arbetsrättslig kommentar
Selberg & Sjödin: Sverige kan sätta käppar i hjulen för Ursula von der Leyens kronjuvel
Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen infriade sitt löfte om minimilönedirektivet. Men nu kan Sverige och Danmark dra undan mattan för andra länder genom att med domstolens hjälp ogiltigförklara det som skulle råda bot på fattigdomen i Europa. Det skriver Niklas Selberg och Erik Sjödin.
Annons
Inom hundra dagar skulle hon leverera ett förslag om att alla EU:s arbetstagare skulle ha rätt till en rättvis minimilön – det lovade Ursula von der Leyen när hon skulle bil vald till ordförande för kommissionen första gången. Löftet hade sakrala toner, eftersom det var motiverat med argumentet att arbetets värdighet är helig. Som bekant kom von der Leyen att infria sitt löfte. Direktivet 2022/2041 om tillräckliga minimilöner antogs den 19 oktober 2022.
Europafacket välkomnade direktivet som ett viktigt steg för att råda bot på fattigdomen i Europa och manar på: ”Medlemsstaterna behöver ta frågan om löneökningar på allvar. De bör inte vänta i två år med att genomföra direktivet. De bör agera nu för att höja lagstadgade minimilöner och främja kollektivavtal.”
Minimilönedirektivet är ett konkret utflöde av den i Göteborg 2017 antagna Sociala pelaren tillika kronjuvelen i EU:s socialpolitik av idag – det är den mest långtgående åtgärden inom detta område sedan EU grundades på 1950-talet.
Direktivet skulle genomförts i medlemsstaterna den 15 november 2024, men Sverige har inte genomfört det, även om man tagit vissa åtgärder i den riktningen. Sverige verkar i och för sig vara i gott sällskap. När tiden för genomförande gick ut var det enbart sex länder som publicerat förslag för hur det ska genomföras: Belgien, Ungern, Lettland, Luxemburg, Polen och Rumänien.
Danmark och Sverige röstade mot direktivet i Rådet, eftersom de anser att EU saknade kompetens att anta det. Danmark stod efter att direktivet beslutats med stor majoritet fast vid sin hållning och väckte talan i EU-domstolen om att det skulle ogiltigförklaras. Sverige verkar skälla mer än vad vi biter – utan att väcka en egen talan valde vi slutligen att intervenera till stöd för Danmarks sak.
EU-domstolens generaladvokat Nicholas Emiliou har den 14 januari 2025 kommit med sitt förslag till avgörande, och det är inte en banger för anhängarna av EU-socialpolitik utan snarare en bomb. Generaladvokaten föreslår att direktivet ska ogiltigförklaras i sin helhet. Sista ordet är emellertid inte sagt och som Erik Sinander framhållit är det inte ovanligt att EU-domstolen dömer tvärs emot generaladvokatens förslag. Men, i de flesta fall följer EU-domstolen huvuddragen i generaladvokatens domsförslag.
Att generaladvokaten nu anser att det främsta och mest prestigefulla initiativet på socialpolitikens område är ogiltigt är en historisk händelse.
EU:s socialpolitik har i den EU-arbetsrättsliga forskningen förklarats utifrån att EU inte enbart får uppfattas som ett instrument för kapitalet, utan att unionen också ska ge något tillbaka till löntagarna i de olika medlemsstaterna. Denna tankegång känner vi igen i minimilönedirektivet, där EU till och med kan uppfattas som att man är ångerfull över de åtgärder som den så kallade Trojkan (EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken ECB och Internationella valutafonden IMF) vidtog under eurokrisen.
Väntan är nu spänd på EU-domstolens dom. Ungern och Polen väckte ogiltighetstalan mot tillägget till utstationeringsdirektivet i oktober 2018 och domen kom lite mer än två år senare i december 2020 (C-620/18). Danmarks ansökan inkom till EU-domstolen den 18 januari 2023. Vår gissning är att vi inte behöver vänta till 2026 innan vi får en dom. Inte minst hänsyn till medlemsstaternas genomförandeprocess, att det är stora avdelningen som dömer och med beaktande av domens principiella betydelse tror vi att den kommer tidigare, kanske redan till sommaren.
Att generaladvokaten föreslagit att direktivet ska ogiltigförklaras i sin helhet försätter medlemsstaternas genomförande i limbo. Om de vidtar åtgärder kan detta komma att visa sig vara förgäves, och om de inte agerar och direktivet inte ogiltigförklaras, så sprängs tidsgränserna för genomförandet med råge.
Det svenska förslaget till nationella genomförandeåtgärder har remissbehandlats. Men trots det kvarstår många viktiga frågor. Någon proposition har regeringen inte planerat för våren 2025. Kanske Regeringskansliet försöker slippa ta ställning till en del svåra frågor genom att skjuta upp beslut om genomförandeåtgärderna. Svenskt Näringsliv menade ju exempelvis att direktivet ”är ogiltigt och att det därmed inte föreligger någon skyldighet för Sverige att genomföra [det]”. Om generaladvokatens förslag står sig är ju saken biff, men om det skulle ändras av EU-domstolen, måste Sverige ta ställning till om det föreligger något självständigt utrymme att underlåta besluta om genomförandeåtgärder med argumentet att Sverige anser att ett direktiv ligger utanför den befogenhet som medlemsstaterna har tilldelat EU.
En annan brännande fråga är om direktivet skapar individuella rättigheter. Den svenska statliga utredningen (SOU 2023:36) gjorde bedömningen att direktivet inte innebär nya individuella rättigheter. Denna slutsats har dock ifrågasatts av vissa remissinstanser, och delvis får dessa instanser nu medhåll av generaladvokaten som verkar mena att direktivet tillsammans med EU-stadgans artiklar 31 och 47 skapar nya möjligheter för enskilda – som inte funnits tidigare i länder som Sverige och Danmark vars system för lönesättning bygger på de fackliga organisationerna. Det är just detta som utgör ett av direktivets ingrepp i medlemsstaternas lönebildning (p. 94), anser generaladvokaten.
Det står klart att insatserna är höga i målet om ogiltigförklaring av miniminlönedirektivet, och att mycket står på spel för det framtida utrymmet för en socialpolitik på EU-nivå. I Sverige har företrädare för LO kommenterat att stödet för EU-medlemskapet är i fara om direktivet inte ogiltigförklaras.
Kanske ska man vara försiktig med vad man önskar sig, för det kan ju slå in. Om nu Sveriges och Danmarks och dess respektive arbetsmarknadsparters önskan slår in, och EU-domstolen går på generaladvokatens linje – att önskan om ogiltigförklaring blir verklighet – uppstår nya frågor, som inte i första hand är juridiska. Hur kommer EU agera i framtiden på socialpolitikens område? Hur påverkas samarbetet mellan arbetstagarorganisationerna i de olika medlemsstaterna framöver? Det är illa nog att Sverige och Danmark många gånger varit nej-sägare, men nu har man också dragit undan mattan för andra genom att med domstolens hjälp ogiltigförklara det som skulle råda bot på fattigdomen i Europa. Vi har emellertid svårt att se att ett ogiltigförklarande av minimilönedirektivet skulle få några större konsekvenser för arbetsgivarsidans samarbete om olika EU initiativ på socialpolitikens område framöver.
Generaladvokatens utlåtande är en rivstart på arbetsrättsåret 2025. Domsförslaget var för oss mycket oväntat. Väntan på domstolens ställningstagande till frågan om minimilönedirektivet ligger innanför eller utanför EU:s kompetens är lika spänd som rättsläget är osäkert. Vi har alltså inte vågat satsa några pengar på någondera utgången.
