Nyheter
Irene Wennemo: Utredningen blev en bra tummetott
PROFILEN. Hon arbetade i många år på LO, hon har utrett lärlingssystemet åt Alliansregeringen och hon lever med en folkpartist. Irene Wennemo bekrymrar sig i dag över de arbetsmarknadens ”insiders och outsiders” hon avfärdade på 1990-talet.
Ute i snålblåsten på Fredsgatan 8 står en vakt, som i dessa tider av terrorhot kräver besökare på legitimation bara för att anropa nästa dörrvakt inne i värmen. Dörren öppnas efter lite krångel, och efter att legitimationen har kontrollerats ännu en gång möter en sekreterare. Ytterligare tre låsta dörrar senare visar Irene Wennemo in oss på sitt rum på arbetsmarknadsdepartementet, ett ganska stort arbetsrum, som det anstår en statssekreterare.
På skrivbordet ligger lite spridda handlingar. En trämugg av björk tjänar som pennställ och en liten keramikfågel har landat på modemet bakom datorskärmen. Bland bokryggarna i hyllan bakom hennes skrivbordsstol skymtar hennes egen Det gemensamma, som kom ut 2014.
– Jag ville samla ihop mina egna reflektioner. Jag höll på med sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen i mitt arbete med socialförsäkringsutredningen och såg svagheter i systemen. Det var bra för mig själv att se helheten och det var mycket därför jag skrev den, berättar hon.
I boken skildrar hon hur dessa system och vårt sätt att i Sverige och Norden söka gemensamma lösningar har en lång historia. Hon spårar vår förkärlek för det gemensamma ända tillbaka till pestens tid, när klanens och familjens betydelse blev mindre och behovet av samarbete med andra organiserades i socknarna.
– Och vi fortsätter så, att organisera oss, att välja föreningsformen när vi ska göra något. I dag när vi ska bygga fiber för bredband gör vi det också gemensamt.
Men delar av det gemensamma blir lättare ifrågasatta än andra, konstaterar hon. Barnbidrag och pension som gäller alla klarar sig oftare från kritik och angrepp än sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkringen.
– Det var ju ingen slump att den borgerliga regeringen när den skulle attackera utanförskapet sköt in sig just på de senare, säger hon. De är mer komplicerade, de handlar om bedömningar. När är man så sjuk att man inte kan arbeta, när är ett arbete man bör ta som arbetslös ”lämpligt”? Det här är frågor som inte går att detaljreglera, det är så komplext.
Själv anser hon att den stora utmaningen i dag är alla de som aldrig kommer in i systemen.
– Etableringsarbetslösheten, som främst drabbar unga och personer som kommit till Sverige från ett annat land, preciserar hon. Den hotar själva grundvalarna i välfärdssystemet, att alla bidrar och att alla kan få del av systemet. På 1990-talet talades det mycket om ”insiders och outsiders” på arbetsmarknaden. Då var jag väldigt avvisande och sa att det inte var ett problem, men i dag har det här blivit ett stort problem.
Irene Wennemo kritiserar gärna den borgerliga regeringen, men ofta med en reservation att somt har varit bra. Hon drar sig inte heller för att kritisera det egna partiet.
– Ett problem i dag är matchningen. Det finns jobb, men inte arbetslösa som har en matchande utbildning. Här har både den borgerliga och tidigare socialdemokratiska regeringen en skuld. Socialdemokraterna fokuserade väldigt mycket på högskolan och bortsåg från yrkesutbildningen. Den borgerliga regeringen fokuserade mycket på priset på arbete, att påverka genom sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt krogmoms. Båda glömde att man också behöver satsa på att utbilda tillräckligt många kockar.
Pensionsfrågan blev en het potatis under regeringen Reinfeldt. Irene Wennemo vill inte se något statligt ingripande i denna fråga, som hon främst tycker att parterna ska bestämma om. Om det alls behövs.
– Vi jobbar redan längre. Många tar ut pension, men gör ändå en del arbete. Jag tror att är så det kommer att se ut, och kanske är det ett nytt jobb som passar bäst när man blivit äldre. Så snarare än ett påbud att fortsätta två år till på sitt gamla jobb tror jag att det här är en utveckling som kommer att fortsätta.
Med sin bakgrund i LO har hon en förståelse för hur parterna på arbetsmarknaden fungerar och stor tilltro till parternas förmåga till lösningar.
När hon var huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen var det hennes uppgift att försöka jämka samman viljor från alla håll. Hon nominerades samtidigt till ordförande för de socialdemokratiska kvinnorna. Utredningens moderate ordförande var överens med henne att hon skulle sluta som huvudsekreterare om hon blev vald, men Alliansregeringen tyckte att nomineringen var illa nog. Hon tvingades säga upp sig.
Blev du arg?
– Nej. Men jag blev faktiskt förvånad.
Hon blev inte vald, och kunde fokusera på sin bok.
I höstas kallade i stället Ylva Johansson, som ville ha henne som statssekreterare, och komna såhär långt i intervjun kallar hon igen. Tiden har flugit iväg, Irene måste på möte med ministern.
– Förlåt, jag har gett för långa svar. Kan vi ta resten på telefon?
Hon ringer runt fem, det låter headset och promenad i luren.
Resultatet av den där socialförsäkringsutredningen som hon lämnade blev till slut inte alls så dåligt, säger hon.
– Det var ju trögjobbat att få ihop alla viljor till något gemensamt. Det har sagts att det bara blev en tummetott, men jag tycker att det blev en bra tummetott.
Irene Wennemo blev hastigt änka 2007, bara 41 år gammal, då maken Kenth Pettersson, som då var Arbetsmiljöverkets generaldirektör, dog i en hjärtinfarkt. I dag lever hon åter i en relation, med folkpartisten Amelie von Zweigbergk.
Vad får du flest frågor om, att du i dag lever med en kvinna, eller hur du kan leva med en folkpartist?
– Haha, det är nog det här med folkpartisten. Hur det kom sig att jag som länge var gift med en man nu lever med en kvinna, det undrar de nog mer om egentligen, men vågar inte fråga...
De har stimulerande politiska diskussioner, de har det gemensamt att de båda förstår politikens hantverk, säger hon. Och hur det långsamt liksom bara blev självklart att de två, med varsitt långt äktenskap med män bakom sig, var ett par, det har de öppet berättat om i en artikel i Dagens Nyheter.
I dag lever de familjeliv med varsin ännu hemmavarande dotter och två utflugna äldre barn vardera. Och så Irenes mycket äldre styvbarn, som hon fortfarande räknar till sin familj.
– Ja... och så styvbarnbarnen. Vi kan bli rätt många och det kan bli lite skränigt på familjemiddagarna. Men det är trevligt.