Las fick huvudrollen i regeringsbildningen

"Rör inte turordningsreglerna”, sa den dåvarande moderate statsministern Fredrik Reinfeldt. Lugnt och med eftertryck uttalade han orden, medan han tittade rakt in i tv-kamerorna inför valet 2010. Moderaterna kämpade hårt för att fylla kostymen som Sveriges nya arbetarparti och anställningsskyddet skulle arbetsmarknadens parter få fortsätta att ta hand om. Att han lyckades nå många arbetares hjärtan visade sig på valdagen.

Fem år senare ringlar snöflingor ner från januarihimlen utanför Riksdagshuset i Stockholm. Nu är det ett annat ljud i skällan. Ulf Kristersson är partiledare för Moderaterna och har öppnat för förändringar i Lagen om anställningsskydd, Las. Stefan Löfven (S) har röstats fram till statsminister för ännu en mandatperiod efter flera månader av förhandling, där arbetsrätten spelat en stor roll. Att det blev en social­demokratisk statsminister och inte en moderat som gick med på att ändra i Las, var priset Stefan Löfven fick betala för att återvinna regeringsmakten. Det var det minst dåliga alter­nativet, har han sagt i flera medier.

Martin Ådahl (C), ledamot i arbetsmarknadsutskottet, var med under de intensiva förhandlingarna som ledde fram till att viktiga delar av Centerpartiets och Liberalernas önskelista kring arbetsrätten snart ser ut att bli verklighet. Lag & Avtal träffar honom i Riksdagshuset.

Medan vi tar oss igenom den mörka, underjordiska gången mellan Riksdagsbiblioteket i Gamla stan och Riksdagshuset berättar han om förhandlingarna. I första rundan blev det ett antal nattmanglingar, som inte ledde någonvart. Socialdemokraterna kom inte med något seriöst förslag då, enligt Martin Ådahl. Han tänker att nattmanglingar nog inte är det effektivaste sättet för den som vill komma någon vart i förhandlingar.

– Till sist blir man så trött i hjärnan och får svårt att tänka.

Inför andra förhandlingsomgången bestämdes det att förhandlingarna bara skulle ske på dagtid. De pågick på fyra-fem olika platser.

– Inför den omgången hade insikten om att en förändring av arbets­rätten måste ske sjunkit in hos S. Jag är väldigt tacksam för att Socialdemokraterna tänkte om. Det var helt av­görande för oss.

Att det blev en socialdemokratisk statsminister som till sist blev den som gick med på att rucka på anställningsskyddslagen ser Martin Ådahl två orsaker till:

– Det ena är att alla, även under Reinfeldts tid, insåg att det här var ett problem. Jag noterade att Anders Borg i ögonblicket när han klev av som finansminister pratade om att turordningsreglerna var ett stort problem. Sedan är det här förstås också en fråga om politiska realiteter.

Men faktum är att inte ens inom Alliansen råder konsensus om hur arbetsrätten och anställningsskyddslagen borde ändras. En verklighetsbeskrivning som Martin Ådahl skriver under på. Historiskt har Moderaterna velat ändra i Las. Men sedan Fredrik Reinfeldt backade i frågan under sin tid som statminister har det funnits en stor oro för att prata om frågorna inom Moderaterna, hävdar Martin Ådahl.

– Det är lite speciellt att det vi nu fått igenom faktiskt inte ens fanns med i Alliansens gemensamma reformagenda före valet. Att Moderaterna inte vågade ge sig på turordningsreglerna var en av orsakerna till att vi misslyckades med att nå en överenskommelse inför valet inom Alliansen om detta, säger han.

Exakt vad överenskommelsen kommer att leda till i praktiken kan ingen svara på nu. Men flera ser risker med att peta i anställningsskyddet.

Caroline Johansson, arbetsrättsforskare vid Uppsala universitet, är en av dem. Hon konstaterar att de föreslagna förändringarna av turordningsreglerna förskjuter makt till arbetsgivarens fördel om den så kal­lade senioritetsprincipen, att den med längst arbetstid sitter tryggast vid nedskärningar, försvinner.

– När parterna måste komma överens i avtal för att frångå senioritetsprincipen finns ett incitament för arbetsgivaren att föra med sig något till den fackliga motparten. Om senioritetsprincipen helt plockas bort försvinner det incitamentet, säger hon.

Samuel Engblom, samhällspolitisk chef på TCO, varnar för att det kan bli stökigare förhandlingar om det blir fler undantag i turordningsreglerna och senioritetsprincipen tas bort.

– Dagens system fungerar i huvudsak bra. Men rubbar man balansen finns risken att neddragningar blir mer konfliktfyllda, säger han.

TCO upplever det som att turordningsreglerna blivit en politisk symbolfråga; att fokuset ligger på att politiska behov ska tillgodoses, snarare än behov som parterna upplever verkligen finns på arbetsmarknaden.

Samtidigt konstaterar Samuel Engblom att en uppgörelse om arbetsrätten i stort sett var en förutsättning för att Sverige skulle få en regering, eftersom det var där som partierna stod längst ifrån varandra. Men det är stor skillnad på att komma överens via avtal och att lagstifta, poängterar han.

