på plats i ad
Lönefordran på 70 000 startade miljonrullning
Den rättsliga prövningen kostar sexton gånger mer än den lönefordran som parterna tvistar om. Lag&Avtal var på plats i Arbetsdomstolen när en restaurangchef hade överklagat en dom från Södertörns tingsrätt.
Publicerad
Senast uppdaterad
Annons
För Arbetsdomstolen börjar året med en lång räcka förlikningar. Många av de planerade huvudförhandlingarna blir inte av och sessionssal A står ofta tom. Men ett mål som inte förliks gäller en fordran på 73 000 kronor som en restaurangchef har på sin före detta arbetsgivare.
Detta är ännu ett så kallat B-mål (se referatet av denna huvudförhandling), med andra ord ett överklagat tvistemål från tingsrätten. Vart sjunde B-mål är en lönetvist, visar målstatistiken för perioden 2021 till och med 2023.
Arbetsdomstolen består denna gång endast av ordföranden och en ledamot från vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Huvudregeln är sju ledamöter, men i mål som saknar ”betydelse för ledning av rättstillämpningen” och är ”av enklare slag” räcker det med den mindre sammansättningen.
Ordförande Lars Dirke börjar med att redogöra för domen från Södertörns tingsrätt, som meddelades för ett år sedan.
Käranden anställdes sommaren 2019 som restaurangchef för en kombinerad butik och restaurang i Stockholm. Han arbetade nästan ett år. Inledningsvis var månadslönen 35 000 kronor och han skulle få ersättning för mobilsamtal i tjänsten. Käranden gör gällande att han därutöver hade rätt till ersättning för övertid och arbete på röda dagar. Det framgår visserligen inte av det kortfattade anställningsavtalet men följer av ”etablerad och självklar branschpraxis”, enligt käranden. En månadslön, den för augusti 2019, har aldrig utbetalats. Vidare visar lönespecifikationerna att parterna har tolkat avtalet som att mobilersättningen skulle vara schabloniserad till 500 kronor per månad, argumenterar käranden. Från april till juni 2020 gällde ett muntligt avtal som gav restaurangchefen 205 kronor i timlön.
Men svarandesidan har en annan syn på anställningen. Den ska i själva verket betraktas som tre på varandra följande visstidsanställningar där den sista berättigade till 180 kronor i timlön. Någon ersättning för övertid och röda dagar hade man inte kommit överens om. Augustilönen 2019 har restaurangchefen visst fått, kontant i handen mot kvittens. När det gäller ersättning för mobiltelefon förväntade sig arbetsgivaren kostnadsräkningar fortlöpande, men några sådana har restaurangchefen aldrig lämnat. Att det vid sex tillfällen ändå utbetalats 500 kronor för mobilen är ett misstag.
Tingsrätten har givit svarandesidan rätt på alla punkter. Restaurangchefen ska betala motpartens rättegångskostnader med drygt 330 000 kronor.
Men detta har alltså bestridits i sin helhet av restaurangchefen som överklagat till Arbetsdomstolen. Han yrkar på ändring av tingsrättsdomen, vill bli befriad från motpartens rättegångskostnader och begär själv ersättning för sina.
Förlikningstrevare har förekommit sedan tingsrättsdomen, bekräftar restaurangchefens ombud jur. kand. Omar Berger. Men enligt motpartens ombud, advokat Louise D’Oliwa, står parterna långt ifrån varandra.
– Men vi lyssnar förstås på bud, säger hon.
Kärandens ombud konstaterar att yrkandet på 73 000 kronor är en ”spottstyver” i det större sammanhanget.
Sammanfattningsvis kan käranden nöja sig med 50 000 kronor. Men arbetsgivarsidan vill ha åtminstone 150 000 kronor, knappt hälften av sina rättegångskostnader från tingsrätten. Därmed skrinläggs försöken till förlikning och huvudförhandlingen inleds.
I kärandens sakframställan betonar Omar Berger att bevisbördans placering har blivit fel, främst vad gäller avtalstolkning.
– Här har tingsrätten varit för tillvänd den vanliga civilrätten och missat inslag i arbetsrätten. Dessutom har tingsrätten genomgående värderat restaurangchefens bevisning för lågt och arbetsgivarens bevisning för högt.
Omar Berger redogör för hur hans klient vid tvistens upprinnelse begärde upplysningar om en överenskommen resultatbonus på 250 000 kronor. Syftet var att kunna avgöra om han hade rätt till bonusen. Endast arbetsgivaren hade tillgång till underlagen.
– Så snart han fick informationen drog han tillbaka sitt krav på utbetalning av resultatbonusen.
