”Det beror på” – men borde det verkligen göra det?

Som företrädare för företag som står inför fackliga förhandlingar får vi ofta frågan: ”Hur kommer förhandlingen att gå?” Frågan är naturligtvis fullt rimlig. Svaret - ”Det beror på vilken ombudsman vi får” - är det däremot inte. Den första delen av svaret, det klassiska och ofta hånade juristsvaret, är i sin ordning. Utfallet av en förhandling – eller för den delen svaret på en juridisk fråga – styrs till stor del av de specifika omständigheterna i det enskilda fallet. Men den senare delen gör mig väldigt bekymrad.

Arbetsrätt är i förhållandevis stor utsträckning en bedömningssport. Det finns inte alltid tydliga svar, varken i lag, förarbeten eller avgöranden. Marknads- och branschpraxis spelar också stor roll och jag tror att det är okontroversiellt att påstå att arbetsrättsliga grupper, såväl på jurist- och advokatbyråer som på företag, ägnar mycket tid åt att diskutera de här bedömningsfrågorna. Just för att säkerställa en samsyn kring hur de ska hanteras.

Jag har förståelse för att en junior ombudsman kan känna tvekan inför att fatta vissa typer av beslut. Till exempel som att godta att en uppsägningshandling mejlas till den anställde när lagen tydligt anger att den i första hand ska överlämnas personligen. En mer erfaren ombudsman brukar dock, med hänsyn till de praktiska aspekterna, sällan tveka. 

Svårare att acceptera är däremot bristen på gemensam hållning inom de fackliga organisationerna i andra vanligt förekommande frågor. Det kan till exempel gälla om en inkråmsöverlåtelse – en för vissa branscher vanligt förekommande struktur – utgör en arbetsrättslig verksamhetsövergång, om förhandling ska ske enligt 11 § eller 13 § MBL, om frivilliga avslutsavtal ska förhandlas, om icke-medlemmar i en omorganisation kan sägas upp innan förhandlingar avslutats för förbundets medlemmar och om fackliga förhandlingar kan ske på engelska.

Den osäkerheten är inte värdig en rättsstat. Man kan ha synpunkter på den jämförelsen eftersom den fackliga ombudsmannen rent faktiskt inte har rollen som domare i processen. Men ombudsmannens roll är en unik kombination av att vara företrädare för den anställde, samtidigt som de fackliga organisationerna ju tillerkänns ett inflytande över förhandlingsprocessen som ett annat partsombud saknar. 

Ur det perspektivet blir situationen besvärlig. Visst, man kan avsluta en förhandling i oenighet men det, om något, skapar ytterligare osäkerhet och gynnar sällan någon av parterna. Särskilt onödigt känns det när oenigheten hade kunnat undvikas med en tydligare och mer förutsägbar process. Jag gör mig inte illusionen att det råder konsensus på arbetsgivarsidan i samtliga frågor. Men att de större fackliga organisationerna internt inte har samsyn är ett strukturellt problem.

I en osäker omvärld, där rättsstatsprincipens upprätthållande kräver en stark och tydlig struktur för att inte åsidosättas av enskilda individer, efterlyser jag större förutsägbarhet från de fackliga organisationerna. Jag kommer inte sluta svara ”det beror på”, men ser gärna att det svaret är motiverat av sakomständigheterna i en viss situation, inte av vem som råkar hantera ärendet för den fackliga organisationens räkning.