Erik Sinander: Timbros rapport om stridsåtgärder är ohederlig

Den 15 februari presenterade Timbro rapporten ”7 reformer för schyssta spelregler – Efter Tesla”. De sju reformer som rapporten föreslår syftar till att begränsa rätten att vidta stridsåtgärder genom att bland annat avskaffa grundlagsskyddet för strejker, förbjuda sympatiåtgärder och att förbjuda stridsåtgärder på arbetsplatser där arbetstagarorganisationer inte har medlemmar. I samband med rapportsläppet bjöd Timbro in mig till ett lunchseminarium i ABF:s lokaler på Sveavägen i Stockholm för att kommentera deras rapport.

Länk till den digitala versionen av Timbros rapport

Timbro-rapportens förslag syftar till att begränsa framför allt arbetstagarsidans rätt att vidta stridsåtgärder. Om förslagen genomfördes skulle de få mycket stora konsekvenser för svensk arbetsrätt eftersom de skulle rubba maktbalansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Sådana förändringar måste man naturligtvis få företräda, men på den som föreslår ingripande förändringar måste också kunna ställas krav på hederlig och rättvisande argumentation. Det gäller i synnerhet den som presenterar sina förslag i form av en rapport som med sina fotnoter och omfattande källförteckning kan sägas göra anspråk på åtminstone något slags vetenskaplig legitimitet. Timbro-rapporten brister dock i detta grundläggande hygienkrav genom att innehålla mängder med sakfel, slarviga formuleringar och rena missförstånd av gällande rätt.

I det följande presenterar jag några exempel på brister som jag anser att den publicerade rapporten är behäftad med. Jag har noterat att den digitala version av rapporten som finns tillgänglig på Timbros hemsida så sent som den 22 februari i vissa fall avviker från den tryckta rapporten som lanserades en knapp vecka tidigare. Enligt min mening är det i sig ett ohederligt förfarande såvida inte det anges om, hur och helst även varför rapporten har uppdaterats eller varför den annars avviker från den tryckta rapporten. Jag kan inte se några sådana errata-anmärkningar på Timbros hemsida. Tvärtom ser det på hemsidan ut som om den digitala versionen publicerades den 14 februari kl. 10:00. Eftersom det är omöjligt att recensera ett levande dokument hänför sig denna recension till Timbros tryckta rapport.

Ett första exempel på rapportens vårdslösa hantering av fakta är när det på sidan 6 påstås att det var EU-rätten som ”tvingade fram” Lex Britannia. Det är direkt fel. Lex Britannia tillkom före det svenska EU-inträdet som en reaktion på Arbetsdomstolens dom AD 1989 nr 120. I denna dom kom Arbetsdomstolen fram till att det var förbjudet att med stridsåtgärder försöka undantränga ett befintligt kollektivavtal. I Britannia-målet riktade sig stridsåtgärderna mot en utländsk arbetsgivare som hade ett utländskt kollektivavtal. Eftersom lagstiftaren tyckte att man skulle få undantränga utländska kollektivavtal, men inte svenska genomfördes Lex Britannia för att ändra rättsläget som skapats efter domen. Lex Britannia kan därför möjligtvis kallas ”protektionistisk” eller nationalistisk. Sådan lagstiftning är oförenlig med EU-rättens tanke om fri rörlighet.

På sidan 30 påstås att ”[d]et strider mot systemets grundprincip att företag och arbetstagare som omfattas av kollektivavtal ska kunna räkna med arbetsfred”. Här har författarna förmodligen dels glömt ett ”inte”, dels blandat ihop innebörden av att vara bunden av ett kollektivavtal med innebörden av att omfattas av det. Det är nämligen så att systemet bygger på grundantagandet att ett kollektivavtal innebär fredsplikt för de parter som är bundna av det. Kanske skulle detta ha kunnat avfärdas som ett slarvfel, men vid presentationen av rapporten stod det emellertid klart att rapportförfattarna missuppfattat gällande rätt. På en powerpoint-bild påstods nämligen att arbetsgivare inte kan skydda sig mot sympatiåtgärder ens med kollektivavtal! Det är helt fel. Av 4 § 3 st i MBL framgår uttryckligen att kollektivavtalsparterna har möjlighet att träffa längre gående fredsplikt än vad som följer av 41 § MBL. Den fredsplikt som inträder enligt 41 § MBL är alltså ett slags ”default settings” som gäller om inget annat följer av kollektivavtalet. Det är dock fullt möjligt för parterna till ett kollektivavtal att komma överens om längre gående fredsplikt. Att parterna följaktligen själva skulle kunna komma överens om när och hur sympatiåtgärder får vidtas är ett faktum som inte berörs i rapporten. En sådan lösning är väsensskilt annorlunda jämfört med begränsningar av sympatiåtgärder i lag eftersom den inte rubbar den rådande maktbalansen på arbetsmarknaden. Rapportförfattarnas förslag om förbud mot sympatiåtgärder är således grundat på ett missförstånd om innehållet i gällande rätt.

På sidan 28 i rapporten görs det anmärkningsvärda påståendet att ”[t]ill skillnad från offentlig rätt, som framför allt beslutas av riksdagen, så utvecklas civilrätten i Sverige av tradition som en dialog mellan politik och domstolar”. Därefter påstås att ”[n]ågon modernisering av konfliktreglerna kan dock inte observeras, vilket gjort dessa regler särskilt ålderdomliga”. Som rapporten själv konstaterar på både sidan 12 och sidan 31 infördes dock begränsningar i arbetstagarnas rätt att vidta stridsåtgärder så sent som år 2019. Rapportförfattarna betecknar själva dessa förändringar som ”omfattande” (se sidan 12). Rapportens påstående att reglerna inte har moderniserats är därför både missvisande och motsägelsefullt.

