Selberg och Sjödin om minimilöner: Direktivet gäller idag i Sverige

Minimilönedirektivet är olämpligt för att det skadar svenska modellen genom att inskränka parternas handlingsutrymme! Nej, minimilönedirektivet handlar bara om att främja kollektivavtalsförhandlingar! Minimilönedirektivet är olagligt och ska ogiltigförklaras eftersom EU överskridit fördragets regler om kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna! Nej, minimilönedirektivet handlar bara om arbetsvillkor och är ingen direkt inblandning i löneförhållanden!

Så har det låtit i den av brösttoner präglade diskussionen om EU:s minimilönedirektiv 2022/2041. Kanske är den starka polariseringen och det höga tonläget förklaringen till att samtalet inte kommit att uppmärksamma en sak: Direktivet skulle varit genomfört senast den 15 november 2024. Att sista dagen för genomförande ligger bakom oss medför med stor sannolikhet att Sverige sedan dess har ett EU-harmoniserat system för att utkräva och fastställa tillräckliga minimilöner! Direktivet är ju inte ogiltigförklarat och ingen vet när EU-domstolen kommer med sin dom, och vad den kommer att gå ut på.

Således: Oavsett om direktivet är olämpligt och/eller olagligt gäller det idag, i Sverige, oberoende av om några genomförandeåtgärder beslutats eller inte! Vi resonerar så här, och med stöd från generaladvokat Emiliou som nyligen offentliggjort sin skräll till förslag till avgörande i målet om ogiltighetstalan angående minimilönedirektivet, nämligen att det ska ogiltigförklaras i sin helhet.

Även om Sverige berömmer sig om att ha väldigt lite lagstiftning om löneförhållanden, så finns ju här i riket faktiskt ett helt system för att förhandla, ingå, tolka, strida om kollektivavtal. Detta komplexa lagstadgade system för lönebildning – som fått en unik analys i Anders Victorins spännande doktorsavhandling Lönenormering genom kollektivavtal från 1973 – inbegriper olika mekanismer för att förse kollektivavtalet med starkt genomslag – normerande verkan – på arbetsmarknaden. Här hittar vi bland annat de viktiga rättsföljderna av kollektivavtalet: Medlemsbundenhet (26 § medbestämmandelagen) och att parter bundna av kollektivavtal inte med giltig verkan kan ingå överenskommelse i strid med det (tvingande verkan, 27 §) – avtalsfriheten för enskilda arbetstagare och arbetsgivare inskränks alltså.

För arbetstagare som inte är med i facket gäller i stället att kollektivavtalet har så kallad utfyllande verkan för anställningsavtalet. Om arbetsgivaren inte är bunden av kollektivavtal innebär 36 § avtalslagen att lönen måste vara skälig – det finns flera exempel på att Arbetsdomstolen använt denna lagregel för att pröva om en överenskommen lön inte ska jämkas uppåt (se till exempel AD 1986 nr 78).

Rättsutvecklingen har rullat på sedan Victorin skrev 1973, och i dagens arbetsrätt finns numera särreglering för utstationerade och papperslösa arbetstagare, som under vissa förutsättningar har rätt till kollektivavtalsenliga löner, även utan att vara medlemmar i den avtalsslutande fackföreningen. Så långt läget i svensk rätt – här finns alltså lagregler som ger möjlighet att framställa krav på lön, en annan, och kanske högre, än den som framgår av det individuella anställningsavtalet.

Nu över till EU-arbetsrättens horisont. Här noterar vi att artikel 12.1 i minimilönedirektivet föreskriver att ”Medlemsstaterna ska […] säkerställa att arbetstagare […] ges […] rätt till prövning vid åsidosättande av rättigheter i fråga om lagstadgade minimilöner eller i fråga om minimilöneskydd, om sådana rättigheter föreskrivs i nationell rätt eller i kollektivavtal.” Svensk rätt om lön – 36 § avtalslagen och kollektivavtalssystemet – utgör, menar vi, sådana regler om minimilön som kan utkrävas med stöd av EU-direktivets artikel 12.

