Med Rosornas krig in i avtalsrörelsen

Först började Irene Wennemo plugga psykologi. Men väl på universitet upptäckte hon sociologin, ämnet med den perfekta kombinationen av siffror och samhällskunskap. Nuförtiden får hon mycket förståelse för samtiden även från skönlitteraturen. Att plöja Rosornas krig-serien om England på 1400-talet var en helt fascinerande läsning, berättar Medlingsinstitutets nytillträdda generaldirektör.

– Jag tycker de här maktstriderna är spännande i sig. Alla konflikter på arbetsmarknaden, det är så nära krig man kan komma. Det får ju stora effekter om man drar i gång maskineriet på var sitt håll. Och det är jätte­intressant att se vad som ligger bakom att folk sätter sig i psykologiskt svåra situationer. Ibland har de helt låst in sig. Hur knölar man ut folk ur det?

I Medlingsinstitutets mötesrum i Gamla stan, där vi sitter, vittnar svart-vita bilder på väggarna om historiska fajter mellan parterna. En stor avtalsrörelse väntar runt hörnet, och i Irene Wennemos röst finns inga tveksamheter kring vad målet är. Hon pratar snabbt och engagerat:

– Det handlar inte om att bara klara en avtalsrörelse, utan att göra det på ett sätt så att parterna blir nöjda. Först då stärker man modellen.

Och tur är väl kanske att Irene Wennemo säger sig gilla utmaningar och komplicerade processer. Hon fick del av några sådana redan på Arbetsmarknadsdepartementet, där hon fram till nyligen var statssekreterare hos Ylva Johansson och deltog i bland annat strejkrättsutredningen. Den ledde till utökad fredsplikt, men också till en infekterad hamnkonflikt. I samband med det JO-anmäldes Medlingsinstitutets förra generaldirektör Carina Gunnarsson av Hamnarbetarförbundet, och fick också kritik för att ha varit opartisk. Hamnarbetarförbundet har också som enda fackförbund varit kritiskt till Irene Wennemos utnämning till gd. Något som fortfarande verkar skava lite.

– Jag tycker inte om kritik, det är bara att erkänna. Jag undrar alltid om jag hade kunnat göra bättre. Jag kan verkligen förstå att de är lite sura. De var väldigt få och väldigt stridbara, och hade inte tillräckligt många på sin sida. Men jag tycker att jag har betett mig korrekt mot dem.

Irene Wennemo stannar upp en stund och säger sedan:

– Jag vill gärna att alla parter har respekt för mig i den här rollen. Och hoppas att även Hamnarbetarförbundet ska känna sig rättvist behandlad av myndigheten.

Tiden som statssekreterare gav Irene Wennemo en större förståelse för partsmodellen, och bortsett från den nämnda kritiken har hon också vunnit parternas förtroende. Det var arbetsgivarna som vill se henne i gd-rollen.

Att som före detta LO-chef och socialdemokrat ha ett förtroendekapital hos facken är ju en sak. Men varför gillar arbetsgivarna henne?

– Vi hade ett bra samarbete. Jag har stor respekt för partssystemet och försökte hela tiden få dem att förstå att det bästa för alla är om parterna kommer överens. Om jag gjorde utfästelser så höll jag dem, även om det innebar att jag fick slåss internt.

Det låter som en rätt svår balansgång. Hur vet du var gränsen går?

– Man ska inte bara veta var gränsen går, utan också våga gå fram till den. Jag är ofta beredd att våga lita på människor. De skulle kunna utnyttja det jag säger av illvilja, kanske springa till media. Men de flesta gör faktiskt inte det.

Irene Wennemo räds inte heller att ge sitt eget parti en känga när så behövs. Vad gäller hot mot den svenska modellen ska de undanröjas var de än kommer ifrån. Mest frustrerad verkar hon vara över politikers särskilda lönelyft till vissa yrkesgrupper, som lärare och specialistsjuksköterskor.

– Det är populära krav som många kan enas kring. Men man har glömt bort hur stora problem det här kunde skapa tidigare, att man la sig i lönebildningen.

Har du påmint om det som statssekreterare också?

