Erland Olauson: ”Överenskommelser har präglat mig”

I veckor hade Erland Olauson försökt övertala sin kollega Anders Lindström att stanna kvar. De opartiska ordförandena, Opo, som bistår parterna i industrin under avtalsförhandlingarna, har inom sig en ordförande för gruppen. Lindström ville nu lämna den posten och njuta av pension på heltid. Men inte ens en van förhandlare som Olauson lyckades med sitt övertalningsförsök.

En dag framåt sommaren ringde mobilen. I andra änden industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten. Frågan gällde om Olauson själv kunde tänka sig att ta över som ordförande för Opo.

Samtalet kom inte som en total överraskning. Arbetsgivarna och facken i industrigruppen hade försiktigt hört sig för.

Den 1 juli tillträdde seglingsentusiasten som lots för den trögstyrda supertanker som industriavtalet kan liknas vid. Nu skulle han navigera förbi blindskär och grund.

– Nej, nej, protesterar Erland Olauson mot beskrivningen.

Han förklarar att en lots bestämmer fartygets väg. Som opartiska ordförande ska de lyssna på parterna, förstå innebörden i vad de säger.

– Jag tror att det skulle vara farligt, särskilt när det gäller anställningsvillkor, om vi i Opo hade bestämda uppfattningar om vilka lösningar som är bäst. Vi ska hjälpa parterna att hitta dem. Det är parterna som bär avtalet, inte Opo. Vi sluter inga avtal.

Jaha, ni är barnmorskor?

Nu protesterar Erland Olauson igen.

– Den bilden använde ni förra gången Lag & Avtal intervjuade mig. Vi är snarare rådgivare eller kan liknas vid fotbollsdomare.

Ordvalet speglar Erland Olausons personlighet. Han ser hellre till att matchen spelas klart enligt de givna reglerna än att han står i ena lagets hejarklack och vrålar ut sitt obetingade stöd.

Ändå är han sedan ungdomen fast ideologiskt förankrad i arbetarrörelsen och S-märkt, men den som letar efter en hårdnackad ideolog får leta någon annanstans.

– Man måste ha en inre kompass för att kunna lösa problem, eftersom människor har olika intressen. Jag vill bidra till ett samhälle där alla människor får samma möjlighet att förverkliga sina drömmar.

Viktigast för Erland Olauson är att hitta lösningar. Det är hans främsta drivkraft, oavsett om han verkar som jurist, kommunalpolitiker hemma i Valdemarsvik eller facklig förhandlare.

– I det fackliga jobbet blir det inga resultat om man inte kommer överens med motparten. Det har präglat mig. Jag har förhandlat hela livet.

Som ung jurist drömde han om ett arbete inom fackföreningsrörelsen och hamnade tidigt i karriären på LO-TCO Rättsskydd. Där hade han varit chef i 15 år när dåvarande LO-ordföranden Bertil Johnsson kallade på honom och undrade om han aldrig tänkt göra något annat.

LO behövde och fick en ny kanslichef.

Nästa position var avtalssekreterare i LO med det viktiga uppdraget att samordna LO-kollektivets spretiga viljor i avtalsrörelserna. På den posten har han suttit vid förhandlingsbordet och stirrat motparten Jan-Peter Duker i ögonen, då vice vd på Svenskt Näringsliv. De två skulle förhandla fram ett nytt huvudavtal som skulle ersätta Saltsjöbadsavtalet från 1938, men lyckades inte. Nu samarbetar de skuldra vid skuldra tillsammans med de andra pensionerade förhandlingsrävarna som bildar Opo-gruppen.

– Opo är en församling med olika erfarenheter, men representerar inga sidor på arbetsmarknaden längre. Det är häpnadsväckande hur snabbt vi svetsas samman som grupp när vi får en gemensam uppgift.

Men vad driver honom? I grunden är han pensionär och skulle kunna sitta på farstukvisten hemma på bondgården i Ringarum och lapa kaffe i höstsolen. I stället är almanackan fulltecknad. Två dagar i veckan är han bokad som kommunstyrelsens ordförande i Valdemarsvik, och Opo tar en hisklig massa tid.

– LO:s pensionsålder var 60 år på den tiden jag pensionerades. Jag tyckte att det var lite tidigt. När de ville ha mig som både Opo och medlare tyckte jag att det skulle vara spännande att se förhandlingarna från en annan position.

Industrins parter sätter märket för löneökningarnas storlek på hela arbetsmarknaden. Ett misslyckande får stora återverkningar på svensk ekonomi och välfärd. Och i vars och ens plånbok.

Men svider det inte i själen om du som Opo tar fram en lösning som inte går fackets väg?

– Den beskrivningen kan jag inte ställa upp på. Visst kan jag ha åsikter om hur saker ska lösas, men vår uppfattning ska inte styra, parterna ska bli överens och vara lika nöjda eller missnöjda.

Under sin aktiva tid som avtalssekreterare i LO var han själv missnöjd ibland. Han tyckte inte att arbetsgivarna levde upp till industriavtalets syfte. Låga nominella löneökningar ska ge höjda reallöner. I en tio år gammal intervju med Lag & Avtal kritiserade han arbetsgivarna för att de låtit chefer och tjänstemän dra iväg.

Kan du stå för samma kritik i dag?

Erland Olauson funderar.

– Jag skulle vara försiktigare som Opo. Jag kan säga så här: När jag ser de högsta cheferna i näringslivet och deras inkomster kan jag fortfarande känna viss förvåning.

När han svarat begrundar han uttalandet en stund. Är det tillräckligt diplomatiskt? Hur opartisk måste han vara? I sin nuvarande position får inte minsta lilla misstanke fläcka hans opartiskhet. Jo, han står för uttalandet.

Därefter gräver han i sin svarta datorväska och hivar upp Elena Ferrantes roman Hennes nya namn.

– Min fru säger att jag bara läser kvinnolitteratur. Det är spännande att få insyn i andra människors liv, de som lever under andra förhållanden än jag själv.

– Men jag läser annat också. Senast Leif G W Perssons Kan man dö två gånger?.

Sedan famlar han efter telefonen för att ringa en journalist som har missuppfattat en kommunal fråga hemma i Valdemarsvik. Intervjun är över. Erland Olauson lever flera liv.