”Inrätta specialavdelning i EU-domstolen”

En färsk AD-dom om kollektivavtalstolkning vid verksamhetsövergång visar hur svårt EU-domstolens uppdrag är i dagens stora Europeiska union (AD-dom 2018/35). Målet handlade om beräkning av anställningstid hos förvärvaren och om arbetstagare under vissa förutsättningar skulle få tillgodoräkna sig anställningstid hos överlåtaren från tiden före verksamhetsövergången.

En domstol i högsta instans – som AD – får endast avstå från att begära förhands­avgörande om en fråga redan avgjorts och om det inte finns utrymme för rimligt tvivel om hur den aktuella frågan ska lösas med tillämpning av EU-rätten. EU-domstolens uppdrag är alltså att tolka EU-rätten för att garantera att den genomförs på ett likartat och korrekt sätt i alla medlemsstater.

AD ansåg att det var nödvändigt att inhämta förhandsavgörande för att döma i saken och frågade EU-domstolen (AD-beslut 2014/69) ”om det är förenligt med över­låtelse­direktivet att, sedan ett år förflutit efter övergången, tillämpa en bestämmelse i ett kollektivavtal som innebär att, när viss anställningstid är en förutsättning för förlängd uppsägningstid, inte beakta anställningstid hos överlåtaren, när arbetstagarna enligt en likalydande bestämmelse i det kollektivavtal som gällde hos överlåtaren haft rätt att beakta denna anställningstid”.

EU-domstolen svarade att förvärvaren måste, ”i samband med uppsägningen av en arbetstagare som äger rum mer än ett år efter övergången av ett företag, ta med arbetstagarens anställningstid hos över­låtaren i beräkningen av den anställningstid som är relevant för att avgöra vilken uppsägningstid som arbetstagaren har rätt till” (C-336/15).

När AD sist och slutligen kom att avslå fackets talan uttalade man att ”det inte strider mot överlåtelsedirektivet att tillämpa bestämmelsen i det nuvarande städ- och bevakningsavtalet om förlängd uppsägningstid enligt sin innebörd. Detta innebär att förlängd uppsägningstid bland annat kräver tio års sammanhängande anställningstid hos aktuell arbetsgivare, ISS, trots att en sådan annan och ny kollektivavtalsbestämmelse medför kortare uppsägningstid för de övertagna arbetstagarna i jämförelse med situationen närmast före övergången, om de då blivit uppsagda på grund av arbetsbrist.”

Hur kunde AD:s dom i målet vid en ytlig betraktelse skilja sig från vad EU-domstolen uttalat? Jo, EU-domstolens dom vilar på förutsättningarna att kollektivavtalen som reglerade anställningsvillkoren hos överlåtaren varken sagts upp, omförhandlats, löpt ut eller ersatts av andra kollektivavtal, att förvärvararen inte anpassat anställningsvillkoren efter ett år samt att kollektivavtalen före och efter övergången varit identiska.

Eftersom EU-domstolens avgörande inte fullt ut bygger på de faktiska omständigheterna i tvisten på nationell nivå blir AD tvungen att göra en mer avancerad och framför allt mer indirekt tolkning av EU-domen än vad som annars krävs. AD måste analysera vilken betydelse olika förutsättningar har för EU-domstolens slutsatser. På detta sätt kan AD:s eget domslut på en och samma gång dels skilja sig från förhandsavgörandet, dels vara helt lojalt mot EU-domstolens ställningstagande. Risken för feltolkningar av EU-domstolen blir emellertid större.

Eftersom rättspraxis värde som rättskälla ligger just i dess anknytning till verkliga tvister riskerar den här typen av missuppfattningar att urholka betydelsen av rättspraxis som rättskälla. En övernationell domstol som besvarar tolkningsfrågor med delvis felaktiga förutsättningar ger upphov till en form av ”rätt svar på fel fråga” och innebär att rättsutvecklingen i EU:s samtliga medlemsstater sker mot bakgrund av tvister som faktiskt aldrig förelegat i någon medlemsstat.

AD-dom 35/2018 utgör därmed argument för den klassiska lösningen på de särskilda svårigheterna förknippade med tillämpningen av arbetsrätten: specialisering i tviste­lösningen. Genom att samla arbetsrättsmålen på endast ett ställe kan särskild kompetens samlas, och i kölvattnet av detta följer en ökad legitimitet för domstolens avgöranden bland arbetsmarknadens parter.

Inrättandet av en arbetsdomstol på EU-nivå vore eftersträvansvärt, men ligger i dag långt bort. Ett viktigt steg på vägen för en förbättrad hantering på EU-nivå av medlemsstatliga arbetsrättstvister skulle vara att inrätta en arbets­rättslig avdelning i EU-domstolen.