Denna bedömning utesluts inte heller av den statliga utredningen om genomförande av minimilönedirektivet (SOU 2023:36, s. 109). Den vinner även stöd av generaladvokat Emiliou som påminner om antagandena bakom EU-stadgans artikel 47 om rätt till effektiva rättsmedel i situationer då det är EU som garanterar en viss rättighet. Emiliou argumenterar dessutom att just individualiseringen av rättigheter är en av de aspekter som är problematiska för Danmark och Sverige – där det ju är arbetsmarknadsparternas roll och ansvar att förverkliga rättigheter. Möjligheterna för individer att utkräva lön är alltså ett av de ingrepp i löneförhållandena som ligger till grund för generaladvokatens bedömning att minimilönedirektivet ligger utanför EU:s lagstiftningskompetens.

Sammanfattningsvis menar vi alltså att i Sverige finns lagregler om lön och att minimilönedirektivet tillsammans med EU-stadgan skapar en möjlighet för enskilda arbetstagare att kräva en – i minimilönedirektivets mening – tillräcklig minimilön av sina arbetsgivare. Före direktivet kunde arbetstagarna med stöd av avtalslagen kräva en ”skälig” lön, och nu efter det att direktivets genomförandedatum passerat kan de kräva en ”tillräcklig” minimilön.

Dessutom: Att betala en oskälig lön är endast i strid med avtalslagen, men att betala en otillräcklig minimilön är numera en överträdelse av en EU-rättslig regel av högsta rang – minns att Ursula von der Leyen motiverade sitt initiativ till minimilönedirektiv med argumentet att arbetets värdighet är helig.

I EU:s minimilönedirektiv anses tillräcklighet vara löner som är ”rimliga i förhållande till lönefördelningen i den relevanta medlemsstaten och ger en skälig levnadsstandard för arbetstagare baserat på ett anställningsförhållande på heltid” (skäl 28).

En arbetsgivare som inte betalar en tillräcklig minimilön ska alltså numera inte endast anses bete sig illa mot arbetstagaren, utan också överträda en regel som är central för Europeiska unionen. Dessutom har minimilönedirektivet stark koppling till artikel 31 om värdiga arbetsvillkor i EU-stadgan. Den här utvecklingen – kombinationen av nedärvd svensk arbetsrätt och de färska EU-reglerna – ändrar förutsättningarna för en praktiskt viktig hantering i den svenska arbetsrättsliga myllan.

Den avgjort vanligaste måltypen i Arbetsdomstolen numera är att syndikalistiska fackföreningar, till exempel Solidariska byggare, framför anspråk på lön och skadestånd för utebliven lön, och ofta avgörs saken i tredskodom för att arbetsgivaren inte svarat i målet. En av Arbetsdomstolens viktigaste uppgifter är att skapa exekutionstitlar avseende anspråk på lön, som arbetstagarna sedan kan be Kronofogdemyndigheten att ordna betalning för. I den här typen av konflikt om lön kan arbetstagarna nu kräva inte bara skälig lön, utan också en tillräcklig minimilön, om det skulle vara ett högre belopp.

Den överraskande utvecklingen att Arbetsdomstolens verksamhet nu präglas av syndikalisternas mål – trots att denna organisation inte får föreslå ledamöter till denna arbetsmarknadens organisationers egna domstol – kommer, gissar vi, att följas av en likaledes kontraintuitiv utveckling: Det blir en syndikalist som första gången åberopar EU:s rätt till tillräcklig minimilön mot en svensk arbetsgivare i en svensk domstol. Det vore i linje med syndikalisternas tradition av att stå utanför det system som de etablerade huvudorganisationerna skapat för reglering av arbetsmarknaden och grunda sin talan på just de regler som anses stå i störst konflikt med denna svenska modell – minimilönedirektivet.