Fler i EU ska omfattas av kollektivavtal

Direktivet om minimilöner har två mål och som hänger ihop med varandra. Det ena, som de flesta troligen förknippar direktivet med, är att medlemsländerna ska se till att ha tillräckliga minimilöner. Det andra målet, som kanske hamnat lite i skymundan åtminstone i Sverige, handlar om att stärka de kollektiva förhandlingarna, och målet är att höja kollektivavtalens täckningsgrad i landet.

Studier visar att länder med en arbetsmarknad som har en hög grad av kollektivavtal tenderar att ha låg andel lågavlönade och höga lägsta löner. De bästa förutsättningarna ges genom avtal på branschnivå.

Ett medlemsland där mindre än 80 procent av de anställda omfattas av kollektivavtal måste enligt direktivet upprätta en handlingsplan. Det finns dock inga krav om vad denna ska innehålla, inte heller finns det någon skyldighet för medlemslandet att uppnå ett visst resultat.

 Idag är det bara åtta medlemsländer som kommer upp till 80 procent. Det visar rapporten ”The road to 80 % collective bargaining coverage” av forskarna Torsten Müller och Thorsten Schulten. Den innehåller förutom förutsättningar inom EU för kollektiva förhandlingar flera råd om hur medlemsländerna kan arbeta för att stärka parterna och på så sätt underlätta kollektiva förhandlingar.

Den 15 november 2024 skulle minimilönedirektivet vara infört, något många länder har missat att göra, uppger rapporten. Direktivet gäller, även om det är överklagat till EU-domstolen. De länder som har infört det, har dock lagt sig på minsta möjliga nivå, särskilt när det gäller de delar som just handlar om att stärka kollektivavtalsförhandlingar.

Rapporten visar vidare att kollektivavtalens täckningsgrad varierar stort mellan unionens länder. På den italienska arbetsmarknaden är den 100 procent medan Polen bara har en täckningsgrad på 13 procent.

Enligt Anders Kjellberg, professor vid sociologiska institutionen på Lunds universitet, är täckningsgraden av kollektivavtal i Östeuropa generellt låg. Vid inträdet i EU var de fackliga organisationerna svaga och arbetsgivarorganisationer saknades nästan helt, och så ser det fortfarande ut. De avtal som tecknas är sällan generella branschavtal, utan i regel företagsavtal.

Låg täckningsgrad i andra EU-länder förklaras med EU:s egen förda politik, där fri rörlighet ständigt har gått före sociala hänsyn som rimliga löner.

– Framväxten av populistiska partier har fått EU-politikerna att ändra sin politik och att arbeta för att skapa hyggliga villkor på arbetsmarknaden, säger Anders Kjellberg.

Italiens och Frankrikes höga täckningsgrad beror på att kollektivavtalen har gjorts allmängiltiga. Det vill säga ett branschavtal blir gällande för alla som arbetar inom ett visst område. Processen att göra avtalen allmängiltiga går dock till på olika sätt i medlemsländerna. Även i Finland kan avtal göras allmängiltiga, men där krävs i utgångsläget en täckning på 50 procent. Det är dock oftast avtalets minimiregler som görs allmängiltiga, enligt Anders Kjellberg.

Österrike har också hög kollektivavtalstäckning. Det förklaras med att alla arbetsgivare måste vara med i en arbetsgivarorganisation. I Tyskland har återföreningen med Östtyskland och reformer som ”minijobben” sänkt andelen.

– De tyska facken var länge motståndare till lagfästa minimilöner, men då stora lågavlönade gruppers anställningsvillkor försämrades såg de fackliga organisationerna ingen annan möjlighet, säger Anders Kjellberg.

Framgångsfaktorer för hög täckningsgrad är branschavtal kombinerat med välorganiserade parter och i vissa fall statlig support, enligt rapporten. Decentraliserade förhandlingssystem, där förhandlingar främst sker på företagsnivå, medför en betydligt lägre täckningsgrad än i länder som har branschvisa kollektivavtal.

Enligt Anders Kjellberg har den svenska modellens styrka varit kombinationen av branschavtal och lokala förhandlingar. Facklig närvaro på arbetsplatsen är också viktigt för att se till att kollektivavtalet efterlevs. Det underlättar samtidigt medlemsrekryteringen och ger flexibilitet.

Ett direkt stöd från staten kan vara att göra kollektivavtal allmängiltiga. Ett indirekt stöd kan ske genom ett statligt subventionerat och fackligt administrerat arbetslöshetsförsäkringssystem, vanligt i de nordiska länderna. Där täckningsgraden är låg saknas ofta, enligt rapporten, ett omfattande institutionellt ramverk.

Skatteavdrag på avgiften till medlemskap i en facklig organisation har stor effekt enligt en norskt studie, säger Anders Kjellberg.

Författarna avslutar rapporten med att konstatera att medlemsländernas utgångspunkter skiljer sig stort när det gäller sådant som täckningsgrad, traditioner och hur kollektivavtal utformas, därför måste varje land hitta sin egen lösning med inspiration av deras förslag. Men författarna menar att handlingsplaner som de 19 medlemsstaterna nu måste lämna in är ett kraftfullt verktyg för att just främja branschvisa kollektivavtal och på sätt öka kollektivavtalens täckningsgrad.

Sverige är ett av de länder som i dagsläget inte behöver upprätta en handlingsplan. Under 2023 omfattades 88 procent av alla anställda i åldersgruppen 18–66 år av kollektivavtal. Trots hög täckningsgrad kan vi inte slå oss till ro, menar Anders Kjellberg. Det finns en hel del tecken på att det går åt fel håll.

Det handlar bland annat om att kollektivavtal inte följs eftersom det saknas fackrepresentanter på plats, det handlar om arbetslivskriminalitet som brer ut sig, nya växande branscher där kollektivavtal saknas och flera äldre branscher med problematiska arbetsvillkor för främst utrikes födda. Täckningsgraden är också lägre i privat sektor, där är den bara på 83 procent och arbetarnas organisationsgrad är där nere på 55 procent mot tjänstemännens 69 procent.

– Det är viktigt att ta tag i de problem som finns idag och även förebygga de problem som vi ser skymta i framtiden. Det är viktigt att det är ordning och reda annars finns det risk att vårt system undermineras, säger han.