"Jag behöver aldrig parera någon annan – aldrig invänta eller förekomma"

Anna Olskog har gjort en raketkarriär inom lärarfacket. På bara elva år har hon gått från att vara ett av alla tusentals arbetsplatsombud till att nu leda Sveriges Lärare, största förbundet i Saco och ett av de fyra fackförbund som har mer än 200 000 yrkesaktiva medlemmar. Men hon värjer sig mot ordet karriär.

– Jag har aldrig strävat efter att göra karriär, det måste jag säga. Men uppdraget ger utrymme för att göra skillnad tillsammans med andra och det är min drivkraft.

Svaret är av ett slag som kan kännas igen från ledare inom den typ av gräsrotsrörelse som ett fackförbund är. Anna Olskog beskriver sig som ”helt engagemangsstyrd”. Dessutom betonar hon yrkesidentiteten.

– Jag är stolt över att vara lärare. Det är där jag har min förankring. Det kanske är på de grunderna jag åtnjuter förtroende. Men jag vill vara extremt tydlig med att oavsett vilken uppgift man än har inom vårt förbund så spelar alla roll. Att det är en fajt som man tar tillsammans är verkligen ingen klyscha, tycker hon.

Lag&Avtal får chans till en intervju på en tidig torsdagseftermiddag. Veckopendlaren Anna Olskog ska åka hem till Sävar, hembyn nordost om Umeå, så snart som vi är klara. Vi ses på Sveriges Lärares kansli nära Slussen. Bemanningen på omkring 300 anställda från Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund har krympts till 250 sedan sammanslagningen.

Genom förtroendeuppdraget som arbetsplatsombud blev Anna Olskog tillfrågad att komma med i dåvarande Lärarförbundets lokalförening i Umeå. I nästa steg nominerades hon från kongressgolvet 2018 till en plats i Lärarförbundets förbundsstyrelse. Hon blev alltså vald utan att vara valberedningens förslag. Där hade det kunnat ta stopp.

– Jag minns att jag ganska fort kände att det här är ingenting för mig. Förbundsstyrelsen styr ett kansli. En föreningsstyrelse är mycket mer operativ. Jag förstod inte hur jag skulle kunna påverka. Allt tog för lång tid. Det var för långt till att göra skillnad.

Men kort efter det nåddes hon av sammanslagningsdiskussionerna.

– Det kittlade mig något så oerhört. Jag såg en så enorm potential i sammanslagningen. Jag kände på riktigt att får vi det här att hända då kommer vi att kunna göra skillnad. Så det var en jättestor drivkraft för mig att hjälpa till att åstadkomma det här.

Anna Olskog anser att den gamla tudelade ordningen stal onödigt mycket energi.

– Våra medlemmar fick inte tillräckligt hög facklig leverans. De båda lärarfacken var skickliga i varsitt fort, så att säga.

Nu finns alla förutsättningar att kraftsamla, anser hon. Det nya storförbundet har tid att tänka strategiskt för medlemmarnas skull och vara den samlade rösten för Sveriges lärare.

– För att tala klarspråk: jag är förbundsordförande och jag behöver aldrig parera någon annan. Jag behöver aldrig invänta eller förekomma.

Storlek har betydelse. Med nästan 220 000 yrkesaktiva medlemmar ingår Sveriges Lärare bland de fyra starkaste och mest tongivande facken. De tre övriga bekänner sig till lönebildningsmodellen som vi nu haft i ett kvarts århundrade. Unionen och IF Metall är med och sätter märket. Kommunal har valt att inordna sig i industrinormeringen och LO-samordningen och fokuserar i denna avtalsrörelse främst på formerna för medlemmarnas lönebildning samt låglönesatsningar.

Men Sveriges Lärare går sin egen väg. I den pågående avtalsrörelsen kräver man kraftigt stärkta relativlöner. Med andra ord vill förbundet att lärarna ska få mer än andra yrkesgrupper. Anna Olskog säger att Sveriges Lärare är en lagspelare ”såklart”.

– Men vi menar ju att våra grupper är samhällsbärande.

Då duger det inte att samhället underfinansierar skolan och struntar i att betala den akademiska utbildning som fordras för en högkvalitativ verksamhet.

– Har du läst Sacos livslönerapport från december? Lärarna halkar efter. På vilka incitament ska dagens unga vilja bli lärare? Det är en viktig fråga som måste tas om hand.

Anna Olskog är angelägen om att det inte ska framstå som att Sveriges Lärare är emot märket.

– I avtalsrörelsen behöver vi förhålla oss till märket men vi behöver också arbeta för en lönebildning som förmår bidra till att tillräckligt många väljer att bli lärare i framtiden. Därför yrkar vi på fortsatta relativlöneförflyttningar på sikt.

