”Stärk skyddet mot politisk diskriminering i offentlig sektor”

I ett öppet demokratiskt samhälle måste naturligtvis rätten att få fritt utrycka sina politiska åsikter även gälla rätten att få bemöta dessa på olika sätt. I ett demokratiskt samhälle måste det vara acceptabelt att i privata sammanhang särbehandla personer som själva, med sin politiska åsikt som grund, motarbetar ens egna försök att påverka samhället. Om det gick att anföra diskriminering som argument för att det inte skulle gå att förbjuda politiska meningsmotståndare att exempelvis bli medlemmar i varandras partier skulle sannolikt demokratin hotas. Rent generellt kan därför politisk diskriminering inte gälla som diskrimineringsgrund på det privaträttsliga området. Och det är heller inte vad som stadgas i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna eller i Europakonventionen.

Däremot, när det gäller den gemensamma, allmänna sektorn så stipuleras det uttryckligen att politisk diskriminering inte får förekomma, vare sig i myndighetsutövning mot den enskilde eller i anställningsförfarandet gällande en offentlig tjänst. Gällande det senare har vi inte denna uttryckliga skrivning i svensk lagstiftning, vare sig i regeringsformen eller några andra lagar. Det står visserligen i regeringsformen att förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Vid nyanställningar inom statliga myndigheter ska endast förtjänst och skicklighet beaktas.

Dessa vaga formuleringar gällande skyddet mot politisk diskriminering, framför allt för nyanställningar inom kommunal och regional förvaltning, leder uppenbart till ett missbruk. Inom Sverigedemokraterna har vi mängder av exempel på politiskt aktiva som mer eller mindre öppet nekats en anställning inom det offentliga, ofta med hänvisning till att den sökandes politiska engagemang strider mot deras ”värdegrund”. Särskilt stort är problemet inom skola och socialförvaltning men även övriga områden inom det offentliga är på intet sätt skonade.

Då den politiska kartan ritats om i Sverige är detta nu ett reellt demokratiskt problem. Sverigedemokraterna fick i senaste valet 17,5 procent av rösterna, nästan var femte svensk medborgare röstade för partiet. Vi har mängder av förtroendevalda och aktiva. Alla dessa som öppet visar sin politiska hemvist riskerar att nekas anställning inom det offentliga utan möjlighet till rättslig prövning annat än genom ett överklagande av beslutet. Den chef eller rektor som nekat anställning med hänvisning till ”värdegrunden” kan utan risk för rättsliga konsekvenser fortsätta med detta då tjänstemannaansvaret är borttaget för annat än myndighetsutövning och då politisk diskriminering inte ingår som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Detta förhållande, där man riskerar att inte ha rätt åsikt för att komma ifråga för en offentlig tjänst, är någonting som borde förpassats till historiens skräphög för länge sen.

Sverige är inte Vitryssland. Det är orimligt att en stor del av befolkningen ska behöva känna rädsla för vad deras politiska engagemang kan komma att få för konsekvenser. Det är dags att uppdatera svensk lagstiftning här och införliva FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen mer ordagrant avseende politisk diskriminering inom det offentliga. Kanske som tillägg i diskrimineringslagen eller i lagen om offentlig anställning. Gärna i kombination med att det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel utvidgas.

Mikael Strandman (SD)

Ledamot konstitutionsutskottet

Michael Rubbestad (SD)

Ledamot utbildningsutskottet

Vill du skriva ett debattinlägg eller komma med replik? Mejla till redaktionen@lag-avtal.se.