Guldklockan: Margaret Gillberg Brandt på Journalistförbundet

Mediebranschen är inte som den var när du började som vikarie på förbundet för 41 år sedan.

– Nej, det har varit väldigt stora och tråkiga förändringar med bland annat nedläggning av nästan hela A-pressen. Men det har också varit roligt med nyheter som webb och fler tv-kanaler. Det är väl det att det hänt så mycket som gjort att jag varit kvar.

Vad är det mest dramatiska du varit med om?

– Det var nog strejken för upphovsrätten och OB-ersättningen 1981. Vi jobbade dygnet runt och skaffade madrasser och filtar och sov på kontoret. Efter två dagar var det över och vi fick både stärkt upphovsrätt och en arbetstidsförkortning som fortfarande finns kvar.

Vad är den vanligaste frågan när medlemmar ringer dig på förhandlingsjouren?

– Det är frågan om vilken lön de ska ha, både de som ska börja på ett nytt jobb och de som tycker att de halkat efter.

Du var inte ombudsman när du kom till förbundet som 22-åring?

– Nej, det var ett vikariat på kursverksamheten, och sedan blev jag assistent till ombudsmännen och fick 1 000 kronor i löneförhöjning, vilket jag tyckte var jättemycket. Sedan fick jag lära upp mig i många år och gå på kurser innan jag blev ombudsman.

Vad är det bästa med att vara ombudsman?

– Alla kontakter med medlemmar. Det är så roligt att höra hur tacksamma de är för mina råd som jag själv inte tycker är så märkvärdiga.

Men det måste förekomma tråkiga samtal också i en bransch med så mycket nedskärningar?

– Ja, när medlemmar ringer om att de blivit uppsagda blir jag väldigt berörd.

Du har förstås upplevt många avtalsrörelser under dessa år.

– Ja, det är bland det mest spännande, att få vara med från början och åka runt och se vad klubbarna har för krav och sedan förhandla om det och få fram ett kollektivavtal.

Slutar du om två år när du blir 65?

– Jag får se, kanske jag fortsätter. Det är väldigt trevligt med både arbetskamraterna och kontakten med medlemmarna.