German Bender: Teslas strejkbryteri är unikt men motiverar inte lagstiftning

Om man arbetar med lag och avtal, som de flesta läsare av denna tidskrift, kan det vara lätt att glömma att mycket i livet inte regleras i vare sig lag eller avtal. Det gäller även på områden där regleringen är betydande, såsom arbetsmarknaden.

Ett aktuellt exempel är strejkbryteri.

Något uttryckligt förbud mot strejkbryteri finns varken i lagstiftning eller kollektivavtal. Ändå råder sedan Saltsjöbadsavtalet en stark norm på svensk arbetsmarknad om att arbetsgivare inte ska ta in strejkbrytare när de utsätts för stridsåtgärder av fackförbund.

Därför är det både en anomali och en anakronism att vi i Sverige, hösten 2024, diskuterar strejkbryteri.

Anledningen stavas förstås Tesla.

Redan innan Tesla-strejken bröt ut den 27 oktober i fjol gjorde företaget klart att man avsåg att använda sig av strejkbrytare genom att flytta personal mellan sina verkstäder. I maj kunde tidningen Dagens Arbete avslöja att Tesla dessutom vid 41 tillfällen använt sig av EU:s utstationeringsregler för att ta in anställda från 14 europeiska länder.

Teslas agerande är exceptionellt. Ingen svensk arbetsgivarorganisation eller seriös arbetsgivare skulle öppet förorda strejkbryteri.

För fackliga organisationer är strejkbryteri förstås oacceptabelt och anses – i de ytterst sällsynta fall då det förekommer – som ett legitimt skäl att eskalera en konflikt. Vilket också skett upprepade gånger under Tesla-strejken, som nu är Sveriges längsta (dock inte mest omfattande) på nästan ett sekel.

Det vore alltså ingen överdrift att påstå att alla – utom Tesla, uppenbarligen – är emot strejkbryteri.

Borde det därmed också regleras?

Frågan har väckts av Vänsterpartiet. Inför EU-parlamentsvalet i juni föreslog partiet en ”Lex Tesla”, som ska göra det omöjligt att ”flytta arbetstagare mellan EU:s länder för att bryta en konflikt på arbetsmarknaden”. Tanken är att ”Arbetsmiljöverket ska neka utstationering om den innebär strejkbryteri”. I slutet av juli ställde Vänsterpartiets EU-parlamentariker formellt frågan till EU-kommissionen.

Men samtidigt säger partiets toppnamn Jonas Sjöstedt att Tesla-strejken är en ”unik arbetsmarknadskonflikt”.

Han har rätt. Strejkbryteri är inte ett utbrett, eller ens vanligt, problem på svensk arbetsmarknad. Under snart hundra år har varken lag eller avtal behövts för att stävja strejkbryteri, det har räckt med starka normer.

Frågan inställer sig: Är det klokt att reglera något som överlag fungerar väl?

Debattörer med motsatta ideologiska förtecken tar exempelvis Tesla-strejken till intäkt för att kräva skärpt konflikträtt, närmare bestämt inskränkt rätt att vidta sympatiåtgärder. Jag har tidigare skrivit att den argumentationen inte håller, eftersom Sverige är ett av länderna i världen med lägst antal strejkdagar. Strejker är inte ett påtagligt problem i Sverige och Tesla-strejken förändrar inte detta faktum.

Vidare bör man alltid fråga sig vilka oförutsedda konsekvenser reglering kan få, inte minst när det gäller komplexa samhällsinstitutioner med delvis självreglerande aktörer, som arbetsmarknaden.

Särskilt vansklig är reglering på EU-nivå, vilken innebär att såväl parterna som svenska politiker avhänder sig beslutsmakt. En utvidgning av EU:s beslutskompetens på arbetsmarknadsområdet kan komma att användas på oväntade och icke önskvärda sätt i framtiden.

Slutligen blir det förstås också svårt för politiker som lägger sig i en arbetsmarknadskonflikt för att stödja den ena parten att kräva att andra politiker inte ska lägga sig i för att gynna motparten.

Armlängds avstånd gäller både vänster- och högerarmen.

Än så länge anser jag att parterna bör och kan hitta en lösning med nuvarande regelverk. Det skulle dessutom inte skada om de centrala parterna på arbetsmarknaden gjorde ett gemensamt uttalande där man inskärper att strejkbryteri inte har någon plats i den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Ett sådant uttalande skulle stärka gällande normer och tarvar varken lag eller avtal.