Övervakning av anställda visar på lagstiftarens misslyckande

Den stora världens händelser hittar alltid in på arbetsplatserna, och där ger de ofta upphov till frågeställningar som hanteras genom arbetsrätten. Under brinnande världskrig införde Bofors Nobelkrut visitationer för att förhindra att arbetstagarna förde ut krut och sprit från arbetet. Arbetsdomstolen fann i sin dom (AD 1943 nr 47) ”rättvist” att visitationerna inte stod i strid med varken gällande kollektivavtal eller god sed på arbetsmarknaden. Även om arbetsgivarens åtgärd var ”synnerligen allvarlig” för arbetstagarna fäste Arbetsdomstolen avgörande vikt vid att det under just de rådande förhållandena – alltså världskriget – var av stort intresse att hindra utsmuggling av krut från fabriken.

Idag hade vi sagt att domen handlar om integritetsfrågor i arbetslivet. På detta område har gjorts flera misslyckade försök att lagstifta. Att lagstiftning uteblivit innebär emellertid inte att arbetsgivaren stundom kan ha ett välgrundat intresse av att kontrollera arbetstagare och arbetssökande. Frånvaron av lagstiftning innebär i stället att arbetsgivare blir utan stöd när de måste utföra den intresseavvägning som krävs för att ta ställning till vilka integritetskränkande åtgärder som är tillåtna i det enskilda fallet. Utan specialreglering blir arbetsgivare och arbetstagare hänvisade till normer av högre rang – Europakonventionen, EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna för att nämna två – då de avgör vilka åtgärder som är rättsenliga.

Arbetsgivarens intresse och upplevda behov av att på olika sätt kontrollera arbetstagarna tar sig olika uttryck. Urinprov för att leta efter droganvändning, utandningsprov för att hitta alkoholkonsumtion, kontroll mot olika register avseende skulder, brottslighet och annat. Det sistnämnda har på senare tid blivit avsevärt enkelt efter att olika kommersiella databaser gjort intåg på marknaden. Det arbetsgivaren vill kontrollera sträcker sig bortom den avtalade arbetstiden och arbetsprestation som arbetstagaren i avtalet åtagit sig att utföra – och därför också utanför den arbetsrättsliga regleringen. Arbetstagaren kan därför behöva andra normer än arbetsrättsliga för att värna sin personliga integritet.

Södertälje är en av de kommuner som vidtagit åtgärder för stävja att brottslighet vinner insteg i den kommunala verksamheten. 7 000 kommunanställdas personnummer skickades till ett privat bolag som lät en underentreprenör kontinuerligt kontrollera mot olika databaser om de anställda dömts för brott. Södertälje kommun ansåg att detta intrång i de anställdas personliga integritet inte var särskilt stort, men Justitieombudsmannen (JO) höll inte med.

I sitt beslut riktar JO allvarlig kritik mot kommunen för åtgärderna. Södertälje kommun har sedermera stoppat kontrollerna men tydligt gett uttryck för att man i framtiden önskar fortsätta med kontrollerna, och att dessa har brett stöd bland olika aktörer i kommunen.

JO:s beslut inbegriper en lång förklaring av hur den personliga integriteten skyddas av nationell såväl som internationell rätt. JO nämner inledningsvis 2 kap. 6 § regeringsformen där det föreskrivs att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten som sker utan samtycke och som innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Av artikel 8.1 i Europakonventionen följer att var och en har rätt till respekt för bland annat sitt privatliv. Bestämmelsen innebär framför allt att det allmänna ska avhålla sig från ingrepp i den skyddade rättigheten. I båda dessa fall kan rätten till skydd för privatlivet begränsas genom lag.

JO:s slutsats var att kommunen utfört omfattande kontroller av känsliga uppgifter och att åtgärderna varit särskilt ingripande ur integritetssynpunkt, inte minst eftersom de utgjorde övervakning och kartläggning av de anställdas personliga förhållanden. Samtycke för åtgärderna hade inte inhämtats och det saknades lagstöd för dem. Därför stod kontrollerna i strid med reglering både i regeringsformen och i Europakonventionen. Södertälje kommun har alltså kränkt arbetstagarnas mänskliga rättigheter.

Mänskliga rättigheter i allmänhet och inte minst i arbetslivet har fått en alltmer framskjuten position på 2000-talet, vilket också satt avtryck i lagstiftningen. Sedan ett par år tillbaka finns en ny bestämmelse i skadeståndslagen som innebär att stat och kommun ska ersätta sak-, person- och ren förmögenhetsskada om skadan uppkommit till följd av en kränkning av regler i 2 kap. regeringsformen eller Europakonventionen. Även annan ideell skada ska ersättas (3 kap. 4 § skadeståndslagen). Det sistnämnda rör sig här om mindre allvarliga kränkningar än de som orsakas av brott, såsom negativa reaktioner som frustration, oro, maktlöshet, lidande, stress, smärta, förnedring, skam, obehag, förödmjukelse samt förlust av rykte, karriärmöjligheter och relationer – såsom de typiskt sett upplevs av en person i den skadelidandes situation. Denna bestämmelse utgör en kodifiering av ett stort antal prejudikat från Högsta domstolen från 2005 och framåt.

Möjligheten till konventions- och grundlagsskadestånd innebär att historien om bakgrundskontrollerna i Södertälje kommun inte nödvändigtvis tar slut i och med att JO sagt sitt. JO har som bekant beslutat att kontrollerna utgör ett betydande intrång i de anställdas integritet.

Intrånget i de 7 000 personernas integritet har självfallet varit av varierande omfattning. I vissa anställdas fall har inga besvärande uppgifter hittats, medan kommunen i vissa andra fall vidtagit olika typer av åtgärder till följd av kontrollens resultat. I alla händelser har alla arbetstagare möjlighet att kräva skadestånd från kommunen med stöd av 3 kap. 4 § skadeståndslagen. Denna regel är skapad för just den här typen av situation – även om lagstiftaren säkerligen inte kunnat föreställa sig att omfattningen skulle kunna komma att bli så stor som 7 000 personers krav.

Vi menar avslutningsvis att den aktör som framförallt är att klandra för den uppkomna situationen är lagstiftaren, som inte på lämpligt sätt lyckats reglera avvägningen mellan arbetstagarnas integritet och arbetsgivarnas övervakningsbehov. Problematiken är inte ny och lagförslag har presenterats men inte genomförts. Det är svårt – alltför svårt – för arbetsgivarna att avgöra om regeringsformens respektive internationella mänskliga rättighetsinstruments regler hindrar en viss integritetskränkande åtgärd.

Det är angeläget att arbetstagarnas integritet blir föremål för särskild och tydlig reglering, så att inte arbetsgivarna – som skett i Södertälje – kränker de anställdas mänskliga rättigheter igen.