När är det okej att förlora jobb på grund av åsiktsbrott?

Det drabbar personer av alla de slag, från radikalfeministen Kajsa Ekis Ekman till den libertarianskt lagda Alexander Bard.

Åsikter gör ju folk jävligt förbannade, men ilska kan paradoxalt nog inte förklara cancelkulturen. Att bli arg gör ju liksom parterna mer jämlika. Grundbränslet utgörs i stället av upp­levelsen att olika grupper har blivit kränkta, otrygga, rädda och hotade av åsikter. Känslor som till och med gör att makthavare kan sälla sig till de underordnades skara. Och enligt samtidens maktanalys har de utsatta alltid rätt, också till aggression, och så även deras förkämpar.

Känslorna hos cancelkulturens jägare och vakthundar utmärks dock av grav partisk inkonsekvens. Deplattformning kan både vara rätt och fel beroende på bytet. Samma personer som tycker det var åt skogen att Ekman avbokades på grund av hennes åsikter om biologiskt kön kan tycka det var toppen att produktionsbolaget Freemantle sparkade Bard ur TV4:s Talang för ett påstått rasistiskt tweet. Och i glädjeyran över att åsiktsmotståndare blivit rejält tilltvålade dränks även principiella frågor om yttrandefrihet.

Cancelkulturens nätaktivister brukar bestämt försvara uppdragsgivares rätt att kicka personer aktivisterna kampanjar mot, och raljera över dem som hänvisar till yttrandefrihet med argumentet att rättigheten inte kan åberopas gentemot företag eller inom jobbrelationer. Men jag antar att den dubbla måttstocken snabbt skulle dras i fallet med läkaren tillika fackombudet som avskedades från Capio St Görans sjukhus för ”grov illojalitet” efter kritik mot ledningen (DN den 24 augusti 2020)?

Arbetsplatsernas variant av cancelkultur har trendat länge och stabilt. Kritiker och vissel­blåsare har stämplats som illojala och har trakasserats, sjukskrivit sig - eller sagt upp sig, köpts ut, avskedats och blivit fall i Arbetsdomstolen.

Det gäller även dem med uppgift att under­visa om just yttrandefrihetsfrågor. Fyra av tio lärare svarade enligt Skolvärldens enkätundersökning 2019 att de straffats för att de kritiserat verksamheten, och 52 procent hade avstått från att lyfta problem av rädsla för repressalier. Och en Ipsos-undersökning 2019 visade att en tredjedel av de anställda inom Västerbottens kommun och vård skulle tveka att kontakta medier vid missförhållanden, och bara hälften svarade att de skulle kritisera arbetsförhållanden offentligt.

Människor känner sig på riktigt kränkta, otrygga, rädda och hotade för att de på riktigt är underordnade, och för att grundlagens yttrande­frihet inte gäller det privata näringslivet och existerar endast på papperet inom ­offentlig verksamhet. Så jag undrar hur aktivisterna skadeglatt kan supporta arbets-/uppdragsgivarsidan i cancel­kulturen utan att samtidigt stödja samma maktförhållanden inom arbets­platsernas tystnadskultur. Var och när är det egentligen okej att folk förlorar jobb och inkomst på grund av åsiktsbrott?

Missa inga nyheter - beställ Lag & Avtals kostnadsfria nyhetsbrev