få allmängiltighet. Sannolikt är Sverige därmed det land där sympatiåtgärder spelar
den största rollen av alla här studerade länder.
I Sverige utgör sympatiåtgärden, särskilt på arbetstagarsidan, ett normalt och åter-
kommande element i arbetsmarknadens funktionssätt. Den är en naturlig beståndsdel i "den svenska modellen".
Hur uppnå kollektivitet?
På ett principiellt plan kan ett spektrum anges. Den ena ytterligheten utgörs av statlig reglering genom tvingande regler i lag eller annan författning, i sin yttersta form planekonomi. Den andra ytterligheten utgörs av frivillig reglering av privata aktörer på en fri marknad med användande av det privaträttsliga avtalet, här i kollektiv form.
Inget av de studerade länderna befinner sig på den ytterlighetspunkt som planekonomin utgör. Ett land befinner sig nära den andra ytterlighetspunkten, alltigenom privat och frivillig reglering, nämligen Sverige.
Mellan ytterlighetspunkterna kan pekas på följande metoder.
1. Lagstiftning om minimilöner och minimum för andra anställningsvillkor. Alla länder har något av detta, Frankrike kanske mest.
2. Statlig inkomstpolitik med komponenter som statlig löneledning respektive indirekt statlig reglering av lönebildningen genom lagstiftning rörande skatter och bidrag av olika slag. Hit kan också räknas aktiv statlig medverkan i arbetsmarknadsparternas förhandlingar, den korporativistiska staten. Finland utgör typexempel på detta.
3. Medling kan göras tvingande och utformas så att medlarna har reella och kraftfulla möjligheter att främja tillkomst av bindande kollektivavtal. Danmark är exempel på detta.
4. Tvångsskiljeförfarande kan utformas så att ett offentligt organ utrustas med befogenhet att med bindande verkan för parterna fastställa kollektiva villkor. Norge utgör exempel på detta.
5. Utsträckning av kollektivavtal hos avtalsbundna arbetsgivare till arbetstagare som inte tillhör den avtalsslutande fackföreningen. Flera europeiska länder har sådan reglering, i Sverige i form av principer i kollektivavtalen själva och anslutande praxis i Arbetsdomstolen.
6. Allmängiltighet av kollektivavtal. Metoden innebär att de normer för anställningsvillkor som finns i kollektivavtalet antas som generell norm för alla arbetsgivare och arbetstagare. Allmängiltigheten kan utformas på olika sätt, till exempel geografiskt, nationell eller regional nivå, eller branschmässigt. Alla studerade europeiska länder utom Danmark, Polen och Sverige har system för allmängiltighet, alltså även Finland och Norge.
7. Stridsåtgärder för att få till stånd kollektiv reglering. Sverige är paradexemplet här.
Den vanligaste metoden i Europa att uppnå kollektiv reglering är allmängiltighet av kollektivavtal. Allmängiltigheten fyller en lucka. Det finns helt enkelt alltför få ursprungliga kollektivavtal.
I det europeiska perspektivet utmärker sig Sverige genom att förlita sig på i princip endast en metod för att uppnå kollektiv reglering, nämligen stridsåtgärder.
Det finns föga av de övriga metoderna som ovan angivits. Lagstadgade minivillkor finns på vissa områden men inte beträffande löner och andra ekonomiska förmåner. Statlig inkomstpolitik är bannlyst; arbetsmarknadsparternas frihet och autonomi sitter i högsätet. Medlingsförfarandet är svagt. Tvångsskiljeförfarande finns inte. Allmängiltighet av kollektivavtal finns inte.
Den enda slagkraftiga metoden för att uppnå kollektiv reglering är stridsåtgärderna. Av detta skäl är det förklarligt att rätten till stridsåtgärder är vidsträcktare i Sverige än i något annat europeiskt land (tillsammans med Finland).
Sympatiåtgärden utgör en viktig komponent i den svenska arsenalen till fackföreningarnas förfogande för att få till stånd kollektivavtal. Det kan knappast bestridas att tillgången till sympativapnet samt villigheten att använda detta vapen ger fackföreningarna en formidabel förhandlingsstyrka.
Det lär inte kunna bestridas att det svenska sympatiåtgärdsvapnet har karaktär av "kniven på strupen" eller "pistolen för pannan" sett ur den angripne arbetsgivarens perspektiv. Detta gäller särskilt den oorganiserade arbetsgivaren, stor eller liten.
Det drag av brutalitet och grymhet som den svenska regleringen har beror på att kollektiviteten framtvingas på privat väg genom ekonomiska påtryckningsmedel i det enskilda fallet. Detta är dock inte brutalare eller grymmare än om, till exempel, lagstiftning om minimivillkor används eller om kollektivavtal allmängiltigförklaras. Sett ur den enskilde arbetsgivarens synvinkel rör det sig om tvång i samtliga fall.
Det kan inte råda tvekan om att situationen i Sverige med starka fackföreningar som har tillgång till ytterst slagkraftiga stridsåtgärdsva-pen innebär en långtgående samhällelig intervention till stöd för en metod bland flera att reglera anställningsvillkor.
Det kan å andra sidan knappast heller råda tvekan om att "den svenska modellen" inte leder till större konkurrensbegränsning än andra metoder att uppnå kollektivitet, det må vara lagstiftning, statlig inkomstpolitik, tvångsmedling, skiljeförfarande eller allmängiltighetsförklaring av kollektivavtal. Om reglerna för stridsåtgärder ändras i begränsande riktning lär en kompensation bli erforderlig. Närmast till hands ligger att införa allmängiltighet av kollektivavtal.
