Jobbet drev dem in i döden

"Bonsoir papa.” Så börjar mejlet, som Stéphanie skickar till sin pappa fredagen den 11 september 2009 klockan 17.10. Hon är 32 år och jobbar på France Télécom. ”När jag pratade med dig i telefon i morse, så sa du att jag inte verkar må bra. Du har rätt. Mina självmordsimpulser har kommit tillbaka. Jag har bestämt mig för att genomföra självmordet i kväll.” Hon skriver att hon blir den tjugotredje på sin arbetsplats som tar sitt liv.

Stéphanie skriver att hon lämnar handväskan med nycklarna till lägenheten och mobilen på kontoret. Hon påminner sin pappa att mata och hämta kaninen Zeboulon och katten Frimousse.

Senare samma kväll hoppar hon ut från fönstret på sitt jobb.

Sarah Waters, professor i franska vid universitetet i Leeds i Storbritannien, tittar på det utskrivna e-postmeddelandet. Det är ett av de 65 självmordsbrev som skrivits av en anställd och som Sarah Waters studerat.

– Breven bär vittnesmål om någonting som händer just nu på arbetsplatserna och som är väldigt akut. De har någonting viktigt att säga oss.

– Vi måste lyssna.

Rösten är lugn och bestämd. Hon tittar in i datorns videokamera och via Skype berättar hon om sin forskning. I fyra års tid har hon studerat brev, som skrivits av anställda under perioden 2005 till 2015. De jobbade på tre olika företag i Frankrike.

År 2005 dök nyheter om självmord på arbets­platser upp allt tätare i Frankrike. Franska fackföreningar larmade om tiotals anställda som på kort tid begått självmord. Människor som hoppade ut från fönstret på kontoret, en som hängt sig, och en som knivhögg sig på ett möte.

– Jag var chockad och bestört. Jag ville veta varför det här hände, säger Sarah Waters.

Det stred mot allt hon lärt sig om arbetet: att det ger meningsfullhet, skapar en identitet och ger en känsla av delaktighet och gemenskap.

Fenomenet är historiskt sett nytt. Inom arbetarlitteraturen, som skrevs för hundra år sedan, nämns knappt självmord på grund av arbetet, trots att arbetsförhållandena och villkoren var sämre. Men nu, under de två senaste decennierna, visar flera studier från olika länder att självmord på grund av jobbet ökar. Sarah Waters talar om en epidemi. I länder som exempelvis Sverige, som inte för statistik över arbetsrelaterade självmord, kallar Sarah Waters epidemin för tyst.

– Bakom självmorden ligger sociala och strukturella orsaker som måste ändras, påpekar hon.

I Frankrike började man tala om en självmordsvåg. En hätsk debatt började rasa: Företagen skyllde på individen. De anhöriga skyllde på företagen.

Sarah Waters vände sig till brevskrivarna själva.

– Jag beslutade att fokusera på breven och på vad hen själv berättar om orsaken till själv­mordet.

Hon började se mönster.

France Télécom privatiserades 2004. Två år senare lanserades en plan som innebar att 22 000 jobb skulle försvinna inom tre år, och över 10 000 personer skulle omplaceras. Före­tagets ledning bombarderade sina anställda med mejl för att få dem att säga upp sig.

– De utsattes för en outhärdlig press som ledde till att de anställda till slut bröt samman.

Företagets ledning har ställts till svars och står åtalade för mobbning. Domen faller i slutet av december.

Att arbetsrelaterade självmord sker i samband med privatiseringar är inte ovanligt, visade det sig i Sarah Waters forskning. Offent­ligt anställda ser sig ofta utföra ett medborgaruppdrag med starka värderingar som social rättvisa och jämlikhet.

– När statsägda bolag privatiserades blev den här identiteten utbytt mot ett kommersiellt drivet etos, säger hon.

I flera av självmordsbreven står det tydligt att jobbet varit orsaken. Det gjorde det också i Stéphanies brev: ”Jag accepterar inte den nya omorganisationen. Jag byter chef och med de villkoren jag får föredrar jag att dö.”

– Genom breven förmedlas en känsla av att de gör det för ett syfte. För att de vill kommunicera kring hur de har det på jobbet och få till stånd förbättringar, säger Sarah Waters.

Hon beskriver de här människorna som ”företagskrigare” som har jobbat länge och hårt för företaget. De är hängivna och har en identitet som hänger tätt ihop med jobbet. Hon ger ett exempel: Om en person misslyckas med att nå upp till de uppsatta produktionsmålen – oberoende om de är möjliga att nå eller inte – så är det inte bara ett professionellt misslyckande. Det är även ett personligt misslyckande.

– Att fråga varför de inte säger upp sig i stället är som att fråga varför en person i våldsam relation inte lämnar sin partner.

Många har först påtalat problemen för ledningen och tagit hjälp av sitt fackförbund. Men det har inte lett någon vart.

Arbetsrelaterade självmord förekommer inte bara i Frankrike. Att självmord på grund av jobbet har fått stor uppmärksamhet i Frankrike och också i Japan beror på att länderna för statistik över arbetsrelaterade självmord. I båda länderna finns det lagar som kan ställa arbetsgivaren till svars för arbetsrelaterade självmord.

Det innebär att de utreds som en arbetsplatsolycka och att arbetsförhållandenas betydelse prövas.

Sarah Waters dröm är att alla länder går samma väg. Det kan rädda liv.

– Det är väldigt farligt att inte erkänna den här kopplingen, eftersom det är att blunda för det som händer på arbetsplatserna. De som ännu jobbar kvar utsätts varje dag för samma risker, säger hon och återvänder till Stéphanies brev som avslutas:

”Jag beklagar att du får ett sådant här meddelande, men jag är mer än förlorad.

Je t’aime papa.”