”Inte ens målen är jämställda”

Tre trappor upp tar Jenny Andersson emot i Sveriges Kvinnolobbyns kansli­lokaler på Karlbergsvägen i Stockholm. Sveriges Kvinnolobby, som funnits i över tjugo år, är en para­ply­organisation för 47 medlemsorganisationer. Jenny Andersson är Kvinno­lobbyns arbetsmarknads­expert.

Hon har nyligen kommit tillbaka från Jönköping. Där medverkade hon som sakkunnig i ekonomi och arbetsmarknad på ett seminarium på Sveriges Kvinnolobbys årliga konferens Forum jämställdhet. Konferensen ordnas på olika ställen i landet i samarbete med de som ­lokalt arbetar aktivt för jämställdhet. Förra året hölls den i Luleå och nästa år är det Stockholms tur. Medverkade i seminariet ”Facklig feminism - är ni redo att ta nästa steg i jämställdhetskampen?” gjorde också Byggnads ordförande Johan Lindholm, Sekos ordförande Valle Karlsson, Unionens ordförande Martin Linder, LO:s andre vice ordförande Berit Müllerström och ST:s ordförande Britta Lejon.

Jenny Andersson har visserligen jobbat som utredare på två fackförbund, Vårdförbundet och Vision. Men när Sveriges Kvinnolobby med stöd av Vinnova tog fram ett metodmaterial för jämställdhet i förhandlingsarbete var hon noga med att som projektledare rådgöra med förhandlingschefer från både fack och arbetsgivar­organisationer.

– Vi hade blandat hej vilt. De tyckte det var spännande att få vara i den konstellationen, säger hon.

I det jämställdhetsråd de tog hjälp av ingick från arbets­givarsidan Gunilla Grenö, vd för Bankinstitutens arbetsgivarorganisation, Mats Åkerlind, förhandlingschef hos Byggföretagen, och Niclas Lindahl, förhandlingschef hos Sveriges Kommuner och Regioner. Från arbetstagarsidan fanns representanter för Finansförbundet, Byggnads och Kommunal med.

Sveriges Kvinnolobbys rapport Från ord till (för)handling, med underrubriken Använd kollektivavtalen för ett jämställt arbetsliv, är författad av Jenny Andersson. Att ha representanter från arbetsmarknadens parter med i jämställdhetsrådet var en tillgång, menar hon.

– Det var nödvändigt för oss att de kom in i det ­arbetet. Deras perspektiv var både konstruktivt och kritiskt. Vi hade bra diskussioner med rådet om vad som är möjligt att införa i kollektivavtalen. Som att stärka skyddet mot sexuella trakasserier i avtalen, säger hon.

På jämställdhetsområdet skiljer sig problemen åt, betonar Jenny Andersson. I den kvinnodominerade sektorn, som den kommunala, är deltid vanligt. Arbetet är ofta planerat utifrån deltid och det är många som inte ges möjlighet att arbeta heltid. I byggsektorn är det tvärtom; männen där kan ha svårt att jobba deltid och att vabba.

– Det är märkligt. Fortfarande är arbetsmarknaden präglad av att mannen är huvudförsörjaren, säger hon.

Hon anser att lagen är begränsad. Lagskyddet är inte starkt om man blir utsatt för sexuella trakasserier av en brukare eller patient.

– Det skulle kunna regleras ett skydd för den situationen i kollektivavtalet. Utbildning, information och förebyggande åtgärder skulle det också kunna avtalas om.

Hit till Sveriges Kvinnolobby kom Jenny Andersson för ett och ett halvt år sedan. Då hade organisationen granskat Arbetsförmedlingen och sett att denna stora organisation, trots direktiv från regeringen, inte gav likvärdigt stöd till utrikesfödda kvinnor och utrikesfödda män. Enligt Arbetsförmedlingens egna mål skulle hälften av de utrikesfödda männen vara i arbete efter en viss tid, men bara en fjärdedel av de utrikesfödda kvinnorna, förklarar hon upprört.

– Inte ens målen är jämställda! Och extratjänster som var riktade till kvinnodominerade områden och som fördelades lika mellan kvinnor och män, den stödformen stoppades.

Efter sin pol mag-examen i stats­kunskap från Uppsala universitet var hon först utredare på Sveriges för­enade studentkårer, sedan hos Vårdförbundet och Vision. Då arbetade hon med olika frågor, men också med jämställdhet och arbetsmiljö.

– Jag har varit engagerad i jämställdhet sedan tonåren. Det börjar väl på ett personligt plan att man upplever orättvisor som tjej och kvinna. Jag har dragit mig till de frågorna. Så fick jag den här möjligheten. Det är roligt att vara en del av en sådan spetsig organisation.

Här får hon arbeta renodlat med jämställdhet.

Sverige Kvinnolobby är sedan åtta år initiativ­tagare till kampanjen ”Lön hela dagen” (#lönhela­dagen), som drivs tillsammans med fackförbund, kvinnoorganisationer och politiska kvinnoförbund. Förra året var löneskillnaden mellan kvinnor och män 11,3 procent. Omräknat i tid betyder det att män får betalt för hela sin arbetsdag från 8 -17 medan kvinnor jobbar gratis efter klockan 16.06 varje dag. Eller, om de inte har kontorstid, så jobbar kvin­norna gratis 54 minuter om dagen. Hur uträkningen görs vill Jenny Andersson inte avslöja, men hon för­klarar att de utgår från Medlingsinstitutets ovägda statistik.

– Den vägda siffran visar bara den löneskillnad som finns kvar när man tagit hänsyn till faktorer som att kvinnor och män arbetar i olika yrken. För oss är det viktigt att visa att kvinnodominerade yrken är underbetalda, eftersom det är en viktig orsak till att kvinnor tjänar mindre trots att de utbildar sig mer och längre.

I praktiken, menar hon, är den ekonomiska skillnaden ändå större än vad den ovägda siffran visar, eftersom den är uppräknad till heltid.

Årets siffra kommer att presenteras på Sergels torg tisdagen den 3 mars, under slutspurten av industrins avtalsförhandlingar.

Jenny Andersson anser att det finns en stor poten­tial att göra mycket mer för jämställdheten i avtalsrörelsen.

– Vi har stora förhoppningar om avtalsrörelsen 2020. I varje enskild förhandling kan man skärpa avtalet för jämställdhet, som exempelvis BAO och Finansförbundet gjort med framgång när det gäller arbetet för jämställda löner.

Hon pekar på att det i rapporten Från ord till (för)handling, som hon skrev, finns tips på hur man kan ­arbeta för lika lön för lika arbete, och lika lön för lik­värdigt arbete, inom sitt avtalsområde.

– Det går jättebra att jobba för jämställdhet inom det egna avtalet.

Men hon menar att löneskillnaderna är en större fråga än att den kan lösas i förbundsvisa kollektivavtal.

– Vi menar att den lönemodell, att industrin normerar, är ett hinder såsom den fungerar i dag. Kvinnorna kommer inte i kapp. Vi måste hitta ett sätt som höjer kvinnors löner utifrån de krav deras yrken ställer. Ska man klara kompetensen i de grupper som jobbar inom skola, sjukvård och omsorg måste det löna sig att jobba där. För det behövs det också resurstillskott.

Jenny Andersson ställer sig också frågande till om SKR har råd med kompetensbrist. Kan man förlita sig på att kvinnor med goda studieresultat fortsätter att välja de här yrkena?