German Bender: Fler forskare borde våga ta ställning

Som samhällsengagerad forskare blir jag extra glad när Nobelpriset tilldelas akademiker som inte bara varit vetenskapligt framstående, utan dessutom ägnar sig åt samhällsrelevanta ämnen – och därtill ansträngt sig för att göra sin forskning lättillgänglig i populärvetenskapliga artiklar och böcker.

Långt ifrån alla Nobelpristagare passar in på den beskrivningen. Än mer sällsynt är att de tar ställning i aktuella eller kontroversiella frågor.

Två av årets mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne uppfyller allt detta: Daron Acemoglu och Simon Johnson, professorer vid det ansedda universitetet MIT i Cambridge utanför Boston.

På senare år har bägge två lyft fram de nordiska arbetsmarknadsmodellerna som förebilder, med starka fackföreningar, hög kollektivavtalstäckning och (relativt) omfattande trygghetssystem.

Det är en uppfattning som grundar sig i just den forskning som tilldelats ekonomipriset, nämligen institutioners betydelse för att skapa välstånd och för att det välståndet ska komma hela befolkningen till del.

Acemoglu och Johnson har också tagit ställning i debatten om automatisering och artificiell intelligens, där de efterlyser något de kallar “pro-worker AI” (ungefär ”löntagarvänlig AI”).

De vill styra utvecklingen av tekniken så att den utformas för att komplettera människor (augmentation), snarare än att ersätta oss (automation).

MIT-professorerna menar att arbetsmarknadsinstitutioner är nödvändiga för att dels styra teknikutvecklingen, dels minska de negativa effekterna av den.

Exempel på sådana institutioner kan vara lagstiftning om bland annat anställningsskydd, integritet och arbetsmiljö. Det kan också vara starka fackförbund, för att de anställda ska kunna förhandla till sig omställningsförsäkringar som ger inkomstskydd vid studier eller arbetslöshet. Andra viktiga komponenter är ett ökande lönetryck och skattesystem som bidrar till framväxten av högkvalificerade jobb.

För dig som läst så här långt har det nog framgått att det Acemoglu och Johnson önskar sig är mycket likt det vi redan har i Sverige.

Betyder det att vårt samhälle är framtidssäkrat?

Om man frågar regeringens AI-kommission, som presenterade sitt betänkande i slutet av november, är svaret nej. Kommissionen efterlyser betydande insatser från statsmakterna för att Sverige inte ska halka efter i AI-utvecklingen. De är alltså överens med Acemoglu och Johnson om att politiken spelar en viktig roll.

Löntagarnas roll är de inte lika överens om. I kommissionens betänkande nämns ordet företag/företagen och näringsliv/näringslivet mer än 250 gånger, medan fackförbund/fackföreningar/fackliga organisationer nämns exakt noll gånger.

AI-kommissionen fokuserar mer på hur Sverige ska kunna fortsätta vara ekonomiskt framstående i en värld där artificiell intelligens genomsyrar ekonomin och samhället.

Gott så.

Acemoglu och Johnson påminner oss om att hållbara samhällen måste värna om människorna i första hand – inte företagen och tekniken.