Forskare: HD:s och AD:s roller måste tydliggöras

Högsta domstolen (HD) har meddelat mellandom om skadestånd kan utgå på grund av stridsåtgärder på arbetsmarknaden, om man antar att åtgärderna är oförenliga med Europakonventionen (NJA 2015 s. 899). HD uttalade sig i domen om rollfördelningen mellan allmän domstol och Arbetsdom­stolen (AD) i sådana tvister. Vi menar att lagen om rättegången i arbetstvister är tillämplig och att HD dömt i en fråga som AD rätteligen skulle ha avgjort. Den rättsliga hanteringen av tvister om stridsåtgärder är en av de ursprungliga anledningarna till att AD inrättades.

Det processuella ställningstagandet om domstols behörighet har betydelse för vilka rättsregler som står till domstolens för­fogande att tillämpa. HD är förhindrad att tillämpa mbl, eftersom den lagen är tillämplig på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (det vill säga arbetstvister). HD:s beslut om sin behörighet har inne­burit att arbetsmarknadens parter berövats ett vägledande prejudikat från den domstol som riksdagen utsett som ansvarig för att vägleda rätts­tillämpningen avseende arbetstvister och stridsåtgärder.

Läs också:

HD:s dom synes leda till en otillfredsställande situation där allmän domstol kan ställas inför frågor kopplade till stridsåtgärder utan att domstolen har tillgång till de lagregler, framför allt medbestämmandelagen (mbl), som vanligen anses vara ägnad att hantera stridsåtgärder.

HD verkar inte beakta att AD genom konventionskonform tolkning ska tillse att rättighetskränkningar inte accepteras – och att denna tolkningsoperation därför redan ingår i en prövning med stöd av ”de arbetsrättsliga reglerna”. För den händelse stridsåtgärder skulle anses vara i strid med Europakonventionen, så bör det finnas utrymme för AD att fastställa att stridsåtgärderna är olovliga, alternativt otillåtna, och därmed bli föremål för mbl:s sedvanliga sanktion; det allmänna skadeståndet och att AD interimistiskt be­slutar att stridsåtgärden ska upphöra.

HD diskuterar ansvar för ren förmögen­hetsskada utifrån ”allmänna skadeståndsrättsliga principer” vid stridsåtgärder oförenliga med Europakonventionen, och inte utifrån lag eller avtal, som regeringsformen kräver. HD gör bland annat skadeståndsskyldig­heten beroende av om det finns en etablerad regelordning för att hantera de arbetsrättsliga konsekvenserna av fackförbundets agerande. Vi menar att en sådan finns, men att denna är förbehållen AD att tillämpa.

Rollfördelningen mellan allmänna domstolar och AD är invecklad. Uppdelningsproblematiken kan bli än mer delikat i och med att rättsfrågor ställs som avser arbetsrättens möte med andra rättsområden, samt att processupplägg grundade i mänskliga rättigheter blir vanligare. Lagstiftaren har anledning att vara proaktiv. Saken förtjänar att bli föremål för en analys i en statlig utredning.

Niklas Selberg

Juridiska institutionen, Lunds universitet

Erik Sjödin

Institutet för social forskning, Stockholms universitet

Inlägget sammanfattar författarnas artikel i Juridisk tidskrift 2016/17 s. 906–937.