”Det ska mycket till innan jag ger upp”

Äntligen en seger för Anna-Karin Hatt!

Hon hade visat sig vara den vinnande kandidaten när Almega rekryterade ny vd.

En fredag på senvintern för två år sedan ringde telefonen. Anna-Karin Hatt fick frågan om hon ville vara en av kandidaterna till ny vd i Almega. Hon skulle få helgen på sig om hon ville fundera över frågan.

– Det behövs inte. Jag vet att jag vill, svarade hon.

Framgången kom efter några år som burit med sig två svidande nederlag. Först förlorade hon partiledarstriden i Centerpartiet. Sedan kom Alliansens förlust i senaste valet.

Vid den här tidpunkten var hon inte längre professionell politiker. Hon hade ett halvår tidigare avgått som centerpartistisk it-minister i samband med regeringsskiftet. Just då var hon utan sysselsättning, men med kroppen fylld av lärdomar och erfarenheter efter åtta år med tunga uppdrag i regeringskretsen.

– Jag längtade efter att leda en stor grupp männi­skor, och jag längtade till förhandlingsbordet. Som stats­sekreterare i statsrådsberedningen hade jag förhandlat hela statsbudgeten på 800 miljarder kronor.

När Anna-Karin Hatt tar emot i Almegas fräscha lokaler vid Humlegården i Stockholm berättar hon om sin första tanke vid rekryteringen. Det kunde bli en perfekt matchning. Hon ville gärna vara med och utveckla tjänstesektorn, som är en viktig del av näringslivet.

– Jag drivs inte av själva positionen eller av monetära saker. När jag vaknar på morgonen är det viktigt att jag har just det här uppdraget.

I politiken utvecklade hon sitt strategiska och taktiska tänkande. Och redan under uppväxten på en bondgård lärde hon sig att vara målmedveten. Hon fostrades av en ensamstående mor som drev småskaligt lantbruk och hade två extrajobb.

Uppväxten präglades av denna kamp mot alla odds.

– Det ska väldigt mycket till innan jag ger upp. En del saker kan vara tuffa och ta lite tid, men med målmedvetenhet går det mesta.

Hon beskriver sig som grusvägsflickan från Mosshult, som livet gav en chans att komma ut i världen efter universitetsstudierna. Biljetten var hennes politiska engagemang.

– Jag har haft fler uppdrag än vad de flesta kan drömma om. Jag får ibland höra att jag är född med silversked i mun. Men jag är den första i min släkt som har pluggat på universitet.

I ungdomen var hon allt annat än sugen på att ge sig ut på den politiska banan som så småningom skulle leda till vd-posten på Almega. Hennes mor var centerpartistisk fritidspolitiker. Flickan Anna-Karin tillbringade många långsamma timmar på politiska möten när ingen barnvakt fanns tillhands.

Ändå valde hon Centerpartiet i sitt första riksdagsval och blev strax insugen i partiarbetet. Politiken blev hennes ledarskapsskola, förhandlarskola och karriär­väg. Men ända fram till partiledarposten nådde hon aldrig.

Hon förlorade ordförandevalet i Centern 2011, efter att ha ställt upp mot Annie Lööf och barnläkaren Anders W Jonsson.

– Jag hade i tio år stått precis bakom den som hade det yttersta ansvaret. Jag längtade tillbaka till att leda och hade blivit minister. När Maud Olofsson avgick ville jag pröva om jag kunde samla tillräckligt med stöd för att bli partiledare.

I Centern testades en ny urvalsmetod. Valberedningen lyfte fram tre kandidater som skickades på turné under sensommaren.

– Det var nervöst. För mig var det en tuff utmaning, eftersom jag inte hade varit särskilt synlig på egna politiska uppdrag under många år.

När turnébilarna rullade in på parkeringen vid stämman i Åre i september var resultatet klart. Annie Lööf skulle väljas.

– Det var en jättestor besvikelse när valberedningen meddelade hur stödet såg ut. Jag hade inte kandiderat halvhjärtat, utan ville bli partiledare och brann för det.

På Almega har Anna-Karin Hatt på kort tid blivit organisationens ansikte utåt och drivit en mycket tydlig arbetsgivarlinje. Avtal ska spegla förutsättningarna i tjänstesektorn, inte vara plagiat på industrins lösningar.

Anna-Karin Hatt har vågat sätta ner foten i dessa frågor, men motparterna har ofta upplevt hennes och Almegas taktik som konfrontativ. I våras, under avtalsrörelsen, utnämndes hon till Sveriges farligaste kvinna av Aftonbladets ledarsida och kallades huligan av LO-förbundet Sekos högsta ledning.

I båda fallen handlade det om Almegas benhårda motstånd mot fackets krav på låglönesatsningar.

– I den här avtalsrörelsen har vi sagt att industrin ska gå först. Då har vi också en skyldighet att hålla märket när det är satt. Om våra motparter lägger yrkanden på en bit över 7 procent kan vi inte bara acceptera det. Resten av arbetsmarknaden har fått 6,5 procent.

Mot den bakgrunden är det inte förvånande om några förbund varslar, enligt Anna-Karin Hatt. Hon understryker att ingen konflikt har brutit ut. I medling har tvisterna lösts i konstruktiv anda.

I förra avtalsrörelsen var Almega nära att dra på sig en storstrejk, när både Unionen och Sveriges Ingenjörer varslade. Denna konfrontation handlade om flexpension.

– Vi upplevde att varken våra medlemsföretag eller deras medarbetare efterfrågade den. I vår sektor var frågan snarare hur man skulle kunna stanna lite längre i arbetslivet.

Almega gjorde en fredspliktsinvändning. Eftersom avtalet om tjänstepension inte var uppsagt kunde facket inte konflikta i frågan, enligt arbetsgivarna. Arbetsdomstolen fattade ett interimistiskt beslut enligt arbetsgivarnas linje.

– Det var en stor och komplicerad fråga där avtals­rörelsens dramaturgi inte skapade rätt förutsättningar för en lösning, säger Anna-Karin Hatt.

Parterna gjorde ett nytt försök i höstas.

– När vi kunde resonera utan att någon hade konfliktvapnet i händerna fick vi en helt annan dialog. Vi kunde fokusera på var vi kunde mötas och fick en bra lösning, säger Anna-Karin Hatt och blir påmind av sin presskvinna om nästa möte.

Hon är redan sen dit.