Avtalsrörelsen

Stefan Koskinen: ”Du kan bromsa snabbt neråt med sifferlösa avtal”

”Traditionellt har det varit en social kollektivavtalsingenjörskonst, där vi skrivit detaljerade regler för hur livet ska vara ute på arbetsplatserna. Det är på väg bort nu”, säger Stefan Koskinen, förbundsdirektör på Almega Tjänsteföretagen. Foto: Jörgen Appelgren

MOT VÄGGEN. Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef på Almega, ser inga faror med att byta ut märket mot sifferlösa avtal. Företagen blir alltmer olika och verkar i en internationell konkurrens, konstaterar han.

Publicerad Senast uppdaterad

Stefan Koskinen väljer tre

Namn: Stefan Koskinen.

Ålder: 54.

Familj: Ja, sambo och tre barn.

Bor: I Hammarby sjöstad.

Gör: Arbetsgivarpolitisk chef på Almega och förbundsdirektör på Almega Tjänsteföretagen.

Bakgrund: Jobbat som journalist sedan 20-årsåldern, först på landsortstidningar, sedan som rättsreporter på Svenska Dagbladet. Blev därefter nyhetschef i Sundsvall, vd och chef­redaktör för Ulricehamns Tidning och vice vd och chef­redaktör på Norrtälje Tidningar. År 2003 började han på Tidningsutgivarna, en bransch- och arbetsgivar­organisation för media. Sedan 2003 har han arbetat med kollektivavtal, rådgivning och förhandling. År 2011 blev han förbundsdirektör på Almega Tjänste­företagen. Sedan 2015 är han också arbetsgivarpolitisk chef för hela Almega.

Utanför jobbet: Jag är med och är fotbollstränare för båda mina söners fotbollslag.

☑ Skärgårdssemester - ☐ Charter

☑ Högre lön - ☐ Flexpension

☑ Hatt - ☐ Keps

Stefan Koskinen ser hellre sifferlösa avtal än en industrinorm. Han tänker ägna de närmaste tre åren åt att föra ut hur Almega får sina sifferlösa avtal att fungera.

Era motparter kallar er ”arbetsmarknadens huliganer”. Förhandlar ni annorlunda än andra arbetsgivarorganisationer?

– Ja, kanske. Vi är rätt tuffa. Det speciella för våra medlemsföretag är att det stora värdet i balansräkningen går hem varje kväll och kommer tillbaka dagen därpå. Våra medlemsföretag har mellan 70 och 90 procent i personalkostnader, det gör att även tiondelar slår igenom väldigt mycket.

Har ni bara omöjliga motparter eller varför var ni motpart under tio strejkvarsel i avtalsrörelsen?

– Vi har 154 kollektivavtal, med delegationer till alla. Det gör att vi sitter nära våra företagare, hr-chefer och vd:ar. Vi får tydliga direktiv och är tydliga mot motparterna.

Varför var det så svårt att få till låglöne­satsningen?

– För att den togs på industrisidan först. Seko och Fastighets har helt andra avtal utan lokal lönebildning. De gjorde en egen in­samlingsmodell. Vi sa att det var okej, om vi fick ändra några allmänna villkor så att vi kom ner till märket. Både Seko och Fastighets sa blankt nej och kastade in ett varsel mot oss.

Det blåser i skärgårdstrafiken i varje avtalsrörelse. Nu blev det inga diskussioner om tarifflönernas vara eller icke vara, har ni begravt stridsfrågan?

– Det blev varsel från Seko. Förbundet ville omsätta insamlingsmodellen till sitt tariff­lönesystem, som är oerhört långt från avtalet som tecknades inom industrin.

Er motpart anser att individuell lönesättning fungerar dåligt i båtbranschen eftersom medlemmarna sällan träffar sina chefer, kan du förstå det?

– Tar man Sekos medlemmar, så är deras närmaste chef kaptenen ombord. Vårt problem är sjöbefälen, som inte träffar sina chefer. De köper inte heller individuell lönesättning. Den där kapten Haddock i Tintin vet man ju är svårövertalad. Men det är stor skillnad på sjöbefälens kunskaper. Det borde synas i löne­kuverten. Det finns de som kör i svårt väder och de som ägnar sig åt att krocka kaj mellan Slussen och Gröna Lund.

Journalisterna har en sträng yrkesetik om hur de ska uppträda. Är det inte märkligt att arbetsgivarna tillåtit grova sexuella trakasserier?

– Jag har sett de här gubbarna när jag började som reporter i tidningsbranschen på 1980-talet. Gudskelov har det blivit bättre med åren. Nu med #metoo kan nog ingen chef undlåta att ingripa. Det har blivit en jätte­stor efterfrågan från våra medlemsföretag på material, checklistor och tips.

Du har sagt att industriavtalet kommer att dö – hur tänker du?

– Före industriavtalet hade vi löneökningar som låg på 10, 15, 17 procent och en inflation som var mer. Då kom industriavtalet med normen till. Vi fick ner inflationstakten och de nominella löneökningarna. Problemet med industriavtalet är att det är en central norm, som ska passa alla branscher. Men företagen ser alltmer olika ut och blir mer internationella.

Vad vill ni ha då?

– En mer flexibel modell, som kan anpassas utifrån olika branschers förutsättningar. För 25 år sedan tecknade Almega sitt första sifferlösa avtal. Nu tecknar vi 17 stycken. När vi tittar på dem ser vi inte att det på helheten skulle bli någon skillnad i löneutvecklingen.

Hur ser dina relationer med Teknikföretagen ut?

– De är bra. Förhandlingschefen Anders Weihe börjar förstå vad vi menar med sifferlösa avtal. Teknikföretagen gjorde under finanskrisen 2008-2009 lokala avvikelser från sina avtal så att de kunde ha lägre löneökningar för att undvika att stora svenska exportföretag slogs ut. Med sifferlösa avtal kan du bromsa snabbt neråt.

Men blir det inte hela havet stormar utan märket?

– Den stora oron är att vi skulle åka tillbaka till hur det var före industriavtalet. Men världen ser så mycket annorlunda ut i dag. IF Metalls medlemmar jobbar på Volvos produktioner. Om de skulle strejka på ett ansvarslöst sätt vet de att produktionen och jobben är borta ur landet på några månader.

Facken tappar medlemmar, oroar det dig mot bakgrund av att ni behöver motparter på arbetsplatserna?

– Nej, vi vill ha individuell lönesättning.

Behövs facket då?

– Ja, men vi vill lägga tyngdpunkten på relationen mellan närmaste chef och medarbetare, där arbetet och löneutvecklingen ska diskuteras. I fall där det inte fungerar ska parterna ha en coachande roll.