Men därutöver står restaurangchefen alltså fast vid sin rätt till de övriga 73 000 kronorna, det följer av anställningsavtalet, menar kärandesidan. Lönespecifikationerna och arbetsgivarens utbetalningar har bevisvärde i sammanhanget, ett konkludent handlande. Vidare hänvisar Omar Berger till vad han kallar branschpraxis.
– De sedvanliga anställningsvillkoren i restaurangbranschen gällde också för min klient. Han var inte fackansluten. Det är ett aktivt val och en mänsklig rättighet att slippa tillhöra någon organisation.
Att det skulle handla om tre anställningar är fel, framhåller Omar Berger.
– Det finns bara ett skriftligt avtal, resten följer på det avtalet. Inget senare sammanhang kan existera utan att det har kopplat i det föregående, säger han.
Restaurangchefen anklagas för vårdslös processföring men det bestrides.
– Att min klient skulle vara en processivrig skurk är helt fel. Han har inte tid att sitta här idag, han måste arbeta. Han har inte råd heller.
I arbetsgivarsidans sakframställan gör Louise D’Oliwa en annan tolkning av det skriftliga anställningsavtalet. Arbetsgivarsidan lutar sig mot en mejlkorrespondens som parterna hade inför signerandet. Restaurangchefen har fått den lön han varit berättigad till och mer ändå. Därför föreligger kvittningsgilla motfordringar i storleksordningen 35 000 kronor.
Rätt till övertidsersättning är inte reglerad mellan parterna. Inte heller ersättning för röda dagar, säger Louise D’Oliwa.
– Om han jobbade övertid så var det för att få ihop en ökad omsättning så han kunde få den fantastiska bonusen på en kvarts miljon. Men någon rätt till övertidsersättning hade han inte.
I mars 2020 meddelade arbetsgivaren att man inte var nöjd med insatsen som restaurangchef, berättar Louise D’Oliwa. Denne skulle snart öppna sin egen restaurang, men det hade blivit en del förseningar på grund av covid-19. Anställning nummer två upphörde den sista mars 2020, men restaurangbolaget erbjöd en ny intermittent visstidsanställning som servitör med en timlön på 180 kronor från den 1 april.
Huvudförhandlingens första dag avslutas med att rätten tar del av vittnesförhören som spelats in i tingsrätten.
Andra dagen gör ombuden sina slutanföranden. Vid sidan av de sedvanliga sammanfattningarna och hänvisningar till rådande praxis uppehåller sig Omar Berger en hel del vid principerna för fördelning av rättegångskostnader. Han tycker att rättegången är ”förhållandevis enorm” när det gäller en fordran på drygt 70 000 kronor.
– Får den som har en giltig fråga om rätten till bonus och mer betalt ställa den frågan eller ska det kosta en miljon? Är det rimligt?
Vad hade hänt om arbetsgivaren hade uppfyllt sin informationsplikt enligt LAS 6 C §, frågar Omar Berger retoriskt. Då hade hans klient vetat vad som gällde och det hade inte behövt bli någon tvist.
På grund av att beloppet parterna är oeniga om är så pass ringa i förhållande till de totala rättegångskostnaderna, borde domstolen ta särskilda hänsyn, resonerar Omar Berger.
– Vår uppfattning är enkel. Arbetsgivaren hade kunnat lösa frågan vid så många stationer längs vägen. Om min klient skulle bli ersättningsskyldig bör kostnaden jämkas ned till noll. Arbetsrätten ska vara ett skydd för den svagare parten.
Louise D’Oliwa säger i sitt slutanförande att branschpraxis inte är en rättskälla i arbetsrätten.
– Det är kollektivavtalet som har betydelse för de viktigaste villkoren som vi talar om idag. Men bolaget saknar kollektivavtal.
Vidare betonar hon att det inledande anställningsavtalet är skäligt och marknadsmässigt, inte minst med tanke på den väl tilltagna potentiella resultatbonusen. I frågan om tvistens uppkomst redogör Louise D’Oliwa för att restaurangchefen i ett tidigt skede hade fått svar om bonusen. Hon hävdar också att han i mejl själv bekräftat att omsättningen inte hade ökat så pass mycket att bonusen skulle utbetalas. Tvisten kan därmed inte skyllas på arbetsgivaren.
– Restaurangchefen är den som har stämt i tingsrätten och även den som överklagat till Arbetsdomstolen med alla risker som det innebär och trots den förhållandevis låga summan.
Kärandeombudet har visat att han har insikter om konsekvenserna, hävdar hon, och ett medvetet val är gjort.
– Men det är ju inget som motparten ska bekosta. Så arbetsgivaren begär ersättning för samtliga sina rättegångskostnader.
När ombudskostnader och annat läggs samman och rättegångskostnaderna från tingsrätten adderas blir summan nästan 1,2 miljoner kronor. Det är sexton gånger mer än beloppet parterna tvistat om.
