Jenny Lundberg: Jag förstår inte 24-månadersregeln

Saker jag inte förstår gör mig frustrerad. Det finns en del arbetsrättsliga regler och principer som jag inte håller med om, men förvisso förstår. 24-månadersregeln i uthyrningslagen begriper jag däremot inte.

I korthet innebär regeln att en person som varit inhyrd hos ett kundföretag i mer än 24 månader under en 36-månadersperiod ska erbjudas tillsvidareanställning i kundföretaget. Vill kundföretaget inte erbjuda den inhyrde anställning går det att köpa sig fri till ett belopp motsvarande två månadslöner.

 Som jag läser förarbetena är det huvudsakligen två saker som motiverar bestämmelsen: att lagstiftaren anser att inhyrning av arbetskraft bör vara tillfällig, och att det skulle svårt för en inhyrd person, som ju generellt är verksam på en annan arbetsplats än sin arbetsgivares, att tillgodogöra sig sina arbetsrättsliga rättigheter. 24-månadersregeln löser inte något av detta.

 Kundföretags behov av den flexibilitet som inhyrd arbetskraft innebär kommer inte att påverkas av lagen. När prislappen för att få fortsätta inhyrningsupplägget dessutom är betydligt lägre än något annat skadestånd på arbetsrättens område kan jag inte se att det skulle vara beteendestyrande. Och även om den inte vore det så går det, vilket redan visats i flera fall, mycket enkelt för kundföretaget att strax innan 24-månadersregeln slår till kräva av uthyraren att de byter ut den inhyrda personen. Det kan omöjligen skapa en större trygghet för personen som tvingas kliva av uppdraget i förtid.

 När det gäller det andra motivet framgår av förarbetena att en otrygghet för den inhyrde är att den inte kan bli medlem i den lokala fackklubben och därigenom aktivt påverka sin arbetssituation. Det finns mig veterligen inget förbud mot att fackliga klubbar väljer att tillåta inhyrd personal som medlemmar och därigenom inkluderar alla som är verksamma på arbetsplatsen. Hade inte det varit ett bättre sätt att integrera de inhyrda?

Lagstiftaren verkar dessutom utgå från att alla bemannings- och konsultföretag erbjuder otrygga anställningsvillkor, exempelvis timlön utan rätt till en viss sysselsättningsgrad. Det, om något, är provocerande. För det stämmer inte. Många uthyrare har mer än skäliga villkor för sina anställda. Och under de förutsättningarna, och med ett rimligt antagande om att den inhyrda personen varit anställd på samma bemannings- eller konsultföretag under de 24-månaderna, är bedömningen alltså att det är bättre för personen att lämna sin plats på turordningen hos sin arbetsgivare (samt en lagstadgad lägsta uppsägningstid om två månader) för att vara sist in hos kundföretaget med en lägsta uppsägningstid om en månad. Den dealen hade jag inte tagit.

Jag får alltså inte ihop det. Min tjejgissning är att den här regeln inte kommer leda till att fler inhyrda personer blir anställda i kundföretag. Jag tror dessutom att vårt samhälle skulle må bättre om vi alla var lite mer öppna med det vi inte förstår med förhoppningen att det kan leda till färre, mindre begåvade, beslut (#Nyakarolinska #plastpåseskatt #detärfärrekorvarikorvbrödsförpackningenänbrödikorvbrödspåsen). Så jag säger det igen: Jag förstår inte. Den som gör det får gärna förklara det för mig.