Nyheter
Lars Lindgren: ”Strejka inte för småsaker”
MOT VÄGGEN. Transports förbundsordförande Lars Lindgren har inte lust att lämna plats till någon efterträdare. Han fyller 60 i maj. – Stadgarna styr mitt förtroendeuppdrag. Där står inget om åldrar.
– När nya rekryter kommer till hamnen går de med i Hamnarbetarförbundet för att det heter just ”hamn”. Hamnarbetarförbundet är rent historiskt en utbrytning från Transport. Vi hade ett antal hamnarbetare, främst på norrlandskusten, som inte rättade sig efter ett kongressbeslut i slutet av 1960-talet om att avdelningar skulle läggas ihop. Vår dåvarande förbundsstyrelse tog beslutet att utesluta nästan ett tusental hamnarbetare. De bildade då Hamnarbetarförbundet.
Kan hamnarbetarna ha tjänat på att det finns två förbund, ett som saknar fredsplikt?
– Ja, absolut.
– När arbetsgivarna är upprörda över att Hamnarbetarförbundet kan konflikta trots att vi har fredsplikt säger jag att ”det får ni prata med riksdagen om”. Konfliktreglerna och rättigheterna att organisera sig i föreningar är reglerat i grundlagen. Det Hamnarbetarförbundets avdelning 4 håller på med i Göteborgs hamn triggar en utveckling mot en grundlagsändring. Man måste värna om konfliktvapnet och inte gå ut i konflikt för småsaker.
– Våra kollektivavtal blir utsatta för hård press om de inte följs av dem som kör transporterna i det här landet. Varför skulle bara vissa företag betala enligt kollektivavtalet medan andra inte behöver betala något?
– Vår uppgift är att teckna och vidmakthålla kollektivavtal. Då får vi konkurrensneutralitet. Nu översvämmas vi av utländska transportföretag som kör de långväga transporterna och dumpar löner. Det fattar industrin, men den har ingen solidaritet med våra medlemmar. Inte facken inom industrin heller. De vill ha billiga transporter. Allmängiltighetsförklarade kollektivavtal skulle kunna vara en del av en lösning.
– Naturligtvis. För mig är förhandlandet ren psykologi. Om mina förtroendemän ska förhandla och vill ha 600 spänn så säger de inte just den summan. De kräver istället 1 100 kronor. Sedan börjar man förhandla utifrån det.
– Som förhandlare får man vara lite full i fan. Det är likadant i andra förhandlingar. Men man måste tänka på att båda parter måste ”vinna något” att bära hem till sina huvudmän.
– Jag tror att själva åsiktsregistreringen var en storm i ett vattenglas. Det stora problemet var att uppgifterna låg lagrade i vårt datasystem. Vi har anmält oss själva till Datainspektionen. Besked därifrån kommer i sommar.
– Det är angeläget att vi får regler som går att efterleva. EU-direktiven som styr åkerinäringen i hela Europa har misslyckats för att marknaden släppts helt fri. Då får vi människor från Öst- och Centraleuropa som blir grovt utnyttjade. Det är värre än modernt slaveri.
– De har börjat etablera sig här och köper något allmänt matrum till sina chaufförer. När vi besöker lokalerna är det smutsigt och förarna tvingas sova i obekväma små lastbilshytter. Dessutom står bilarna och går på tomgång. När batteriet tar slut i lastbilarna tvingas förarna starta bilen för att hålla värmen på nätterna. Det blir en miljöfara.
– Mina företrädare har tyckt att det var bra att gå i pension vid 60. Jag kan inte tänka mig det. Stadgarna styr mitt förtroendeuppdrag. Enligt dem ska ordinarie kongress anställa ordförande, kassör och sekreterare genom val. Där står inget om åldrar. Sedan har vi på Transport haft ett pensionsreglemente att förhålla oss till. Jag säger ”låt kongressen avgöra”.
– Det är helt klart att jag ska arbeta vidare. Det blir inom åkerinäringen på ett eller annat sätt. Så länge kroppen orkar och huvudet hänger med arbetar jag.