Sjöbefälet: Vi har ingen kontakt med lönesättande chef

Sjöbefälet Mikael Stein rusar förbi och uppför trapporna till bryggan med sin svarta ryggsäck. Han vill hinna byta några ord med kollegan som går av skiftet före avgång från Stavsnäs mot Storö i Stockholms skärgård. Tre till fyra turer per dag blir det med M/S Sandhamn, som är ett åretruntfartyg. Det är faktiskt också en isbrytare, berättar Mikael Stein sedan han bytt den randiga t-shirten mot sin uniform. Sträckan blir aldrig tjatig för honom. Han har jobbat på sjön i 37 år och föredrar skärgårdstrafiken framför äventyr på de stora världshaven.

– God eftermiddag. Välkomna ombord här på Sandhamn. Vi kommer snart till Styrsviks brygga på Runmarö, säger han i mikrofonen till nypåstigna resenärer.

Mikael Stein började med att sälja biljetter 1979. Det var tänkt att bara bli en sommar. Men det blev en hel yrkeskarriär, som började med sjöbefälshögskolan och sedan fortsatte.

– Det var länge sedan jag var ute på de sju världshaven. Jag trivdes aldrig där ute. Evert Taubes gamla romantik finns det inte mycket kvar av, den där om att det finns en flicka i varje hamn. När man kommer till en hamn ligger du där och sover i sex och en halv timme, sedan ska du iväg igen.

Mikael Stein går på Waxholmsav­talet, som varit det mest förmånliga av de tre skärgårdsavtalen, enligt Sjöbefälsföreningen. Men bara till årsskiftet, de tre avtalen har förts ihop till två.

– Efter årsskiftet gäller Strömmaavtalet som vi kan kalla sightseeingavtalet.

De som tidigare haft det avtalet är mest timanställda och säsongsanställda, anställningar anpassade till när turisterna vill ut på sjön. Bara ett fåtal på Strömmaavtalet har varit tillsvidareanställda. Medan de som gått på Waxholmsavtalet har arbetat året runt.

– När vi fördes över till Almega blev det hopblandat, säger han.

Sedan dess har varje avtalsrörelse utom en gått till varsel och två har lett till strejk. Almega vill införa individuella löner. Mikael Steins fackförbund Sjöbefälsföreningen vill ha kvar tarifflönerna. Det vill också Seko, det andra fackförbundet ombord.

Individlöner har blivit ett mantra hos arbetsgivarna, men de funkar inte på sjön, menar Mikael Stein. Individlöner kräver utvecklingssamtal, uppföljningssamtal och lönesamtal med var och en av de anställda, påpekar han.

– Vi har nästan ingen kontakt med lönesättande chef. Den här arbets­dagen är styrd. Jag har en plan som säger exakt vad jag ska göra i dag. Det är ganska få saker jag kan utveckla och göra bättre.

Vad är tarifflön?

– Det är en lönestege. Vi har treårsintervall och slutlön efter 18 år, lika för alla sjöbefäl, 100 procent jämlikt.

Att tarifflöner skulle vara ett hinder för arbetsgivare att premiera duktiga medarbetare tillbakavisas av Mikael Stein.

– Vill arbetsgivaren ge mig mer är han välkommen att göra det.

Hans arbetsgivare är TRSM Group 1, som efter senaste upphandlingen tog över från Stockholms sjötrafik i mitten av april i år.

– Det började på 90-talet. All offentlig verksamhet skulle konkurrensutsättas. Det har varit ett antal upphandlingar sedan dess som slitit på personalen.

Mikael Stein sätter på mikrofonen: ”Då är vi framme vid Långviks brygga.”

Första tariffsteget för sjöbefälen på Waxholmsavtalet ligger på 35 000 kronor i månaden medan en nyanställd befälhavare får 33 600 kronor på Strömmaavtalet. Mikael Stein har nått det översta steget. Han räknar ut vad månadslönen blir efter senaste höjningen på 2,2 procent enligt industrinormen och visar Lag & Avtal: 43 800 kronor. Han befarar en reallönesänkning i nästa avtalsrörelse när han går på Strömmaavtalet, vars slutlön nu är två tusen kronor lägre.

Mikael Stein har jobbat i land några vintrar med säkerhetsfrågor och annat. Då har han suttit på bolagets kontor. Det var inget för honom. Han höll på att bli ihjältrampad i tunnelbanan, säger han skämtsamt.

– Det var som en myrstack med människor. Det här med att jobba på båt har blivit min livsstil. Jag har ett liv här på båten och ett hemma. Det har varit fantastiskt att vara förälder med det här sättet att jobba på. Visserligen har jag varit borta mycket, men jag har ju sedan varit hemma en vecka i taget. Det var bra när ungarna var små och det var inplanerade tand­läkarbesök och inskolningar på dagis.

Mikael Stein berättar att han enligt avtalet får jobba fjorton timmar om dagen. Han ska ha tio timmars dygnsvila, men den får delas upp på två perioder, varav den ena ska vara minst sex timmar lång.