– Om lagstiftningen ändras kan satsningar på till exempel höjd a-kassa eller en aktivare arbetsmarknadspolitik vara försvunna redan i nästa budgetomröstning. Är det däremot ett avtal mellan parterna, sluts de utifrån verkliga behov.

TCO är kritiskt till upplägget att tillsätta en statlig utredning samtidigt som parterna ombeds att förhandla.

– Om någon part skulle uppleva att utredningen går i en för dem väldigt gynnsam riktning, kanske de blir mindre intresserade av att göra upp, säger Samuel Engblom.

I överenskommelsen mellan C, L och de rödgröna nämns även att socialförsäkringssystemen ska ändras i linje med en flexicurity-modell, som redan finns i till exempel Danmark.

– Danskarna har väldigt bra omställningspaket. Det vill vi att Sverige också ska ha. Vi har visserligen omställningspaket inom trygghetsorganisationerna, TRR och TSL, men de berör inte alla på arbetsmarknaden. Idén är att vi ska ha en omställning för alla, kanske även för dem som inte är fackligt anslutna, säger Centerns Martin Ådahl.

Forskning visar att den danska flexicurity-modellen gett en högre rörlighet på arbetsmarknaden. Tomas Berglund, professor i sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet och några danska kolleger, forskade för några år sedan om den danska flexicurity-modellen. De jämförde rörligheten på arbetsmarknaden mellan de nordiska länderna. Forskarna studerade perioden när den danska flexicurity-modellen hade sina glansdagar mellan 2000 och 2006.

– När vi undersökte årlig rörlighet var det en större andel som bytte jobb i Danmark. Men där har man nu börjat gå ifrån flexicurity, för att det är ett väldigt dyrt system. Hela idén är att den anställde, som riskerar mer genom ett sämre anställningsskydd, kompenseras genom en generös a-kassa och olika arbetsmarknads­utbildningar, säger Tomas Berglund.

Från forskarhåll är Tomas Berglund nyfiken på om den svenska staten verkligen skulle vara beredd att betala den typen av a-kassa och arbetsmarknadspolitik som i övrigt kännetecknar den danska modellen.

– Danskarna kunde få ända upp till 90-procent av lönen i a-kassa. Men när Danmark drabbades av finanskris blev det underskott i budgeten. Därför har det skett åtstramningar i både arbetsmarknadsåtgärderna och a-kassan.

Tomas Berglund ringar in vissa intresseskillnader mellan Allianspartierna. De företräder lite olika samhällsintressen; grovt uttryckt menar han att Centpartiet främst värnar om småföretagen, Liberalerna om akademikerna och Moderaterna om de stora industriföretagen.

– Mot den bakgrunden är det kanske inte helt onaturligt att det blev en allians vänsterut. En av Stefan Löfvens starkaste prioriteringar är att det skapas jobb. Om det nu är så att småföretagen behöver någon sorts bättre förutsättningar är han nog intresserad av att kompromissa.

Enligt centerpartisten Martin Ådahl misslyckas den svenska modellen med att ge de små företagen den flexibilitet de behöver.

– Den är tänkt utifrån industriell miljö med stora företag. Den svenska modellen har haft problem med att man på 1970-talet lagstiftade in turordningsreglerna och andra regler som kom att rucka den från sin ursprungliga balans.

Mittenpartierna tycker sig ha svaret som ska rädda den svenska modellen i framtiden.

– Men då krävs reformerna som gör den svenska modellen mer anpassad till den moderna, digitaliserade ekonomin.

En viktig aspekt som ofta glöms bort i diskussionerna om Las är den stora grupp visstidsanställda som hamnar utanför systemet. Den vill Tomas Berglund gärna föra fram.

– Sverige har öppnat en dammlucka när det gäller att öka möjligheterna för arbetsgivare att använda sig av dessa anställningar. Tillsvidareanställningen ska ju vara det normala och den tidsbegränsade anställningen ett undantag. Men behovsanställningar har växt starkt i Sverige. Det är också de anställningsformerna som är mest osäkra. De leder inte självklart in till en fast etablering på arbetsmarknaden. Andra länder, som Norge, har en betydligt striktare lagstiftning. Här står Sverige inför ett vägval, menar han.

Januariöverenskommelsen med alla dess obesvarade frågor sjunker in bland alla berörda medan stora snöflingor fortsätter falla över riksdagshuset.

Är den politiska överenskommelsen bara symbolik utan verklighetsförankring? Kommer förändringarna ge mindre makt till de fackliga organisationerna vid nedskärningar?

I april tillsätts den statliga utredning som ska ge svar om parterna inte själva hittar dem. Klart är att senast år 2021 ska förändringarna i Las genomföras.

Martin Ådahl har druckit upp sitt te i riksdagens café. Han reser sig och skyndar vidare mot nästa punkt för dagen, möte med riksdagsgruppen.

– Idén är att man inte bara ska kunna sitta stilla i båten. Det är klart att sådana här stora reformer och lagändringar måste utredas. Och det är bra att det är tempo. Då vet vi att det blir av och det skapar ett tryck på parterna att själva komma i mål.