German Bender: Arbetstidsfrågan kan inte viftas bort

Arbetstidsförkortning med bibehållen lön har på kort tid blivit en fråga som fått både avtalsmässig och politisk sprängkraft. Ingen har dock en lösning som alla – eller ens tillräckligt många – kan acceptera.

Kommunal och DIK vill ha lag. IF Metall och Unionen vill ha avtal. LO vill ha lag och/eller avtal. Arbetsgivarna och Tidöpartierna vill inte ha någotdera. Socialdemokraterna vet inte riktigt, men tror att de kanske vill lagstifta om 35-timmarsvecka som heltidsmått 2035.

Lite förenklat kan man säga att skiljelinjen går mellan de aktörer som vill ha lagstiftad arbetstidsförkortning och de som vill att arbetsmarknadens parter ska hantera frågan inom ramen för lönebildningen, det vill säga att det är en förhandlingsfråga som ska avgöras av styrkeförhållandena på arbetsmarknaden.

Problemet är att ojämna styrkeförhållanden gör att vissa, framför allt låg- och medelavlönade grupper i offentlig sektor, har betydligt svårare att få igenom arbetstidsförkortning i sina avtal. Särskilt om de också vill åstadkomma några löneökningar att tala om.

Fackförbundet Kommunal har satt ner foten på lagstiftningssidan, eftersom man inte bedömer att finns förutsättningar att nå en hållbar arbetstid för sina medlemmar förhandlingsvägen. Förbundet anser att ”arbetstidsförkortningar inte leder till negativa effekter för vare sig samhällsekonomin eller löneutvecklingen”.

Detta tillbakavisas av SKR och Svenskt Näringsliv, som hävdar att kostnaderna för generell och lagstiftad arbetstidsförkortning till 35-timmarsvecka vore betydande, med ofrånkomliga produktionsbortfall för företagen och personalbrist i välfärden.

Kommunals har i en rapport fört fram starka belägg för att kostnaden sannolikt inte skulle bli i närheten av så stor som arbetsgivarsidan vill göra gällande. Däremot är det osannolikt att det inte skulle kosta något överhuvudtaget.

Avtalsvägen är mer framkomlig för andra förbund, framför allt facken inom industrin. Dels eftersom de av flera skäl har en starkare förhandlingsposition gentemot sina motparter, dels eftersom det är de som avgör löneutrymmet inom ramen för industriavtalet och därmed har större möjlighet att påverka avvägningen mellan arbetstid och löneökningar. De har också, åtminstone historiskt, haft större löneglidning och därmed större löneutrymme att betala arbetstidsförkortning med.

Facken inom industrin och många andra med dem vill värna den mycket framgångsrika lönebildningsmodell som gällt i Sverige i snart 30 år. Lagstiftning som inskränker löneutrymmet riskerar att sätta industrinormeringen ur spel.

Det finns alltså vitt skilda uppfattningar om vad arbetstidsförkortning skulle kosta och hur det ska åstadkommas. Men meningsskiljaktigheterna är inte förhandlingsstrategier eller politiskt spel. De speglar legitima intressen som måste vägas mot varandra.

Vad gäller kravet på arbetstidsförkortning måste man inse att det bottnar i verkliga upplevelser hos väldigt många människor som har ohållbara arbetsförhållanden och mycket låga löner. Det tarvar en lösning som dessa grupper kan godta.