På sidan 28 påstås också att ”[s]tora delar av arbetsrätten, exempelvis vad gäller arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet och vad som utgör skäl för uppsägning, har växt fram genom Arbetsdomstolens praxis.” Också detta är fel. Reglerna om sakliga skäl för uppsägning ändrades under det s.k. januariavtalets hot om lagstiftning som var en följd av valresultatet 2018.

Förutom att det som faktiskt presenteras måste vara riktigt, bör även det som presenteras inte vara ett selektivt urval. Rapporten nämner till exempel inte att den funktion som stridsåtgärder har på den svenska arbetsmarknaden är den svenska modellens sätt att bekämpa social dumpning. I Sverige finns det varken någon minimilönelag eller någon möjlighet till allmängiltigförklaring av kollektivavtal. Arbetstagarorganisationer som vidtar stridsåtgärder mot arbetsplatser där de inte har medlemmar verkar således i sina egna medlemmars intresse av att upprätthålla lönevillkor även på sådana arbetsplatser. Hur, eller om ens över huvud taget, social dumpning alls skulle bekämpas på den svenska arbetsmarknaden tiger rapporten om.

På samma tema får jag intrycket av att rapportförfattarna tror sig stå på arbetsgivarnas sida när de förespråkar begränsningar i stridsrätten. Detta är inte nödvändigtvis sant. De arbetsgivare som tecknat kollektivavtal har rimligtvis ett intresse av att alla konkurrerar på lika villkor. Sett ur detta perspektiv gör fackföreningarna de kollektivavtalsbundna arbetsgivarna en tjänst när de ser till att arbetsgivare som inte följer de gemensamt uppsatta spelreglerna utsätts för stridsåtgärder.

Som jag förstår rapporten är motiven till förslagen huvudsakligen grundade i en ideologisk uppfattning att en ”korporativistisk” modell bryter mot vad författarna beskriver som ”bärande idéer i liberala rättsstater” (se framför allt motiven till avskaffandet av grundlagsskyddet på sidan 33 i rapporten). Inte heller detta påstående kan rimligen få stå oemotsagt. Det råder inte nödvändigtvis någon motsättning mellan liberalism och kollektiv arbetsrätt. Här vill jag passa på att påminna om den syn på arbetsrätt som till exempel har företrätts av liberalen och DN:s mångåriga chefredaktör Svante Nycander som nyligen avled i hög ålder. I förordet till sin berömda bok ” Makten över arbetsmarknaden” skrev han: ”Många borgerligt sinnade anser att fackföreningar och kollektivavtal passar dåligt ihop med marknadsekonomin. […]. Min åsikt är den motsatta. En fri fackföreningsrörelse behövs för att egendomslösa, resurssvaga människor ska få rimligt inflytande i arbetslivet och samhället. Bara i en marknadsekonomi kan den växa sig stark”.

Nycander var långt ifrån den ende liberal som har ansett att föreningsrätt och fackföreningar har en naturlig roll i en liberal stat. Från ett svenskt perspektiv kan till denna skara liberaler till exempel Karl Staaff räknas som var statsminister i början av 1900-talet. Också i den tyska liberalism som ofta kallas ”ordoliberalism” anses fackföreningar ha en viktig betydelse i samhällsordningen. Visserligen finns också liberala strömningar som t.ex. den så kallade Chicago-skolan som anser att fackföreningar inte är förenligt med en fungerande ekonomi.

Avslutningsvis kan jag också notera att Timbro-rapportens förslag är förvånansvärt lika de förslag som presenterades i Svenskt Näringsliv rapport ”Den svenska modellen har kantrat” från 2005. Eftersom någon fotnot till denna rapport inte syns till i rapporten antar jag att författarna inte är bekanta med den. Den rapporten fick svidande kritik och står, som jag uppfattar det, i kontrast till den syn på kollektivavtalsmodellen som svenskt Näringsliv i dag ger uttryck för. Under de senaste 20 åren har arbetsmarknadens parter levererat flera arbetsrättsliga reformer och det samförstånd som är den svenska modellens verkliga kännetecken synes vara mer livskraftigt än på länge. Dessutom har också EU-lagstiftaren på senare tid inte bara visat förståelse för kollektivavtalsreglering, utan även i direktiv föreskrivit att kollektivavtal ska främjas (artikel 4 i minimilönedirektivet).

Personligen tror jag att ett främjande av kollektivavtal på EU-nivå skulle kunna innebära att EU-rättens annars ganska rigida arbetsrättsregler kan anpassas till olika branscher och arbetsmarknader. En sådan ordning kräver emellertid att EU-reglerna i högre grad görs semi-dispositiva och att även andra initiativ tas för att bygga upp en EU-rättslig grundinfrastruktur för kollektivavtalsreglering. I en sådan har rätten att vidta stridsåtgärder en central roll eftersom det är den som ger arbetstagarorganisationerna faktisk makt på arbetsmarknaden.

Mycket kan man säga om kollektivavtalsmodellen, men död är den inte.

Anmärkning: I en tidigare version hade den bok av Svante Nycanders som det refereras till i artikeln fått fel titel, det är nu korrigerat.