– Jo, det har jag. I många sammanhang. Man kan känna sig lite gammal ibland när man påminner om hur det var förr. Men den yngre generationens politiker har inte alls upplevt hur brännande farligt det här var på 90-talet. Och har man väl börjat är det svårt att sluta. Det finns alltid någon grupp som kan kräva ännu mer.

Irene Wennemo radar upp flera hot mot den svenska modellen, men redogör också för möjliga vägar fram. Det pågår interna stridigheter i LO kring märkessättningen, och så har vi den aktuella EU-lagstiftningen kring arbetsrätten. Utöver det osäkra omvärldsläget, med exempelvis Brexit, finns dessutom den unika ekonomiska situationen i vårt land med högkonjunktur och minusränta. Läget är minst sagt komplicerat. Irene Wennemo nickar med.

– Jo, trillar mycket ut åt fel håll under hösten kan det bli svårt.

Men hon påminner också om att det kan finnas förhandlingsstrategier och en medielogik bakom att måla upp motsättningarna som större än vad de kanske behöver vara.

– Jag tycker att samtalsklimatet mellan parterna har blivit bättre. Se till exempel försäkringsrådgiveriverksamheten med PTK, LO och Svenskt Näringsliv. Jag var faktiskt helt i chock över att de kom överens.

Här i Medlingsinstitutets lugna lokaler utgör Irene Wennemo en viss kontrast till sin omgivning genom att vara snabb, både i tanke och rörelse. Men här ska det inte ske några drastiska förändringar, berättar hon och beskriver sig som försiktig reformist. Vill förvalta det som är bra. Det är inte bara de smakfullt och modernt inredda kontorslokalerna hon ärvt av sin företrädare utan även en väl fungerande plattform som med åren har vunnit parternas respekt, förklarar hon.

Irene Wennemo pratar om institutet som en mjuk makt en bit bort från politiken. Nio personer på plats i Stockholm och ett trettiotal medlare kopplade till myndigheten externt, för att kallas in när parterna behöver hjälpen. Uppgiften i stort handlar om att dra saker åt rätt håll.

– Disciplin låter tråkigt, men det är faktiskt det vi behöver göra, disciplinera lönebildningen.

Det finns ju tusen frågor att ställa till en person som är så central för avtalsrörelsen som Irene Wennemo och vi har generöst tilltagen intervjutid. Mitt under den lutar hon sig dessutom tillbaka i stolen med ett lite finurligt leende och säger:

– Du får ställa vilka frågor du vill. Jag är inte lättkränkt.

Hon har i personliga intervjuer berättat om sorgen efter hennes man, Kenth Pettersson, som gick bort 2007. Han var bland annat ordförande för Handels och sedan generaldirektör för Arbetsmiljöverket. Hon har också berättat att hon därefter mött kärleken igen, i tidigare statssekreteraren för Liberalerna, Amelie von Zweigbergk. När de träffades satt de på motsatta sidor blockgränsen. Numera är de i samma lag, men jag blir ändå nyfiken på hur relationen påverkat hennes inställning till politiker på andra sidan?

– Jag har fått ett större nätverk utanför socialdemokratin och bättre koll på hur man resonerar. Det har varit nyttigt för mig. Det är så lätt att svartmåla motståndaren, och det kan också skapa stora problem.

Irene Wennemos arbete handlar om ett engagemang som är svårt att stänga av halvvägs hem på efter­middagarna. Det finns närvarande vid köksbordet, i lunchdiskussionerna och i litteraturen hon läser.

Var kan hon då koppla av? Hon ler och byter röst när hon berättar om odlingarna på lantstället på Gotland, där palsternackorna vuxit sig jättestora i den närings­rika jorden. Hon nämner också dataspelen som kan stänga av hjärnan en stund, och vars intellektuella nivå med tiden har sjunkit från strategispel till Candy Crush (hon suckar). Men den allra bästa återhämtningen är att få lämna staden en stund och ge sig ut i naturen.

– Jag bara måste ut i skogen. Då kan jag bli helt avkopplad.

Men även ute i skogen verkar det gå undan. Irene Wennemo beskriver hur en utflykt kan gå till, som hon också har sambon med sig på. Eller en bit bakom sig kanske.

– Ja, hon älskar också att gå i skogen. Jag får hitta fram, för hon har rätt dåligt lokalsinne. Och så klagar hon alltid på att hon får blöta skor när hon är ute med mig.