German Bender: Farligt att öppna dörren för Swexit

Den 14 januari lämnade EU-domstolens generaladvokat sitt yttrande i ett mål där Danmark och Sverige hävdar att minimilönedirektivet ska ogiltigförklaras, eftersom man anser att EU saknar befogenhet att lagstifta om löner.

Till de flestas förvåning höll den cypriotiske generaladvokaten Nicholas Emiliou med om detta och rekommenderade att domstolen annullerar direktivet. Vilket beskedet blir får vi nog vänta på till försommaren, det är inte säkert att domstolen går på generaladvokatens linje.

Nyheten blev en kalldusch för progressiva i Europa, men välkomnades i Sverige. Svenskt Näringsliv, LO och PTK har under många år drivit opinion mot direktivet, med stöd av svenska regeringar av olika partifärg. Även jag själv har varit kritisk.

Men man ska vara medveten om att vår ståndpunkt väckt ont blod i Europa. I de flesta medlemsländer anser man att Sverige (och Danmark) är oresonliga och sätter käppar i hjulet för en reform som skulle kunna minska fattigdomen för miljontals människor.

Det har också lett till en schism inom Europafacket ETUC, som alltjämt skaver i relationerna och under en period innebar att LO inte betalade sin medlemsavgift.

För många européer är det hela obegripligt. Direktivet är ju en direkt följd av den så kallade sociala pelaren, som statsminister Stefan Löfven gjorde till ett prestigeprojekt för snart tio år sedan. Varför vill vi nu inte göra konkret politik av det som då mest var fluffiga visioner?

Svaret är – som de flesta läsare av denna krönika förstås vet – att de nordiska arbetsmarknadsmodellerna bygger på partsautonomi. Arbetsmarknaden ska i huvudsak regleras genom kollektivavtal, inte lagstiftning. Framför allt ska staten (och EU) inte lägga sig i lönebildningen. Det är åtminstone idealet.

Därför har Medlingsinstitutets generaldirektör, Irene Wennemo, kallat den sociala pelaren för ”en förgiftad gåva”.

Därför gick LO:s dåvarande avtalssekreterare Torbjörn Johansson för fyra år sedan ännu längre i en intervju med tidningen Arbetet, angående minimilönedirektivet: ”Vi måste kunna ta en debatt om vi ska vara med i unionen efter att de löften vi tidigare fått har svikits. Vi måste våga prata om att det finns andra vägar också”.

Efter generaladvokatens beslut har den tanken väckts på nytt av LO:s nuvarande avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä, om än i mildare ordalag: ”I Sverige avgörs löner och villkor av parterna och det var också en förutsättning för svenskt medlemskap i EU. Så länge domstolen följer rekommendationen är vi nöjda. Gör den inte det får vi analysera läget på nytt då”, sa han till Lag & Avtal.

Att de svenska parterna vill stoppa direktivet är förståeligt mot bakgrund av deras mångåriga motstånd. Men att ifrågasätta EU-medlemskapet är ett spel med skyhöga insatser.

Protektionism och avveckling av internationella allianser har aldrig varit rätt väg för små handelsberoende länder. I dagens politiska klimat är det livsfarligt.

Högerpopulismen gör kraftiga framryckningar i hela världen. Hot om att lämna EU kan ge bränsle åt sådana rörelser och användas för deras syften. Brexit visade vad som kan ske när bollen satts i rullning. Riskerna idag är större än de var då.