Strejkande lokförare fick rätt i Europadomstolen

(Uppdaterad). Petra Herzfeld Olsson, docent på Stockholms universitet, berättade om det ryska strejkfallet Ognevenko mot Ryssland som avgjordes den 20 november 2018 av Europadomstolen. Lokföraren hade tillsammans med andra kolleger deltagit i en strejk under 2008 om lön och bonusar som hans fackförbund organiserade. Ett par månader senare blev han uppsagd.

Mannen stämde ryska staten för att få uppsägningen ogiltigförklarad men förlorade i samtliga instanser. Domstolarna som utgick från den ryska järnvägslagens strejkförbud ansåg att strejken äventyrade säkerheten för järnvägen och att de förseningar och inställda tåg som uppstod ställde till oreda för resenärer.

Europadomstolen gav mannen rätt och dömde ut sammanlagt 8 000 euro i skadestånd. Domstolen utgick från artikel 11 i Europakonventionen om rätten att delta i sammankomster och föreningsfriheten. Visserligen kan strejkrätten begränsas men inte helt förbjudas. Ryska staten hade misslyckats med att säkerställa en laglig rätt för järnvägsarbetarnas att strejka.

Det är inte första gången som strejkrätten prövas i Europadomstolen. Av praxis kan man, enligt Petra Herzfeld Olsson, konstatera att strejkrätten skyddas men den är inte absolut. Den kan begränsas under vissa omständigheter. Men man kan inte undanta en yrkesgrupp helt, som i järnvägsarbetarnas fall. Det måste finnas starkt vägande skäl för att begränsa strejkrätten.

Flera bland de 30-tal personer som kommit för att lyssna på seminariet frågade om de begränsningar i form av exempelvis samhällsfarliga konflikter som vi har i Sverige skulle kunna fällas i Europadomstolen men det trodde inte Petra Herzfeld Olsson.

– Det är väldigt svårt att tänka sig att detta skulle kunna ha koppling till samhällsfarliga konflikter. En lokförarstrejk i två förorter skulle knappast kunna närma sig en sådan bedömning.

Hon pekade också på situationen i Sverige där parterna på arbetsmarknaden kan förhandla fram begränsningar av strejkrätten inom vissa områden och det därför slipper bli en domstolsprövning.

Erik Sjödin och Erik Sinander, båda universitetslektorer på Stockholms universitet, redogjorde för två färska avgöranden från EU-domstolen. Erik Sinander berättade om fallet Sindicatul Familia Constanţa, C-147/17, där frågan var om fosterhemsföräldrar kan undantas från arbetstidsdirektivet.  Här kom domstolen fram till att även om fosterhemsföräldrarna var arbetstagare kunde de undantas från arbetstidsreglerna. Anledningen är att syftet med fosterhemmen var att ge barnen kontinuitet och långvarig kontakt med fosterhemsföräldern och det skulle äventyras om arbetstidsdirektivets arbetstidsbegränsningar skulle gälla fullt ut.

Domstolen åberopade EU-stadgan som rymmer mänskliga rättigheter och där vägde man mellan intressena av rättvisa arbetsförhållanden mot barnets rättigheter som ansågs väga tyngre. Erik Sinander konstaterade i sin sammanfattning att undantaget i arbetstidsdirektivet för offentlig verksamhet är bredare och flexiblare än han hade förväntat sig. Vidare menade han domen är principiellt viktig för hur inskränkningar av rättigheter får göras enligt EU-stadgan. I den efterföljande diskussionen konstaterades att svenska familjehemsföräldrar inte har ansetts vara arbetstagare i den svenska Arbetsdomstolens praxis. Kanske kan EU-domen därför ha betydelse för svenska familjehemsföräldrars arbetsrättsliga ställning.

I målet Čepelnik mot Michael Vavti, C-33/17, den 13 november 2018 tog EU-domstolen för första gången ställning till vad undantaget för arbetsrätten i tjänstedirektivet omfattar.  

Erik Sjödin påminde åhörarna om vilket liv det blev förslaget till tjänstedirektiv togs fram 2004 med en princip om ursprungsland (Bolkensteins ursprungslandsprincip). Protesterna var omfattande och ett omarbetat förslag antogs två år senare med ett särskilt undantag för arbetsrätt.

I fallet hade den österrikiska finanspolisen kontrollerat en byggarbetsplats där två utstationerade arbetare inte var anmälda och det fanns inga lönebesked på tyska.  Čepelnik är ett slovenskt bolag som skulle arbeta för en privatperson med dennes enfamiljshus. Beställaren ålades att göra en så kallad nedsättning av återstoden av köpesumman hos en myndighet. Bolaget drabbades av böter och stämde beställaren på den återstod av köpeskillingen som satts ned. Beställaren invände då att den nedsättning han gjort var att betrakta som betalning.

Det slovenska bolaget vände sig till österrikisk domstol som i sin tur begärde ett förhandsavgörande av EU-domstolen om det riktiga i denna hantering.  EU-domstolen kom fram till att den österrikiska lagstiftningen gick utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen att skydda arbetstagare samt att bekämpa bedrägerier, i synnerhet sociala bedrägerier, och att förhindra missbruk.