Sacorapporten visar att den som utbildar sig till förskollärare går minus nio procent jämfört med den som endast har utbildning på gymnasienivå. En grundskollärare för de yngre eleverna går minus två procent i samma jämförelse. En ämneslärare går endast två procent plus. Kontentan är att lärarutbildning inte lönar sig. Livslönen blir samma eller sämre än den som en gymnasieutbildad får.

Parterna brukar ställa sig negativa till statlig inblandning i lönebildningen. Förutom att de berövas agens riskerar politiken att spä på kompensationskraven från ytterligare yrkesgrupper. Ytterst kan industrins lönenormerande roll sättas ur spel vilket skulle öppna för en lönekompensationsspiral.

Men lärarna är vana vid statlig inblandning. Under 2010-talet genomfördes både reformen om lärarlegitimation, karriärstegsreformen och lärarlönelyftet. Det är omtvistade politiska insatser inom lärarkollektivet som dock bedöms ha givit högre lön för gruppen som helhet. På Sveriges Lärare anser man att den statliga inblandningen i lönebildningen ledde i rätt riktning, åtminstone i det avseendet

– Fram till 2020 gick det bra lönemässigt för oss, det måste man säga. Karriärsatsningen och lärarlönelyftet har varit verksamma för pengarna in i lärarnas lönekuvert.

Men så ser det inte ut nu. Den kollektivavtalade huvudöverenskommelsen med SKR och Sobona saknade länge centralt angivet utrymme för löneökningarna. Så såg avtalsskrivningen ut när inflationskrisen bromsade utvecklingen. De flesta löntagare har förlorat köpkraft så här långt under 2020-talet. Men lärarkollektivet har drabbats särskilt illa.

– Vi ser ingen vidare bra löneutveckling sedan 2020.

I de senaste avtalsrörelserna har Sveriges Lärare frångått sifferlöst i Friskoleavtalet med Almega Utbildning, i avtalen för folkhögskolor med Fremia och Arbetsgivaralliansen samt i Huvudöverenskommelsen med SKR och Sobona. Med siffror i de centrala avtalen säkrar man att medlemmarna får åtminstone vad som gäller på övriga arbetsmarknaden. Men i yrkandet ligger alltså att man anser sig förtjäna ännu mer, relativt sett.

Kanske ännu viktigare än löneökningstakten är frågan om makten över arbetsdagens innehåll. Sveriges Lärare vill reglera för- och efterarbetet och sätta ett tak för undervisningstiden

– Så att lärare kan ägna sig åt kärnuppdraget. Då kan ingen lägga på oss mer undervisningstid utan att det andra hänger med. Det är en riktigt bra lösning som lärarna efterfrågar och som skulle bidra till kvalitet i skolan. Det här är fullt rimliga krav som borde ha varit på plats för längesen.

Konkret yrkar Sveriges Lärare att arbetsgivarna inom SKR och Sobona ska göra gemensam sak med facket och vända sig till regeringen. Man vill binda staten vid ett ökat ansvarstagande för finansiering och resursfördelning i skolan. Vidare vill man att staten ska sätta gränser för hur stora skolklasser och förskolans grupper får vara. Fackförbundet efterlyser alltså lagstiftning i frågor som skulle kunnat regleras kollektivavtalsvägen.

– Våra medlemmar bryr sig inte om ifall vi åstadkommer det här via lag eller avtal. De vill ha verkstad. Det är liksom grunden i det hela.

Parallellt med avtalsrörelserna pågår sedan sommaren 2023 en statlig utredning om minskad administrativ börda för förskollärare och lärare. Regeringens särskilda utredare är Bo Jansson, före detta ordförande i Lärarnas Riksförbund. Han fick i tilläggsdirektiv uppgiften att även föreslå hur tid för planering, undervisning och uppföljning ska regleras. Regeringen vill liksom Sveriges Lärare, att undervisningen ska vara kärnuppdraget.

– Utredningen ska presenteras 3 mars, mitt i brinnande avtalsrörelse. Det som är viktigast för oss, jag vill betona det, är regleringen av tid. Ett undervisningstak och tid för förberedelser och efterarbete skulle lösa ut en mängd problem och ge lärarna möjlighet att ta sitt fulla yrkesansvar.

Anna Olskog karakteriserar motparten SKR som ”motspänstig”. Nu kan hon och övriga Sveriges Lärare ha lyckats få in arbetsgivarorganisationen i en lurig situation, klämd mellan lagstiftaren och facket.

– I den bästa av världar kan vi nu komma överens om det här med vår motpart. Vi förväntar oss att SKR förbinder sig till ett långsiktigt ansvarstagande för lärarna och skolan och därmed kvaliteten i skolväsendet. Och betalar för lärarnas verkliga värde.