– Det bygger på att du ska kunna jobba på ett handelsfartyg och köra flera månader i sträck. Jobbar du tre månader måste du ha med dig 450-500 komptimmar för att kunna vara hemma i tre månader. Därför måste du jobba ihop rejält med tid. Sedan icke att förglömma, för oss finns inga femdagars veckor. Det är alltid sju dagar, säger Mikael Stein.

De är tre befälhavare som byter av varandra på M/S Sandhamn.

– Grundschemat vi strävar efter att ha är att jobba en vecka och sedan vara lediga en vecka.

Den här båten kräver två matroser och en övrig ombord. I dag har befälhavare Mikael Stein matroserna Marko Thieme och Bengt Säflund och kafébiträdet Brita Tesch med sig. Väntas många passagerare ska det vara ett till kafébiträde. Ska besättningen utökas med ännu en ska det vara en styrman.

”Hasselkobben och sedan Sandhamn”, meddelar Mikael Stein de nu 19 passagerarna via mikrofonen.

– I nödsituationer måste jag veta exakt hur många passagerare som är ombord. Det är en av däcksmännens viktigaste uppgifter att tala om för mig, förklarar han för Lag & Avtal.

Matroserna och kafébiträdet har också tarifflöner, men går på Sekos avtal. I deras tarifflönesystem finns nio steg. Det är sjötiden som räknas. Både Marko och Bengt Säflund har nått det sista steget, som man enligt avtalet gör efter att ha intjänat nio års sjötid.

– Jag kan inte få mer tarifflön, men på något sätt så följer min lön marknaden i alla fall. Jag får de här generella påslagen som övriga samhället får, så jag känner mig inte underbetald säger Marko Thieme.

Han har 26 500 kronor i månaden i grundlön plus några tillägg, som 2 000 kronor i 1:e matrostillägg. Till arbetsuppgifterna hör att sköta landgången, släppa av och på folk, sälja biljetter, städning och underhåll av fartyget och kolla maskindriften under gång.

– Om vi går på grund ska jag söka igenom fartyget så att det inte gått läck.

Marko Thieme ska också hålla koll på brandskydd, livbåtar och länspumpar.

Han började arbeta på sjön 1989. Efter sjömansskolan och praktisk erfarenhet fick han matrosbehörighet.

– Vi strejkade för tre år sedan när Almega ville införa individuella löner. Det är rättvisare med tarifflöner, säger Marko Thieme.

Arbetsdagen ombord är lång.

– I kväll är vi färdiga halv tio och börjar igen kvart över sex i morgon bitti.

Efter halv tio blir det mest tv-tittande, kanske spelar de något spel eller hänger över surfplattan i den egna hytten.

Fartyget har nu vänt vid Storö, där det brukar ligga över natten vintertid. Vid Hagede brygga kliver fem passagerare ombord.

Matrosen Bengt Säflund har jobbat på Waxholmsbolaget sedan 1982 och kan inte heller se några nackdelar med lönesystemet.

– Framför allt är det bra av rättviseskäl, tycker han.

Men Bengt Säflund tror att det blir svårt att behålla tarifflönerna på sikt, med tanke på hela samhällsutvecklingen på området, som han tycker verkar gå åt individuell lönesättning för alla. Han har följt varseldramatiken i kölvattnet av avtalsrörelseförhandlingarna mellan Sjöbefälsföreningen och arbetsgivarorganisationen Almega.

– Men nu borde det väl bli lite lugnt i båten efter de senaste stridigheterna.

Bengt Säflund tycker fortfarande om att gå till jobbet. Att ha 14-timmarspass och sova över på båten har blivit en livsstil. Det känns som en frihet både att vara på jobbet och att vara ledig, tycker han.

– Men när det har gått några dagar in på skiftet börjar man längta hem. Vi går ju här allihop på en liten yta. Vi blir ganska tajta men ändå inte. Jag vill ha någon sorts personlig yta när vi lever så här tätt ihop.

Han bor i Gustavsberg, centralorten i Värmdö kommun utanför Stockholm. På vintern ligger de ute på öarna över natten. Men nu när båten lägger till i Stavsnäs på kvällarna skulle han i och för sig hinna åka de cirka två milen hem och sova.

– Men vi blir inte bli klara förrän halv nio på kvällarna. Då känns det bekvämare att sova kvar på båten. När jag åker härifrån klipper jag av helt. Då är jag helt ledig och tar inte jobbet med mig hem, som många med andra yrken gör.

En doft av nygräddad lasagne skvallrar om att kafébiträdet Brita Tesch snart serverar dagens lunch. Hon har jobbat på båten i flera år, trots att hon bara är 24 år. Först på sommaren när hon gick i gymnasiet, därefter blev det på heltid och de senaste två åren som fast anställd.

Första året jobbade hon tillsammans med en kock i köket.

– Det inspirerade mig mer än jag förstod då. Jag tänker också utbilda mig till kock.

Hon har hunnit till steg fyra eller fem på tarifftrappan och tjänar 23 474 kronor plus rederitillägget på 336 kronor.

– Det är svårt att ta sig härifrån. Det är så bra att jobba en vecka och vara ledig en, säger Brita.

Vintertid kan det vara lite trögt.

– Men när sommaren och solen kommer med glada resenärer älskar jag jobbet på båten.